Komma över sin "frivilliga" barnlöshet

Men det betyder inte att jag är frivilligt barnlös som i att det är vad jag vill.

Jag har flera kroniska och svåra sjukdomar, både fysiska och psykiska, som gör att jag själv anser att det är direkt olämpligt att jag skaffar barn, oavsett om de kommit ur min kropp eller inte. Jag vill inte föra dessa sjukdomar vidare, och de påverkar hela mitt liv till den grad att jag inte tycker att jag har vare sig orken eller ekonomin att ge ett barn en trygg och bra uppväxt. Det vore alldeles för egoistiskt av mig att ge ett barn de uppväxtvillkoren, och jag skulle själv också må dåligt av att inte kunna räcka till, inte ge det jag tycker att ett barn ska ha.
Jag har en underbar partner som själv inte vill ha barn. Vi har ett jättefint förhållande sedan fem år tillbaka. 

Jag är helt säker på att mitt val är det rätta, men det betyder inte att det är enkelt. Ibland blir jag så ledsen och avundsjuk på andra som fick normala förutsättningar. Även om jag har mycket att glädjas åt även utan barn.

Det måste vara fler som jag, som valt ett liv utan barn fast inte för att man inte vill utan för att man inte tycker att man ska. Hur har ni hanterat eventuell sorg i det?