Längtan efter nummer 3, mannen vill ej

TS, vill väl inte splittra familjen, TS har en längtan men respekterar att partnern inte vill.

Som jag ser det så får du ju fundera på om du älskar din partner eller om du vill separera för att få ett barn till? Vill du fortsätta leva med din man, som faktiskt inte vill ha fler barn så är det helt enkelt bara att påbörja sorgeprocessen och skapa acceptans för att det "bara" blev två barn. 

Jag hade egentligen tänkt mig ett barn till, men pga av komplikationer under graviditeterna med båda barnen bestämde jag att aldrig mer ta den risken. Det var en sorg, och som all sorg måste den ju bearbetas så man kan gå vidare. Idag är jag av fler anledningar glad att det ändå inte blev fler, eftersom, som med så mycket annat i livet, så var det fler saker som inte blev som tänkt. 

Jag kan förstå att man inte kan acceptera att inte få några barn. Men när man trots allt har två barn, då bör man ju ändå klara av att se förbi sin längtan efter fler. Och som sagt kan man inte det ja då kan man ju gå vidare med en annan partner som är villig. 

Nej sant men tänkte väl på andra trådar också. Men jag tänker ändå att när man redan har två barn så är det mer för mammans skull än för barnens , det finns inget som säger att de måste bli lyckligare av ett till syskon.

Ok

Absolut det är hon som vill ha ett till för att hon vill ha en stor familj. Det verkar dock vara väldigt viktigt för henne och förklarar hon detta och tar ett allvarligt samtal kring det med sin man kanske han förstår och går med på det. Allt är inte svart och vitt, han kanske är på en gråskala kring ett tredje barn och därför har sagt nej. Det är viktigt att TS pratar med honom om det så han förstår hennes känslor kring det och kan reflektera noggrant över sina. Bara för att hon pratar om det med honom kommer han inte vilja separera och jag får inte intrycket av TS att hon ska skaffa ett mot hans vilja/vill separera för att skaffa ett till. Det blir alltid så dramatiskt på detta forumet och folk ska direkt prata om separation, det är inte så relationer fungerar. Kommunikation och kompromisser existerar. 

Ja men hur tänker du att man ska kompromissa om ett barn när den ena vill och den andra vill? Ska man skaffa ett halvt barn? 

När det gäller barn så är det nog så att det alltid är den som inte vill som får bestämma oavsett om det är mannen eller kvinnan , det är så det är bara för man kan inte tvinga någon. Och lura någon är verkligen ingen bra idé heller (menar inte att TS skulle göra det, vet att hon absolut inte har sagt något om det). 

Förstod det som att hon redan har pratat mycket med honom om det. 

Ts har velat ha ett barn till i tre år, de har nog pratat en hel del om det. Och med barn kan man ju inte riktigt kompromissa med och är det en som inte vill är det dennes nej som väger tyngst helt enkelt. Om den som då vill ha barn inte kan acceptera det finns ju inte så mycket mer att orda om kan jag känna då är ju enda alternativet att lämna relationen. 

Eller hur menar du att man kompromissar om ett barn när den ena vill och den andre inte vill? Vart är mellanvägen där? Antingen tvingas ju den ena att skaffa ett till barn emot sin vilja eller så tvingas den andre att inte skaffa ett till barn. Inget alternativ är ju jättekul, frågan är vilket man kan tänka sig att leva med. 

Kom så ska jag hjälpa dig.

Menar att kompromisser generellt är ett inslag i relationer för att de ska vara hälsosamma och att glöms bort på forumet (menade inte detta specifika fallet). Jag skrev att hon ska prata med honom så han på allvar förstår hennes känslor om det och därmed kan reflektera kring sina på djupet. Har hon redan gjort det så får hon såklart respektera om han fortfarande säger tvärt nej och har en bra anledning till det, då vet hon svaret och då kommer det inte hända. Finns ingen mening att tjata om det i sådana fall. 

Tack för alla svar och funderingar!

Vi har pratat en hel del om det till och från under dessa år. Jag får lite hopp ibland då han använder ord som att han "tror" att han är helt nöjd med två, och det är väl det som gör att jag inte riktigt släpper det. Han tänker också väldigt praktiskt, t.ex. gällande boendet, ekonomin osv och är lite perfektionist och har sagt att ditt och datt först..

När vi fick vårt första barn var jag arbetslös student och vi bodde i hans ungkarlslya på 2 rum o kokvrå, men det gick superbra ändå, vilket han också tyckte då, så då tycker jag att tre barn i en stor 4rok borde funka också..

Nåja, får väl sitta ner och prata ordentligt om det igen och försöka jobba oss igenom "gråskalan"! :) 

Fast man kan inte kompromissa om ett barn som sagt, det är alltid en som inte får som den vill och det är ju tråkigt men det är så det är.  Och det rimligaste är väl att det blir den som inte vill som bestämmer i det fallet. 

Såklart kan de prata mer om det, det är inte fel..Och det är kanske inte omöjligt att han ändrar sig nån gång.  Men vad menar du med att han måste ha en bra anledning? Om han inte har en tillräckligt bra anledning, ska han bli tvingad att skaffa ett barn till då? Jag tänker att det är som med det mesta , relationer , sex osv att det räcker att bara inte vilja. Skulle tycka det var väldigt obehagligt om min sambo hade sagt att jag måste bli gravid igen efter den här graviditeten om jag inte har en tillräckligt bra anledning att inte bli det. Och vem bestämmer ens vad som är en bra anledning? Du? 

Och jag växte upp med två syskon och blev otroligt mobbad av det ena syskonet, vilket gjorde att jag verkligen mådde förfärligt och det satte djupa sår i mig. Det känns som att det är rätt vanligt att resonera som du gör, om saker i ens uppväxt och att ens egna barn ska få det annorlunda, men saken är att ens barn är helt egna personer och lever i ett helt annat sammanhang än du gjorde. Det finns många ensambarn som inte har upplevt sin uppväxt som du.

Ledsen för det du har varit med om. Håller med om att det inte finns några garantier för att syskon är nära eller kommer bra överens , är nära ett av mina syskon och ganska nära ett till men har som sagt inte träffat min lillebror på säkert 5 år fast vi bor i samma stad. 

Mitt ex hade en kompis som blev mördad av sin lillebror , knivhuggen under ett bråk. Kan inte föreställa mig hur det kändes för mamman.. Tänk om hon tänkte som vissa i tråden och skaffade honom bara för den äldre broderns skull. Förstår att det verkligen är ett extremfall men min min poäng är att man aldrig vet vad syskon kommer ha för relation så ursäkten att man absolut måste ha ett till barn för barnens skull håller inte riktigt. 

Jag har iförsej flera barn själv men har inte skaffat dom mot någons vilja och har inte skaffat fler barn fast jag själv egentligen inte vill bara för att de måste ha syskon. Min äldsta var ensambarn i nästan 10 år, jag var för ung och inte redo för fler barn då och förhållandet var inte bra. 

Nu överdriver du och hittar på lite här, jag har aldrig sagt att hon ska tvinga till sig ett till barn. Uttrycker sig inte mannen tydligt/säger en bra anledning att han inte vill ha ett till så tyder det på att han inte tänkt till kring det och att det finns all anledning att prata lite djupare om det med honom (som TS skrev, säger han att han inte ?tror? att han inte vill ha en till. Skulle han bara säga ?nej? sen utan att säga en anledning får han gärna tänka till och säga varför). För vill hon det så gärna är det viktigt att veta varför det inte blir så och prata genom det ordentligt så hon vet till 100% att det inte blir av så hon kan arbeta på att gå vidare från det/tankarna kring det.

Jag skrev ?det vanliga?, självklart finns undantag. det jag ville få fram är att ens upplevelser färgar ens beslut och vad man vill i livet. Min upplevelse av att vara ensambarn var och är fortfarande riktigt dålig. Har alltid önskat mig syskon mest av allt, kände mig ofta extremt ensam under uppväxten och bråkade mycket med föräldrarna varav det hade varit skönt att ha någon där som genomgick samma så vi hade kunnat stötta varandra. Känner mig fortfarande ensam till och från och saknar den connectionen samt stöttningen många i min närhet har och alltid haft med sina syskon. När mina föräldrar (som är från annat land) dör kommer det bara vara jag kvar i Sverige och min familj jag nu skapar.
 
Jag ser en stor familj som en välsignelse och vill därför gärna ha en stor familj. Nu har vi kompromissat om två men jag hoppas mannen kanske ändrar sig om en tredje. Tror att uppfostran gör mycket kring hur syskonen blir mot varandra och jag kommer arbeta mycket för att vi alla ska stå varandra nära i familjen och finnas för varandra. Finns en risk att det inte blir så? Självklart men den risken är värd att ta för vill inte att mitt barn ska uppleva samma ensamhet som mig. Jag tror att TS kanske har liknande syn på det som ensambarn. 

jag är ledsen för din upplevelse men du kanske känner igen dig i att det färgat dina beslut och kanske inte vill ha flera pga det? Det är ju helt förståeligt i så fall. 

Jag tycker fortfarande att man inte måste kunna redovisa en bra anledning för att inte skaffa fler barn om det är så att man inte vill. Och vem avgör vad som är en tillräckligt bra anleding? Jag väntar fjärde och jag kan säga några anledningar till att jag antagligen inte vill ha 5 eller 6 barn men det mesta går att lösa , t.ex större boende. 

Jag tycker att man har rätt att säga nej till fler barn oavsett anledning och oavsett om man är man eller kvinna. Det är ju nästan jämförbart med att man skulle behöva en bra anledning till att inte ligga med någon eller vara tillsammans med någon. Här handlar det om att ligga oskyddat med någon och att ha det tankesättet att man behöver redovisa en bra anledning för att inte behöva göra det blir väldigt obehagligt. 

Jag får förresten verkligen uppfattningen om att de har pratat väldigt mycket om det och redan i trådstarten skriver hon några anledningar till att han inte vill. De kan absolut prata mer om det men hon ska verkligen inte kräva att han har en tillräckligt bra anledning annars måste det bli som hon vill.