Komma över sin "frivilliga" barnlöshet

Fast då är det ju inte frivilligt. Om du visste hur många som skaffar barn.  Med diverse anlag för saker. Mycket i livet, handlar om att ta risker. Titta på alla diagnoser i samhället. Det är i många fall ärvt från föräldrarna och gener. 

Har en läkare specifikt avrått dig att skaffa barn? Eller är det bara du själv som gjort det. För att du är rädd?  Du skulle ju kunna rådgöra medicinskt ned en läkare och eventuellt diskutera dina rädslor. Se vad det landar i. Tänker jag.

Du är ofrivilligt barnlös dessutom. De som frivilligt avstått barn. Heter det numera frivilligt barnfria. Har jag sett och hört. Vilket personligen låter mer logiskt. Om man tänker mer på termerna.

Men är ni inte läskunniga? Det står "frivillig" inom citationstecken i rubriken - vilket betyder "egentligen inte frivilligt" - och i första inlägget står det mycket tydligt att hon valt att avstå barn pga sina sjukdomar. Inte att en läkare sagt att hon inte bör skaffa barn. Hon kan ta ett sånt beslut själv. Men ibland tvingas man ta beslut som man egentligen inte vill, eller som är väldigt svåra. Hon efterfrågade råd från andra i samma situation. Det är uppenbarligen inte varken du eller En funderande man men ni känner ändå att ni måste kommentera bara för att för att förminska henne?

Vi höll på att bli ofrivilligt barnlösa (fick all tänkbar medicinsk hjälp och barn på absolut sista försöket) och det jag ångrar från den tiden är att jag inte orkade vara öppen med min längtan. Jag hade kunnat gosa med kompisars bebisar, ksnske blivit gudmor till någon av dem, suttit barnvakt etc. Då hade jag haft barn i mitt liv, om än till låns.

Hoppas du finner DIN väg i din ofrivilligt, frivilliga barnlöshet!

Ledsen att du har det så här, TS. Beslutet är lättare för din man, låter det som, än det är för dig och din syn på din kropp. 

Jag har varit i en sits där jag också tog beslutet att inte vilja få barn p.g.a min kropps sjukdom. Jag tyckte inte om min kropp efteråt. Detta var såklart inget min partner kunde känna igen sig i. Min sorg blev till depression. Du vill inte hamna där.

Om jag får råda dig till nåt så är det att du också gör ett mentalt arbete, går i en behandlingsform som en läkare tror är lämpligast för dig, för att bättre handskas med din sorg. Rent praktiskt vad du då gör är att du kontaktar din vårdcentral, får tid till läkare som skriver remiss till din behandlare.

Kram

Jag tänker att det kanske skulle lindra om du hittar andra barn att engagera dig i?
Du har inga syskonbarn eller något barn som du kan bli "extramamma" till när du orkar? Det finns väldigt många barn som skulle behöva en till vuxen att tala med, ett tryggt ställe att få en fika på och liknande.

Jag har blivit lite Askungens gudmor till en flicka i min omgivning som har problemföräldrar, och jag är mycket glad att hon känner att hon kan tala med mig, jag har gett råd om studier och hjälpt henne praktiskt och ekonomiskt i samband med studenten, flytt och så.

Och sen finns det t.ex. SOS barnbyar, där du kan bidra till att barn långt borta får en utbildning och ett syfte i livet. Jag har stött samma by nu i 20 år och sett de första barnen gå ut i världen och bli lärare och sjuksköterskor. 

Att ge omsorg åt världens barn är ett fint föräldraarbete och behovet är nästan oändligt.

Mitt bästa tips är att inte tänka på det. För mig hjälper det inte att tänka på det, försöka bearbeta och "älta" problemet, utan jag skjuter bort tankarna så mycket jag kan och sysselsätter mig med annat. 

Det är ju en smaksak - någon annan i tråden föreslog ju gosa med andras barn, och för mig hade det aldrig funkat. 

Problemet med sorg är ju att den är känslomässig och helt irrationell. Man kan resonera och rationellt fatta ett beslut, men känslan går inte att resonera med. Så att hitta ett sätt att tänka för att hantera sorgen, eller bearbeta sig "igenom" sorgen tror jag inte går. Så min metod är som sagt att distrahera mig så mycket jag kan med något annat.

Jag är väl inte i exakt likadan situation då jag inte har några ärftliga sjukdomar. Jag har likväl tagit beslutet att inte skaffa barn. En del beror på att jag som person inte bör vara förälder, jag har inga superbra värderingar och jag vill inte uppfostra ett barn som blir lika missanpassat och därför olyckligt som jag.

Har även andra saker jag inte vill föra vidare. Är kort, vilket skapar problem om det förs vidare till en pojke. Är inte heller särskillt snygg, vill inte att ett barn upplever de problem jag haft med dessa förutsättningar.

Till sist så har jag typ alltid ont om pengar, vill inte att ett barn ska behöva växa upp fattigt med mig.

Hade förutsättningarna varit annorlunda hade jag nog velat ha barn.