Längtan efter nummer 3, mannen vill ej

Snoozen92 skrev 2025-01-03 13:41:58 följande:

Som rubriken redan skvallrar om så handlar det här om den där tunga längtan efter ett tredje barn där min man inte är med på noterna.
Vi har idag två döttrar på 10 och 5 år. Det har varit en turbulent resa då vår första haft en hel det svårigheter och utmaningar och sjukhusvistelser men där det de senaste åren rullat på bra.
Lillasyster börjar 6års i höst och är en liten trotsig diva helt i sitt slag, men skänker sååå mycket glädje.

De senaste tre åren har jag velat börja försöka för en nummer 3. Jag har en oerhört stark längtan för detta. Jag själv är ensambarn, och vill ge mina barn den kärlek och gemenskap som syskon kan ge. Och trygghet, när de blir vuxna. Och jag har alltid velat ha den där stora familjen som strålar samman på högtider...

Min man å andra sidan har två syskon, där de egentligen inte står varandra så nära och han har ingen toppenrelation varken med sin pappa eller sina bröder. Han känner sig nöjd med två barn, och även fast han försöker förstå min längtan och önskan så vill han ju inte ge med sig bara för att jag vill. Och det respekterar jag...

Men min längtan kvarstår. Och när jag försöker acceptera och se en framtid utan vårt tredje barn så känner jag en fruktansvärd sorg...

Vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen... bara ordbajsa o gnälla lite till någon som kanske förstår eller är i samma sits... nåja....

Jag känner igen mig i detta som ensambarn och vi har nästan exakt samma scenario här bara att mannen är nöjd med vår dotter och jag vill ha 3. Vi har kompromissat om 2..

Med det vill jag säga att ni nog får prata lite mer om det, ta upp det på allvar och berätta hur starkt du känner för det. Lyssna på vad han har att säga. Prata om svårigheter och positiva grejer med vardera alternativ (2 vs 3). Hur livet hade sett ut i båda scenariona. Sen så får ni komma fram till vem som kan klara svårigheterna med det andra scenariot bäst och kan kompromissa.

Mkay

Fri 3 Jan 16:31

#7

Anonym (Nej) skrev 2025-01-03 15:45:41 följande:

Lite närbesläktat med de som skaffar ett barn till för att ha sällskap åt ensambarnet. Det är liksom inte kattungar vi snackar om eller en sån där sällskapsponny som man har i hagen till tävlingshästar. Skaffar man barn för att man vill så är det väl en sak, att skaffa barn är alltid en egoistisk handling hur man än ser det, men det finns flera orsaker som snarare riskerar att skada än ge glädje. Grattis till fyran btw.

Fast det vanliga är väl ändå att syskon har någorlunda kontakt med varandra och finns för varandra om något skulle hända. Och sen är det ändå mest under uppväxten det ger mycket att ha syskon. Själv har jag vuxit upp som ensambarn och har alltid känt mig fruktansvärt ensam pga inga syskon, exempelvis har resor med familjen varit extremt tråkiga och ensamma pga det. Det har satt sina spår i att jag inte vill utsätta mitt barn för samma uppväxt och vill ha en stor familj.

Mkay

Fri 3 Jan 21:10

#15

Anonym (Natalie) skrev 2025-01-03 18:15:11 följande:

Nej sant men tänkte väl på andra trådar också. Men jag tänker ändå att när man redan har två barn så är det mer för mammans skull än för barnens , det finns inget som säger att de måste bli lyckligare av ett till syskon.

Absolut det är hon som vill ha ett till för att hon vill ha en stor familj. Det verkar dock vara väldigt viktigt för henne och förklarar hon detta och tar ett allvarligt samtal kring det med sin man kanske han förstår och går med på det. Allt är inte svart och vitt, han kanske är på en gråskala kring ett tredje barn och därför har sagt nej. Det är viktigt att TS pratar med honom om det så han förstår hennes känslor kring det och kan reflektera noggrant över sina. Bara för att hon pratar om det med honom kommer han inte vilja separera och jag får inte intrycket av TS att hon ska skaffa ett mot hans vilja/vill separera för att skaffa ett till. Det blir alltid så dramatiskt på detta forumet och folk ska direkt prata om separation, det är inte så relationer fungerar. Kommunikation och kompromisser existerar.

Mkay

Sat 4 Jan 04:40

#19

Anonym (Natalie) skrev 2025-01-03 21:18:01 följande:

Ja men hur tänker du att man ska kompromissa om ett barn när den ena vill och den andra vill? Ska man skaffa ett halvt barn?

När det gäller barn så är det nog så att det alltid är den som inte vill som får bestämma oavsett om det är mannen eller kvinnan , det är så det är bara för man kan inte tvinga någon. Och lura någon är verkligen ingen bra idé heller (menar inte att TS skulle göra det, vet att hon absolut inte har sagt något om det).

Förstod det som att hon redan har pratat mycket med honom om det.

Menar att kompromisser generellt är ett inslag i relationer för att de ska vara hälsosamma och att glöms bort på forumet (menade inte detta specifika fallet). Jag skrev att hon ska prata med honom så han på allvar förstår hennes känslor om det och därmed kan reflektera kring sina på djupet. Har hon redan gjort det så får hon såklart respektera om han fortfarande säger tvärt nej och har en bra anledning till det, då vet hon svaret och då kommer det inte hända. Finns ingen mening att tjata om det i sådana fall.

Mkay

Sat 4 Jan 14:19

#24

Anonym (Natalie) skrev 2025-01-04 12:01:57 följande:

Fast man kan inte kompromissa om ett barn som sagt, det är alltid en som inte får som den vill och det är ju tråkigt men det är så det är. Och det rimligaste är väl att det blir den som inte vill som bestämmer i det fallet.

Såklart kan de prata mer om det, det är inte fel..Och det är kanske inte omöjligt att han ändrar sig nån gång. Men vad menar du med att han måste ha en bra anledning? Om han inte har en tillräckligt bra anledning, ska han bli tvingad att skaffa ett barn till då? Jag tänker att det är som med det mesta , relationer , sex osv att det räcker att bara inte vilja. Skulle tycka det var väldigt obehagligt om min sambo hade sagt att jag måste bli gravid igen efter den här graviditeten om jag inte har en tillräckligt bra anledning att inte bli det. Och vem bestämmer ens vad som är en bra anledning? Du?

Nu överdriver du och hittar på lite här, jag har aldrig sagt att hon ska tvinga till sig ett till barn. Uttrycker sig inte mannen tydligt/säger en bra anledning att han inte vill ha ett till så tyder det på att han inte tänkt till kring det och att det finns all anledning att prata lite djupare om det med honom (som TS skrev, säger han att han inte ?tror? att han inte vill ha en till. Skulle han bara säga ?nej? sen utan att säga en anledning får han gärna tänka till och säga varför). För vill hon det så gärna är det viktigt att veta varför det inte blir så och prata genom det ordentligt så hon vet till 100% att det inte blir av så hon kan arbeta på att gå vidare från det/tankarna kring det.

Mkay

Sat 4 Jan 14:50

#25

Anonym (Rrr) skrev 2025-01-04 12:31:30 följande:

Och jag växte upp med två syskon och blev otroligt mobbad av det ena syskonet, vilket gjorde att jag verkligen mådde förfärligt och det satte djupa sår i mig. Det känns som att det är rätt vanligt att resonera som du gör, om saker i ens uppväxt och att ens egna barn ska få det annorlunda, men saken är att ens barn är helt egna personer och lever i ett helt annat sammanhang än du gjorde. Det finns många ensambarn som inte har upplevt sin uppväxt som du.

Jag skrev ?det vanliga?, självklart finns undantag. det jag ville få fram är att ens upplevelser färgar ens beslut och vad man vill i livet. Min upplevelse av att vara ensambarn var och är fortfarande riktigt dålig. Har alltid önskat mig syskon mest av allt, kände mig ofta extremt ensam under uppväxten och bråkade mycket med föräldrarna varav det hade varit skönt att ha någon där som genomgick samma så vi hade kunnat stötta varandra. Känner mig fortfarande ensam till och från och saknar den connectionen samt stöttningen många i min närhet har och alltid haft med sina syskon. När mina föräldrar (som är från annat land) dör kommer det bara vara jag kvar i Sverige och min familj jag nu skapar.

Jag ser en stor familj som en välsignelse och vill därför gärna ha en stor familj. Nu har vi kompromissat om två men jag hoppas mannen kanske ändrar sig om en tredje. Tror att uppfostran gör mycket kring hur syskonen blir mot varandra och jag kommer arbeta mycket för att vi alla ska stå varandra nära i familjen och finnas för varandra. Finns en risk att det inte blir så? Självklart men den risken är värd att ta för vill inte att mitt barn ska uppleva samma ensamhet som mig. Jag tror att TS kanske har liknande syn på det som ensambarn.

jag är ledsen för din upplevelse men du kanske känner igen dig i att det färgat dina beslut och kanske inte vill ha flera pga det? Det är ju helt förståeligt i så fall.

Längtan efter nummer 3, mannen vill ej

INNEHÅLL