Hur beskriver du förlossningssmärta?

Jag har fött två barn och tycker att öppningsvärkarna i känslan var typ som en riktigt rejäl mensvärk fast liksom hulken-versionen. Alltså den värsta mensvärk du har haft och sedan ännu värre och sedan ännu värre typ. Smärtan satt som ett band runt, både i nedre magen och ländryggen.
Jag upplevde det dock inte som en "smärta över alla andra smärtor" utan ungefär på nivå med de andra grejerna man kan råka ut för som ligger riktigt högt upp på smärtskalan.

Krystvärkarna upplevde jag som bättre. Känslan är lite som att kräkas nedåt, alltså att kroppen gör en ofrivillig kraftig utdrivningsrörelse som du kan hjälpa till med om du vill men inte stoppa.

Under senare delen av öppningsskedet och utdrivningsskedet finns en konstant smärta i hela underlivet. Både typ runt analöppningen, i hela slidan och en stark brännande och svidande smärta runt slidöppningen. Det kommer komma en punkt då man känner att "detta GÅR inte. Alltså det GÅR inte rent fysiskt" för det är så trångt. Men jo, det går.
Med första barnet kände jag hur huvudet skrapade emot benen i bäckenet, så tajt var det.

MEN - båda barnen föddes utan större fadäser och nu laddar jag för #3 i oktober - helt frivilligt. Så mer avskräckt än så har jag uppenbarligen inte blivit.

Angående hantering av smärtan.
Med första var det lite av en chock, man kan ju onte riktigt förstå snärtan i förväg occh det startade ganska intensivt eftersom att vattnet gick tidigt. När öppningsvärkarna drog igång ordentligt blev jag lite övermannad men började räkna sekunderna på värktimern väldigt noga, bara för att ha något konkret att fokusera på istället för smärtan.
På sjukhuset kom vi överens om EDA rätt snabbt och den hjälpte toppenbra fast bara i typ en halvtimme, sedan drog mina för tidiga krystvärkar igång och då räckte inte EDAn längre. Då var det pannben hela vägen i mål.

Smärtan i underlivet vill man bara smita undan  men vid ett tillfälle har liksom insikten landat med båda barnen att enda sättet att få det att gå över är att gå rätt igenom, alltså trycka på för kung och fosterland, trots att det känns som att man går sönder och samman. Det gör man inte alls nödvändigtvis.

Med andra barnet var allt lugnt och hanterbart när jag kom till sjukhuset. När det började dra igång ordentligt fick jag bada och det var underbart med en varm dusch mot mage och rygg i värkarna. Och lite lätt lustgas på det.
Men sedan blev det riktigt intensivt och dels får man inte föda I badet på den avdelningen, och dels ville jag ha EDA så jag klev upp. Fick vänta någon timme på narkosen och den timmen hanterade jag genom att stirra på dörren och intala mig själv i varje värk att "vilken sekund som helst kommer han".
Han kom, satte EDAn och hann inte mycket mer än det förrän vattnet gick och barnet plötsligt kom rätt i handen på barnmorskan vid en vaginalundersökning. Så EDAn hann aldrig ge effekt.

Nu inför trean har jag bytt lag så att säga och är väldigt sugen på en helt fysiologisk förlossning med inga hjälpmedel utöver vatten och värme. Vill gärna se vad det naturliga oxytocinflödet kan bidra med om man optimerar det 😊. Kommer läsa på om hypnobirthing bland annat, och ännu mer om dyktekniken.