Hej
Undrar vilka ord du skulle använda för att beskriva hur förlossningssmärta känns? Menar inte hur ont det gör, utan hur själva smärtan beskrivs.
Har haft sendrag och det kändes som att muskeln ska ta sönder sig själv tycker jag. Men svårt att beskriva annars...
Ring of fire är ju en väldigt bra beskrivning på en del av förlossningen.
Intensiv menssmärta, otrolig kraft som när man tror man ska bajsa på sig, okontrollerbar kraft.
Som att hela underlivet vänds ut och in.
Det är svårt att beskriva i efterhand, man glömmer ju typ av det. Och vid andra förlossningen tänker man att ja just fan, det var ju så här det var?
Molande långsamma kramper.
Beror helt på vilken del av förlossningsarbetet;
Under den aktiva fasen så kändes det, för mig, som mensvärk fast 100x mer smärtsam än den värsta mensvärken. Jag hade så ont att jag kräktes och skrek. Det var hemskt. Speciellt ju närmre själva förlossningen jag kom.
Vid själva utdrivningskedet så var det den värsta smärtan jag någonsin upplevt. När huvudet och axlarna började titta ut och det kändes som att någon satt och skar en med en kniv, om och om igen. Sådan där brännande intensiv smärta som bara fortsatte och fortsatte.
Jag fann inte förlossningen magisk eller som en upplevelse, utan det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Det var värt det, för det resulterade i mina två älskade barn, men är en av de största anledningarna till varför jag stannar vid två barn. Aldrig mer.
Vibrerande värk som kom från underlivet och spred sig upp l magen. Min var väldigt regelbunden, den gick från 0 på smärtskalan till 10 och tillbaka på 0 på tio djupa andetag, och sen en paus på 1-1,5 min. Det kändes precis likadant genom hela förlossningen men i början var det mindre intesivt, 0-4 på smärtskalan istället för 0-10, och med längre värkuppehåll.
Jag fick aldrig några krystvärkar trots värkstimulerande dropp, så jag tyckte inte att utdrivningsskedet kändes annorlunda från resten.
Trots att det så klart gjorde mer ont än något annat jag kan föreställa mig så upplevde jag det inte som en obehaglig eller skrämmande värk. Det kändes inte alls som när man skadat sig utan mer som mensvärk, något man har utan att det är något fel. Sen visste jag ju att ju mer ont det gör, desto närmare slutet var jag, så det fanns också något positivt i det.
Minns förlossningarna som mer fysiskt ansträngande än smärtsamma. Kunde inte stå upprätt på en vecka efter sista då magmusklerna var så överansträngda. Men tyckte inte det var outhärdligt. Ont, men inte så ont. Trodde verkligen det skulle vara värre. Födde andra barnet utan smärtlindring då det kändes mer effektivt (för mig). Funkade bra
Jag har fött två barn och tycker att öppningsvärkarna i känslan var typ som en riktigt rejäl mensvärk fast liksom hulken-versionen. Alltså den värsta mensvärk du har haft och sedan ännu värre och sedan ännu värre typ. Smärtan satt som ett band runt, både i nedre magen och ländryggen.
Jag upplevde det dock inte som en "smärta över alla andra smärtor" utan ungefär på nivå med de andra grejerna man kan råka ut för som ligger riktigt högt upp på smärtskalan.
Krystvärkarna upplevde jag som bättre. Känslan är lite som att kräkas nedåt, alltså att kroppen gör en ofrivillig kraftig utdrivningsrörelse som du kan hjälpa till med om du vill men inte stoppa.
Under senare delen av öppningsskedet och utdrivningsskedet finns en konstant smärta i hela underlivet. Både typ runt analöppningen, i hela slidan och en stark brännande och svidande smärta runt slidöppningen. Det kommer komma en punkt då man känner att "detta GÅR inte. Alltså det GÅR inte rent fysiskt" för det är så trångt. Men jo, det går.
Med första barnet kände jag hur huvudet skrapade emot benen i bäckenet, så tajt var det.
MEN - båda barnen föddes utan större fadäser och nu laddar jag för #3 i oktober - helt frivilligt. Så mer avskräckt än så har jag uppenbarligen inte blivit.
Tack. Va bra ni beskriver och minns. Hur gjorde ni för att hantera smärtan? Jag har lite svårt att tänka mig hur man ska lyckas hantera den. Har inte varit med om så mycket fysisk smärta i livet så jag tror inte jag kommer kunna förbereda mig på den här smärtan.
Tack. Va bra ni beskriver och minns. Hur gjorde ni för att hantera smärtan? Jag har lite svårt att tänka mig hur man ska lyckas hantera den. Har inte varit med om så mycket fysisk smärta i livet så jag tror inte jag kommer kunna förbereda mig på den här smärtan.
Andas. Jag tyckte lustgasen inte hjälpte så mycket men den hjälpte mig fokusera på andningen. 5 djupa andetag i den per värk funkade för mig. Sen somnade jag mellan värkarna😊 hade dock bara typ 1 minut mellan dem.
inte spänna sig, en hand på axeln från stödpersonen kan hjälpa mycket för att man ska sänka axlarna och slappna av.
Föda utan rädsla-FUR, har bra tips du kan googla fram. Men slappna av, tänk tung och djup röst, undgå att skrika ljust.
Lyssna på din kropp. Vill du stå på alla fyra gör det, vill du ligga på sidan gör det.
Att dra i någonting kan hjälpa.
Bada kan vara skönt. Duscha hemma i början.
Ta den bedövning du känner att du behöver, finns ingen prestige i att föda utan.
När krystvärkarna kommer känns det ofta lättare eftersom det blir en kraft man kan jobba med. Läs om flämtningar för att undvika att krysta vid krystvärkar, kan behövas om det går för fort, jag missade detta och hade svårt att hejda krystningarna.
Det kan även göra ont efter barnet kommit när moderkakan ska ut.
Jag har tyckt att de onaturliga smärtorna är värst, lite töntigt i sammanhanget att tycka att nålsticken med bedövning innan de syr är värst när man precis tryckt ut en unge och blivit klippt😅
Fick kateter första gången, det var inte heller kul.
Förlossningen är en häftig upplevelse, en sån urkraft som jag är glad att jag fått uppleva.😊
Angående hantering av smärtan.
Med första var det lite av en chock, man kan ju onte riktigt förstå snärtan i förväg occh det startade ganska intensivt eftersom att vattnet gick tidigt. När öppningsvärkarna drog igång ordentligt blev jag lite övermannad men började räkna sekunderna på värktimern väldigt noga, bara för att ha något konkret att fokusera på istället för smärtan.
På sjukhuset kom vi överens om EDA rätt snabbt och den hjälpte toppenbra fast bara i typ en halvtimme, sedan drog mina för tidiga krystvärkar igång och då räckte inte EDAn längre. Då var det pannben hela vägen i mål.
Smärtan i underlivet vill man bara smita undan men vid ett tillfälle har liksom insikten landat med båda barnen att enda sättet att få det att gå över är att gå rätt igenom, alltså trycka på för kung och fosterland, trots att det känns som att man går sönder och samman. Det gör man inte alls nödvändigtvis.
Med andra barnet var allt lugnt och hanterbart när jag kom till sjukhuset. När det började dra igång ordentligt fick jag bada och det var underbart med en varm dusch mot mage och rygg i värkarna. Och lite lätt lustgas på det.
Men sedan blev det riktigt intensivt och dels får man inte föda I badet på den avdelningen, och dels ville jag ha EDA så jag klev upp. Fick vänta någon timme på narkosen och den timmen hanterade jag genom att stirra på dörren och intala mig själv i varje värk att "vilken sekund som helst kommer han".
Han kom, satte EDAn och hann inte mycket mer än det förrän vattnet gick och barnet plötsligt kom rätt i handen på barnmorskan vid en vaginalundersökning. Så EDAn hann aldrig ge effekt.
Nu inför trean har jag bytt lag så att säga och är väldigt sugen på en helt fysiologisk förlossning med inga hjälpmedel utöver vatten och värme. Vill gärna se vad det naturliga oxytocinflödet kan bidra med om man optimerar det 😊. Kommer läsa på om hypnobirthing bland annat, och ännu mer om dyktekniken.
Lyxproblem att vara rädd för att föda barn enbart pga smärtan
Angående hantering av smärtan.
Med första var det lite av en chock, man kan ju onte riktigt förstå snärtan i förväg occh det startade ganska intensivt eftersom att vattnet gick tidigt. När öppningsvärkarna drog igång ordentligt blev jag lite övermannad men började räkna sekunderna på värktimern väldigt noga, bara för att ha något konkret att fokusera på istället för smärtan.
På sjukhuset kom vi överens om EDA rätt snabbt och den hjälpte toppenbra fast bara i typ en halvtimme, sedan drog mina för tidiga krystvärkar igång och då räckte inte EDAn längre. Då var det pannben hela vägen i mål.
Smärtan i underlivet vill man bara smita undan men vid ett tillfälle har liksom insikten landat med båda barnen att enda sättet att få det att gå över är att gå rätt igenom, alltså trycka på för kung och fosterland, trots att det känns som att man går sönder och samman. Det gör man inte alls nödvändigtvis.
Med andra barnet var allt lugnt och hanterbart när jag kom till sjukhuset. När det började dra igång ordentligt fick jag bada och det var underbart med en varm dusch mot mage och rygg i värkarna. Och lite lätt lustgas på det.
Men sedan blev det riktigt intensivt och dels får man inte föda I badet på den avdelningen, och dels ville jag ha EDA så jag klev upp. Fick vänta någon timme på narkosen och den timmen hanterade jag genom att stirra på dörren och intala mig själv i varje värk att "vilken sekund som helst kommer han".
Han kom, satte EDAn och hann inte mycket mer än det förrän vattnet gick och barnet plötsligt kom rätt i handen på barnmorskan vid en vaginalundersökning. Så EDAn hann aldrig ge effekt.
Nu inför trean har jag bytt lag så att säga och är väldigt sugen på en helt fysiologisk förlossning med inga hjälpmedel utöver vatten och värme. Vill gärna se vad det naturliga oxytocinflödet kan bidra med om man optimerar det 😊. Kommer läsa på om hypnobirthing bland annat, och ännu mer om dyktekniken.
Lyxproblem att vara rädd för att föda barn enbart pga smärtan
Andas. Jag tyckte lustgasen inte hjälpte så mycket men den hjälpte mig fokusera på andningen. 5 djupa andetag i den per värk funkade för mig. Sen somnade jag mellan värkarna😊 hade dock bara typ 1 minut mellan dem.
inte spänna sig, en hand på axeln från stödpersonen kan hjälpa mycket för att man ska sänka axlarna och slappna av.
Föda utan rädsla-FUR, har bra tips du kan googla fram. Men slappna av, tänk tung och djup röst, undgå att skrika ljust.
Lyssna på din kropp. Vill du stå på alla fyra gör det, vill du ligga på sidan gör det.
Att dra i någonting kan hjälpa.
Bada kan vara skönt. Duscha hemma i början.
Ta den bedövning du känner att du behöver, finns ingen prestige i att föda utan.
När krystvärkarna kommer känns det ofta lättare eftersom det blir en kraft man kan jobba med. Läs om flämtningar för att undvika att krysta vid krystvärkar, kan behövas om det går för fort, jag missade detta och hade svårt att hejda krystningarna.
Det kan även göra ont efter barnet kommit när moderkakan ska ut.
Jag har tyckt att de onaturliga smärtorna är värst, lite töntigt i sammanhanget att tycka att nålsticken med bedövning innan de syr är värst när man precis tryckt ut en unge och blivit klippt😅
Fick kateter första gången, det var inte heller kul.
Förlossningen är en häftig upplevelse, en sån urkraft som jag är glad att jag fått uppleva.😊
Jag tänker att det var de onaturliga yttre smärtorna jag reagerade mot, att de störde kroppens egna process på nåt sätt. Och säkert som du säger också, lite störande, och att kroppen kanske även minskat på adrenalin och oxytocin nivåer mm så smärtan inte hanteras av kroppen på samma sätt.
Katetern sattes för jag var så nära att jag inte kunde gå på toaletten och hon ville tömma blåsan så bebisen lättare skulle kunna komma ner. katetern sved rejält.
Blev klippt i förebyggande syfte så jag inte skulle spricka, hon hann lägga bedövning innan så kände inte själva klippet, kände inte bristningen då heller.
Förlossning nummer två gick fort och var väldigt intensiv, de tog hål på hinnorna, öppnade mig från 3-10 cm på 30 min och tio minuter efter det var han ute. Trodde allt skulle spricka och att det vändes ut och in där nere innan hon satte en sån bäckenbottenbedövning. Jag blev lite rädd av att krystvärkarna kom innan jag var fullt öppnad men det är tydligen inget farligt.
Fick bara grad 1 bristning, och då var han ändå räknad som stor för sin ålder med huvudomfång på nästan 40 cm?
Det jag blev mest förvånad över vid förlossningen var att inte hela kroppen följde med när huvudet väl var ute, utan att jag fick vänta till nästa värk och krysta ut axlarna också.
Mina barn har båda fötts fram så på två krystvärkar.
Men så har de varit över 4,5 kilo båda två.
Jag tänker att det var de onaturliga yttre smärtorna jag reagerade mot, att de störde kroppens egna process på nåt sätt. Och säkert som du säger också, lite störande, och att kroppen kanske även minskat på adrenalin och oxytocin nivåer mm så smärtan inte hanteras av kroppen på samma sätt.
Katetern sattes för jag var så nära att jag inte kunde gå på toaletten och hon ville tömma blåsan så bebisen lättare skulle kunna komma ner. katetern sved rejält.
Blev klippt i förebyggande syfte så jag inte skulle spricka, hon hann lägga bedövning innan så kände inte själva klippet, kände inte bristningen då heller.
Förlossning nummer två gick fort och var väldigt intensiv, de tog hål på hinnorna, öppnade mig från 3-10 cm på 30 min och tio minuter efter det var han ute. Trodde allt skulle spricka och att det vändes ut och in där nere innan hon satte en sån bäckenbottenbedövning. Jag blev lite rädd av att krystvärkarna kom innan jag var fullt öppnad men det är tydligen inget farligt.
Fick bara grad 1 bristning, och då var han ändå räknad som stor för sin ålder med huvudomfång på nästan 40 cm?
Det jag blev mest förvånad över vid förlossningen var att inte hela kroppen följde med när huvudet väl var ute, utan att jag fick vänta till nästa värk och krysta ut axlarna också.
Mina barn har båda fötts fram så på två krystvärkar.
Men så har de varit över 4,5 kilo båda två.
Det var en igångsättning, hade gått ca 10 dar över tiden. Så fick först tabletter tills jag var öppen 3 cm, då kunde de ta hål på hinnorna och sen gick det fort. De frågade absolut. Andra gången var de väldigt informativa, men då visste de också att jag förlorat mycket blod första gången och hade lite extra koll på det och beställde blod mm. Första gången kändes det nog som att de gjorde mer saker, men informerade om det, typ nu får du detta, nu gör vi så här, men då blödde jag ju mycket och moderkakan kom inte ut så de behövde gå in och styra mer där. Och hon ville att jag skulle ligga i gynställning för att det inte skulle gå för fort och så hon kunde hålla emot och ev lägga klippet för att undvika bristning. Jag ville ligga på sidan.
Jag tror inte de klipper lika rutinmässigt som på åttiotalet men det pågick nyligen en studie om att klippa för att slippa bristning.
Nu kommer en fråga till. Upplever du att du nån gång under förlossningen var så smärtpåverkad och inne i dig själv att du inte hade kunnat ta ställning till en fråga, eller t.ex säga "nej det vill jag inte att ni gör".
Hur kände du inför att få information " Nu gör vi såhär" Istället för frågan "vi vill göra såhär, är det okej att vi gör det?". Man fungerar olika, men jag hade haft problem med det tror jag. Jag funderar mycket på vilket inflytande man har möjlighet till och vad man klarar av att förmedla.
Nu kommer en fråga till. Upplever du att du nån gång under förlossningen var så smärtpåverkad och inne i dig själv att du inte hade kunnat ta ställning till en fråga, eller t.ex säga "nej det vill jag inte att ni gör".
Hur kände du inför att få information " Nu gör vi såhär" Istället för frågan "vi vill göra såhär, är det okej att vi gör det?". Man fungerar olika, men jag hade haft problem med det tror jag. Jag funderar mycket på vilket inflytande man har möjlighet till och vad man klarar av att förmedla.
Känns som många är rädda för enbart smärtan, lyxproblem. Jag hade svårt att kisss under förlossningen och efteråt en tid. Fick kateter trots jag inte tog eda. Fick bakre och främre framfall. Och ska föda igen, är orolig att det ska bli värre framkallat. Hade jag enbart varit rädd hade jag sett det som lyx!
Jaa fan va jobbigt. Jag känner lite samma. Om det bara fanns en rädsla för smärta så skulle saken vara relativt enkel. Men många kvinnor skadar sig ju faktiskt av förlossningen och får bestående eller långdragna problem, det är lite värre...Och det är inte heller något som jag själv har reflekterat över innan, att så många kvinnor där ute i samhället har genomgått dessa saker. Tror att många kvinnor litar så mkt på vården att de inte tänker på att det finns andra saker att vara rädd för än bara smärtan. Inte så trevligt med stora skador från en sugklocka liksom.
Blir det kejsarsnitt för dig den här gången?
Känns som många är rädda för enbart smärtan, lyxproblem. Jag hade svårt att kisss under förlossningen och efteråt en tid. Fick kateter trots jag inte tog eda. Fick bakre och främre framfall. Och ska föda igen, är orolig att det ska bli värre framkallat. Hade jag enbart varit rädd hade jag sett det som lyx!