Bör barn (från 16 år) få välja juridiskt kön utan att ha fått diagnos?

@XXX Jag håller nog inte heller med om just att det lär finnas ett samband med genuspedagogiken.

Genuspedagogik handlar väl mest om att barn får vara sig själva, inte tvinga dem till att göra tvärtom. Dock finns förvirrade föräldrar som gör sånt och det får säkert barn att må dåligt även om de inte får könsdysfori av det. Och en hel del andra aspekter lite överdrivna i de fall man faktiskt uppfostrar barn med en starkt uppluckrad bild av att kön är något helt annat än vad det är.

Men genuspedagogik, njae, inte boven i dramat enligt mig. Jag lekte inte tjejiga lekar som barn och har överhuvudtaget inte blivit mindre kvinnlig för att jag fick leka som jag ville. Min son var den ENDA grabb som vågade dansa till en Disneyprinsesslåt i skolan och han är inte mindre grabbig för det. Han är den grabbigaste man kan tänka sig. Genuspedagogiken i det fallet blev mest att man helt enkelt inte fick hacka ner på honom för det (även om han inte kunde bry sig mindre). Man blir inte heller bög av att leka med dockor om man nu vill det.

Däremot har fenomenen, som du säger, uppträtt relativt samtidigt. Jag tror dock inte en så simpel sak som genuspedagogik skapar könsidentitetsstörning.

Däremot behöver anledningen till den tsunamiliknande ökningen av könsdysfori utredas. För sannolikt behöver en stor del av dessa personer framförallt annan hjälp.

Jag tror starkt på samexistensen med autism och annan NPF, samt psykisk problematik och hyperfokus i grupp under covid lock down samt en ökad kultur av att man bara får bekräfta och inte ifrågasätta (enligt den uppfattningen jag fått av intervjuer med personer som ångrat sig, bl a en autistisk man som egentligen bara hade behövt få hjälp att förstå sin autism och sig själv). Skulle man sätta rätt fokus skulle vi nog ha kvar endast en handfull personer som skulle kunna få adekvat hjälp och utan ett behov av att omdefiniera  världen utanför.

Slutligen så känner jag starkt att kön inte bara är hur man uppfattar sig själv utan det är en viktig hörnpelare i hur vi uppfattar varandra och världen. Minst lika viktig som hur man upplever sig själv.  Så när man börjar stifta lagar som säger att det man ser och upplever (och som dessutom är grunden till att man ens finns genom miljarder år av utveckling) är något helt annat så väcker det starkt obehag. För mig är det gaslighting. Jag är definitivt på JK Rowlings sida i debatten på så sätt att man måste kunna reagera på att ordet 'kvinnor' byts ut mot 'människor som menstruerar' eller för den delen reagera på exv RFSLs konsekventa 'gällande kvinnor och andra gravida, så...'. . Det handlar om hur vi ser världen och man måste kunna acceptera att ett fåtal men könsidentitetsstörning inte kan omdefiniera detta. Oaktat att de enskilda individerna kan behöva behandling så har de inte rätt att omdefiniera världen runtomkring.

Det är säkert oerhört plågsamt att inte känna sig hemma i sin kropp. Många människor har omständigheter i livet som är väldigt plågsamma och inte går att förändra, i varje fall inte helt. Oavsett att vi alla ska behandla varandra med respekt ger det ingen rätt att ändra på verkligheten för alla andra.

@XXX Jag håller nog inte heller med om just att det lär finnas ett samband med genuspedagogiken.

Genuspedagogik handlar väl mest om att barn får vara sig själva, inte tvinga dem till att göra tvärtom. Dock finns förvirrade föräldrar som gör sånt och det får säkert barn att må dåligt även om de inte får könsdysfori av det. Och en hel del andra aspekter lite överdrivna i de fall man faktiskt uppfostrar barn med en starkt uppluckrad bild av att kön är något helt annat än vad det är.

Men genuspedagogik, njae, inte boven i dramat enligt mig. Jag lekte inte tjejiga lekar som barn och har överhuvudtaget inte blivit mindre kvinnlig för att jag fick leka som jag ville. Min son var den ENDA grabb som vågade dansa till en Disneyprinsesslåt i skolan och han är inte mindre grabbig för det. Han är den grabbigaste man kan tänka sig. Genuspedagogiken i det fallet blev mest att man helt enkelt inte fick hacka ner på honom för det (även om han inte kunde bry sig mindre). Man blir inte heller bög av att leka med dockor om man nu vill det.

Däremot har fenomenen, som du säger, uppträtt relativt samtidigt. Jag tror dock inte en så simpel sak som genuspedagogik skapar könsidentitetsstörning.

Däremot behöver anledningen till den tsunamiliknande ökningen av könsdysfori utredas. För sannolikt behöver en stor del av dessa personer framförallt annan hjälp.

Jag tror starkt på samexistensen med autism och annan NPF, samt psykisk problematik och hyperfokus i grupp under covid lock down samt en ökad kultur av att man bara får bekräfta och inte ifrågasätta (enligt den uppfattningen jag fått av intervjuer med personer som ångrat sig, bl a en autistisk man som egentligen bara hade behövt få hjälp att förstå sin autism och sig själv). Skulle man sätta rätt fokus skulle vi nog ha kvar endast en handfull personer som skulle kunna få adekvat hjälp och utan ett behov av att omdefiniera  världen utanför.

Slutligen så känner jag starkt att kön inte bara är hur man uppfattar sig själv utan det är en viktig hörnpelare i hur vi uppfattar varandra och världen. Minst lika viktig som hur man upplever sig själv.  Så när man börjar stifta lagar som säger att det man ser och upplever (och som dessutom är grunden till att man ens finns genom miljarder år av utveckling) är något helt annat så väcker det starkt obehag. För mig är det gaslighting. Jag är definitivt på JK Rowlings sida i debatten på så sätt att man måste kunna reagera på att ordet 'kvinnor' byts ut mot 'människor som menstruerar' eller för den delen reagera på exv RFSLs konsekventa 'gällande kvinnor och andra gravida, så...'. . Det handlar om hur vi ser världen och man måste kunna acceptera att ett fåtal men könsidentitetsstörning inte kan omdefiniera detta. Oaktat att de enskilda individerna kan behöva behandling så har de inte rätt att omdefiniera världen runtomkring.

Det är säkert oerhört plågsamt att inte känna sig hemma i sin kropp. Många människor har omständigheter i livet som är väldigt plågsamma och inte går att förändra, i varje fall inte helt. Oavsett att vi alla ska behandla varandra med respekt ger det ingen rätt att ändra på verkligheten för alla andra.

Att fastna i traditionella synsätt mellan barndom och vuxen, som begränsar barndomens definition till en åldersgräns på 18 år, är att förneka obestridlig forskning inom utvecklingspsykologi och neurovetenskap.

Studier inom neurovetenskap (erkänns av exempelvis WHO, FN och myndigheter) visar att viktiga områden i hjärnan som reglerar impulskontroll, känslor etc, fortsätter att utvecklas långt bortom 18-20 år. Den psykologiska omognaden under sen tonår och de första åren efter att ha fyllt 20 år beror på att hjärnan är under viktig utveckling. 

När man satte åldersgränsen för barnkonventionen fanns inte forskningen som visar att 18-24 åringar delar fler likheter med de under 18 år än färdigutvecklade vuxna. De som fortfarande tror på att barndomen slutar vid 18 år är inte medveten om att hjärnan når full mognad vid 25-30 år (många år efter 18 år).

De som fortfarande tror på att tonåren är 13-19 år, är inte medvetna om att viktiga förändringar i hjärnan fortsätter bortom 20 år.