• Anonym (Ingens mamma)

    Komma över sin "frivilliga" barnlöshet

    Jag är 36 år och har bestämt mig för att inte skaffa några barn.


    Men det betyder inte att jag är frivilligt barnlös som i att det är vad jag vill.
    Jag har flera kroniska och svåra sjukdomar, både fysiska och psykiska, som gör att jag själv anser att det är direkt olämpligt att jag skaffar barn, oavsett om de kommit ur min kropp eller inte. Jag vill inte föra dessa sjukdomar vidare, och de påverkar hela mitt liv till den grad att jag inte tycker att jag har vare sig orken eller ekonomin att ge ett barn en trygg och bra uppväxt. Det vore alldeles för egoistiskt av mig att ge ett barn de uppväxtvillkoren, och jag skulle själv också må dåligt av att inte kunna räcka till, inte ge det jag tycker att ett barn ska ha.
    Jag har en underbar partner som själv inte vill ha barn. Vi har ett jättefint förhållande sedan fem år tillbaka. 

    Jag är helt säker på att mitt val är det rätta, men det betyder inte att det är enkelt. Ibland blir jag så ledsen och avundsjuk på andra som fick normala förutsättningar. Även om jag har mycket att glädjas åt även utan barn.

    Det måste vara fler som jag, som valt ett liv utan barn fast inte för att man inte vill utan för att man inte tycker att man ska. Hur har ni hanterat eventuell sorg i det?
  • Svar på tråden Komma över sin "frivilliga" barnlöshet
  • enfunderandeman

    Fast då är det ju inte frivilligt. Om du visste hur många som skaffar barn.  Med diverse anlag för saker. Mycket i livet, handlar om att ta risker. Titta på alla diagnoser i samhället. Det är i många fall ärvt från föräldrarna och gener. 

    Har en läkare specifikt avrått dig att skaffa barn? Eller är det bara du själv som gjort det. För att du är rädd?  Du skulle ju kunna rådgöra medicinskt ned en läkare och eventuellt diskutera dina rädslor. Se vad det landar i. Tänker jag.

    Du är ofrivilligt barnlös dessutom. De som frivilligt avstått barn. Heter det numera frivilligt barnfria. Har jag sett och hört. Vilket personligen låter mer logiskt. Om man tänker mer på termerna.

  • Hjelm
    enfunderandeman skrev 2024-01-02 23:51:54 följande:

    Fast då är det ju inte frivilligt. Om du visste hur många som skaffar barn.  Med diverse anlag för saker. Mycket i livet, handlar om att ta risker. Titta på alla diagnoser i samhället. Det är i många fall ärvt från föräldrarna och gener. 

    Har en läkare specifikt avrått dig att skaffa barn? Eller är det bara du själv som gjort det. För att du är rädd?  Du skulle ju kunna rådgöra medicinskt ned en läkare och eventuellt diskutera dina rädslor. Se vad det landar i. Tänker jag.

    Du är ofrivilligt barnlös dessutom. De som frivilligt avstått barn. Heter det numera frivilligt barnfria. Har jag sett och hört. Vilket personligen låter mer logiskt. Om man tänker mer på termerna.


    Åh, en man som ifrågasätter en vuxen kvinnas högst privata beslut. Tänk att man aldrig slipper undan det. Obestämd Vad fan spelar det för roll om en läkare har avrått henne eller inte, tycker du inte att hon kan få bestämma själv över sin kropp och sitt liv?

    TS, jag har tyvärr inget råd att ge dig. Men för vad det är värt tycker jag att du låter ansvarsfull och klok.
  • Meddelande borttaget
  • Hjelm

    Men är ni inte läskunniga? Det står "frivillig" inom citationstecken i rubriken - vilket betyder "egentligen inte frivilligt" - och i första inlägget står det mycket tydligt att hon valt att avstå barn pga sina sjukdomar. Inte att en läkare sagt att hon inte bör skaffa barn. Hon kan ta ett sånt beslut själv. Men ibland tvingas man ta beslut som man egentligen inte vill, eller som är väldigt svåra. Hon efterfrågade råd från andra i samma situation. Det är uppenbarligen inte varken du eller En funderande man men ni känner ändå att ni måste kommentera bara för att för att förminska henne?

  • Anonym (Q)

    Vi höll på att bli ofrivilligt barnlösa (fick all tänkbar medicinsk hjälp och barn på absolut sista försöket) och det jag ångrar från den tiden är att jag inte orkade vara öppen med min längtan. Jag hade kunnat gosa med kompisars bebisar, ksnske blivit gudmor till någon av dem, suttit barnvakt etc. Då hade jag haft barn i mitt liv, om än till låns.

    Hoppas du finner DIN väg i din ofrivilligt, frivilliga barnlöshet!

  • Anonym (Beror på)
    Anonym (Q) skrev 2024-01-03 14:27:34 följande:

    Vi höll på att bli ofrivilligt barnlösa (fick all tänkbar medicinsk hjälp och barn på absolut sista försöket) och det jag ångrar från den tiden är att jag inte orkade vara öppen med min längtan. Jag hade kunnat gosa med kompisars bebisar, ksnske blivit gudmor till någon av dem, suttit barnvakt etc. Då hade jag haft barn i mitt liv, om än till låns.

    Hoppas du finner DIN väg i din ofrivilligt, frivilliga barnlöshet!


    Detta beror i och för sig på av vilken anledning/vilka anledningar man skaffar sig barn. Att gosa med andras barn behöver inte alls vara någon hjälp, det kan vara tvärtom - att det bara påminner om den egna oförmågan och bristen. Man kan må bättre av att bara umgås med andra barnfria/barnlösa par och ensamstående, och ha alla fördelarna av ett vuxet umgänge utan att behöva hålla ögonen på barn, springa efter barn, bli avbruten av barn, vara tvungen att gripa in och hjälpa barn hela tiden. 

    Och om barnlängtan handlar om mer existensiella saker som att föra sina gener, sitt namn, sitt arv o.s.v. vidare - så är andras ungar mindre än ointressanta.
  • Anonym (förlorat)

    Ledsen att du har det så här, TS. Beslutet är lättare för din man, låter det som, än det är för dig och din syn på din kropp. 

    Jag har varit i en sits där jag också tog beslutet att inte vilja få barn p.g.a min kropps sjukdom. Jag tyckte inte om min kropp efteråt. Detta var såklart inget min partner kunde känna igen sig i. Min sorg blev till depression. Du vill inte hamna där.

    Om jag får råda dig till nåt så är det att du också gör ett mentalt arbete, går i en behandlingsform som en läkare tror är lämpligast för dig, för att bättre handskas med din sorg. Rent praktiskt vad du då gör är att du kontaktar din vårdcentral, får tid till läkare som skriver remiss till din behandlare.

    Kram

  • Anonym (rädda barnen)

    Jag tänker att det kanske skulle lindra om du hittar andra barn att engagera dig i?
    Du har inga syskonbarn eller något barn som du kan bli "extramamma" till när du orkar? Det finns väldigt många barn som skulle behöva en till vuxen att tala med, ett tryggt ställe att få en fika på och liknande.

    Jag har blivit lite Askungens gudmor till en flicka i min omgivning som har problemföräldrar, och jag är mycket glad att hon känner att hon kan tala med mig, jag har gett råd om studier och hjälpt henne praktiskt och ekonomiskt i samband med studenten, flytt och så.

    Och sen finns det t.ex. SOS barnbyar, där du kan bidra till att barn långt borta får en utbildning och ett syfte i livet. Jag har stött samma by nu i 20 år och sett de första barnen gå ut i världen och bli lärare och sjuksköterskor. 

    Att ge omsorg åt världens barn är ett fint föräldraarbete och behovet är nästan oändligt.

  • Anonym (Klarice)

    Mitt bästa tips är att inte tänka på det. För mig hjälper det inte att tänka på det, försöka bearbeta och "älta" problemet, utan jag skjuter bort tankarna så mycket jag kan och sysselsätter mig med annat. 

    Det är ju en smaksak - någon annan i tråden föreslog ju gosa med andras barn, och för mig hade det aldrig funkat. 

    Problemet med sorg är ju att den är känslomässig och helt irrationell. Man kan resonera och rationellt fatta ett beslut, men känslan går inte att resonera med. Så att hitta ett sätt att tänka för att hantera sorgen, eller bearbeta sig "igenom" sorgen tror jag inte går. Så min metod är som sagt att distrahera mig så mycket jag kan med något annat.

  • Anonym (Man)

    Jag är väl inte i exakt likadan situation då jag inte har några ärftliga sjukdomar. Jag har likväl tagit beslutet att inte skaffa barn. En del beror på att jag som person inte bör vara förälder, jag har inga superbra värderingar och jag vill inte uppfostra ett barn som blir lika missanpassat och därför olyckligt som jag.

    Har även andra saker jag inte vill föra vidare. Är kort, vilket skapar problem om det förs vidare till en pojke. Är inte heller särskillt snygg, vill inte att ett barn upplever de problem jag haft med dessa förutsättningar.

    Till sist så har jag typ alltid ont om pengar, vill inte att ett barn ska behöva växa upp fattigt med mig.

    Hade förutsättningarna varit annorlunda hade jag nog velat ha barn.

Svar på tråden Komma över sin "frivilliga" barnlöshet