Ring of fire är ju en väldigt bra beskrivning på en del av förlossningen.
Intensiv menssmärta, otrolig kraft som när man tror man ska bajsa på sig, okontrollerbar kraft.
Som att hela underlivet vänds ut och in.
Det är svårt att beskriva i efterhand, man glömmer ju typ av det. Och vid andra förlossningen tänker man att ja just fan, det var ju så här det var?
Tack. Va bra ni beskriver och minns. Hur gjorde ni för att hantera smärtan? Jag har lite svårt att tänka mig hur man ska lyckas hantera den. Har inte varit med om så mycket fysisk smärta i livet så jag tror inte jag kommer kunna förbereda mig på den här smärtan.
Andas. Jag tyckte lustgasen inte hjälpte så mycket men den hjälpte mig fokusera på andningen. 5 djupa andetag i den per värk funkade för mig. Sen somnade jag mellan värkarna😊 hade dock bara typ 1 minut mellan dem.
inte spänna sig, en hand på axeln från stödpersonen kan hjälpa mycket för att man ska sänka axlarna och slappna av.
Föda utan rädsla-FUR, har bra tips du kan googla fram. Men slappna av, tänk tung och djup röst, undgå att skrika ljust.
Lyssna på din kropp. Vill du stå på alla fyra gör det, vill du ligga på sidan gör det.
Att dra i någonting kan hjälpa.
Bada kan vara skönt. Duscha hemma i början.
Ta den bedövning du känner att du behöver, finns ingen prestige i att föda utan.
När krystvärkarna kommer känns det ofta lättare eftersom det blir en kraft man kan jobba med. Läs om flämtningar för att undvika att krysta vid krystvärkar, kan behövas om det går för fort, jag missade detta och hade svårt att hejda krystningarna.
Det kan även göra ont efter barnet kommit när moderkakan ska ut.
Jag har tyckt att de onaturliga smärtorna är värst, lite töntigt i sammanhanget att tycka att nålsticken med bedövning innan de syr är värst när man precis tryckt ut en unge och blivit klippt😅
Fick kateter första gången, det var inte heller kul.
Förlossningen är en häftig upplevelse, en sån urkraft som jag är glad att jag fått uppleva.😊
Jag tänker att det var de onaturliga yttre smärtorna jag reagerade mot, att de störde kroppens egna process på nåt sätt. Och säkert som du säger också, lite störande, och att kroppen kanske även minskat på adrenalin och oxytocin nivåer mm så smärtan inte hanteras av kroppen på samma sätt.
Katetern sattes för jag var så nära att jag inte kunde gå på toaletten och hon ville tömma blåsan så bebisen lättare skulle kunna komma ner. katetern sved rejält.
Blev klippt i förebyggande syfte så jag inte skulle spricka, hon hann lägga bedövning innan så kände inte själva klippet, kände inte bristningen då heller.
Förlossning nummer två gick fort och var väldigt intensiv, de tog hål på hinnorna, öppnade mig från 3-10 cm på 30 min och tio minuter efter det var han ute. Trodde allt skulle spricka och att det vändes ut och in där nere innan hon satte en sån bäckenbottenbedövning. Jag blev lite rädd av att krystvärkarna kom innan jag var fullt öppnad men det är tydligen inget farligt.
Fick bara grad 1 bristning, och då var han ändå räknad som stor för sin ålder med huvudomfång på nästan 40 cm?
Det jag blev mest förvånad över vid förlossningen var att inte hela kroppen följde med när huvudet väl var ute, utan att jag fick vänta till nästa värk och krysta ut axlarna också.
Mina barn har båda fötts fram så på två krystvärkar.
Men så har de varit över 4,5 kilo båda två.
Det var en igångsättning, hade gått ca 10 dar över tiden. Så fick först tabletter tills jag var öppen 3 cm, då kunde de ta hål på hinnorna och sen gick det fort. De frågade absolut. Andra gången var de väldigt informativa, men då visste de också att jag förlorat mycket blod första gången och hade lite extra koll på det och beställde blod mm. Första gången kändes det nog som att de gjorde mer saker, men informerade om det, typ nu får du detta, nu gör vi så här, men då blödde jag ju mycket och moderkakan kom inte ut så de behövde gå in och styra mer där. Och hon ville att jag skulle ligga i gynställning för att det inte skulle gå för fort och så hon kunde hålla emot och ev lägga klippet för att undvika bristning. Jag ville ligga på sidan.
Jag tror inte de klipper lika rutinmässigt som på åttiotalet men det pågick nyligen en studie om att klippa för att slippa bristning.
Nu kommer en fråga till. Upplever du att du nån gång under förlossningen var så smärtpåverkad och inne i dig själv att du inte hade kunnat ta ställning till en fråga, eller t.ex säga "nej det vill jag inte att ni gör".
Hur kände du inför att få information " Nu gör vi såhär" Istället för frågan "vi vill göra såhär, är det okej att vi gör det?". Man fungerar olika, men jag hade haft problem med det tror jag. Jag funderar mycket på vilket inflytande man har möjlighet till och vad man klarar av att förmedla.