Behöver lite perspektiv kring exets sambo

TS skriver detta i all välmening, jag tror du behöver lite space från detta. Jag har i all hast läst din förra tråd också i samband med att jag nu gick in och läste denna här. Ditt fokus ligger för mycket på ditt exs sambo. Hon har valt att stå utanför. Det är hennes val. Han får hantera henne. Tycker han att hon skulle gå över nån gräns och inte vara en bra bonusmamma eller inte kunna bete sig så är det om igen han som avgör det. Jag hade inte försökt ge mig på att nå fram till henne eller ändra på hennes beteende utan enbart skött min egen kontakt med honom. Jag tycker inte att hon skulle ha behövt bli inblandad från allra första början i er överenskommelse om måndagsöverlämningen utan det var en dålig idé. Det som bör gälla är om ni två som föräldrar kan komma överens. För din egen skull släpp nu det här med henne. 

Ja, jag tror också att du måste släppa allt kring henne. Ha inga krav på henne. Det är du och exet som ska samarbeta kring barnen. Låt henne stå utanför. Bara en gissning men: ju mer du drar i henne desto mer känner hon behov av att stå bredvid. 
Jag hade inte tyckt om att i vardagen springa på varann och inte heller en massa spring i hemmet. Det hade blivit ett behov av att skaffa space runt mig. 
Ännu en gissning: Hon har börjat tänka tanken på en baby och börjar sätta gränser kring sin familj.

Jo visst jag förstår ju det ni säger, och absolut det är väl kanske vettigast så. Samtidigt säg det istället då rakt utkan jag tycka, vad är ok och vad är inte det, att bli sur och ta illa upp för att hon vill att reglerna ska ändras men inte tar upp det med alla inblandade så blir det ju lite konstigt.  Hon bör ju då dessutom låta bli att följa med barnen hit eller lämna barnens grejer här, då får väl exet sköta det själv eller så får jag hämta grejerna hos dem och hon håller sig undan. Jag måste inte knalla in i huset, vilket jag inte heller har gjort sen det blev tydligt att hon har problem med mig. 

Att vi stöter på varandra i vardagen blir ju oundvikligt när vi bor så nära. Och jag har inte varit och sprungit i deras hem men jag har inte hindrar barnen från att säga hej, främst då de varit ute i trädgården. Har man problem med det kan man ju säga det rakt ut, men hur ska man förklara för barnen att de inte kan gå och säga hej till pappa när man är intill. Sen är det oundvikligt att jag har vägarna förbi deras hus då min gubbe har djuren på marken kring deras hus, jag brukar dock inte själv knalla in till exet och hans sambo och säga hej när barnen är där eller annars för den delen, men jag stannar ju och pratar med barnen om dem kommer. Är detta ett så stort problem för dem får de väl flytta. 

Sedan har ju hon själv gjort valet att bli inblandad i alltihop, hon hade inte behövt involvera sig på det sätt som hon gjort. Men att göra det och bete sig som att allt funkar bra för att sedan helt utan förvarning göra en tvärvändning och bete sig som hon gör och som att jag är problemet så är det ju klart att jag kommer reagera på det. 

Ditt ex ansvar mellan honom och henne, hur de vill göra. Hon gör mest bara bort sig om hon ska gömma sig för dig, speciellt när barnen ser, men är det hennes taktik så är det väl. Hon kanske skäms eller nåt, vad vet jag.

Jag vet i alla fall (lever också med ny man och bonusbarn), att jag struntar i hans ex och jag bryr mig inte om mitt ex nya heller. 
Vi lever vårt liv och de lever sina. Nu är mitt ex nya inget problem, hon är en helt normal och vettig människa, medan min mans ex inte är det. Därför har jag valt att ha en så låg profil som möjligt gentemot henne. Inte att jag gömmer mig, men det har sällan varit jag som öppnat dörren, när hon dykt upp tex. Om saker ska hämtas/lämnas har det varit min mans ansvar (hans barn), men jag har gjort det några gånger när han tex varit sjuk, men då har jag bara sagt "Hej, jag skulle bara lämna de här sakerna". Inget snacka väder och vind liksom. 

Du behöver inte "bli kompis" med ditt ex nya. Du får bara konstatera att ni inte synkar. Det enda du behöver ha koll på är om barnen säger att hon är elak mot dem eller så. Då behöver du ta ett snack med pappan. 
Nu vet han ju hon sin sambos beteende, så du får väl se om det hjälper att han vet, men om inte - släpp det. 

Jag förstår att du reagerar på det men för din egen sinnesfrids skull så försök och släpp det bara. Bara du tänker på hur du själv beter dig, är artig, håller det ytligt så har du gjort ditt. Om någon väljer att inte kommunicera med dig så är det deras val. Du kan bara stå rakryggad i ditt. Om en person inte vill låt dem vara. De kommer när de kommer eller så kommer de inte alls. Det jag har lärt mig med åren är att inte låta sådant påverka mig och låta det ta min energi. Jag har lagt rent för mycket energi på människor som är rena energitjuvar, som funkar som de gör i konflikter. Jag är klar med det nu. 

Barnen ska självklart få säga hej till vem de vill, hade man gått in där och avstyrt hade det varit respektlöst mot barnen, deras integritet och tvärtom ska du självklart säga hej till dina barn om ni ser varandra när de är hos sin pappa. 

Jag kan såklart omöjligt svara på vad det är i hennes uppförande som det är grundat på men där har varit en konflikt tidigare som du beskrev i din förra tråd. Min gissning är att hon har nog blivit fed up på det. Hon önskar inte vara med om fler. Man kan dividera om att varför det blev som det blev, hennes versus ditt ansvar i det och så vidare, men nu är det som det är. Det finns alltid mer än en version, ett perspektiv att se det från. Du vet ditt eget, du beskriver det detaljerat här i tråden, om de är här inne är det nog en omöjlighet för dem att tro att det inte handlar om dem. Kanske är det ett sätt för dig att också kommunicera på, men kanske det sättet känns väldigt olustigt för de andra inblandade? Hon har kan hända upptäckt din förra tråd och tyckt det känts utlämnande? Det kan vara vad som i princip, vi kan sitta här och gissa dagarna i ända och det leder ändå inte fram till något.

Jag skulle inte vilja involvera mig i exs partner på det här viset (partners kan komma och gå i hans liv). Det hör till god ton att man hälsar och så vidare, men du är inte ansvarig för hur hon väljer att bete sig. Det enda du kan göra är att vara som sagt artig och ytlig, och så "klipp bort" henne rent mentalt och låt inte hennes sätt påverka. 

Håller med övriga, släpp henne, låt henne sköta detta som hon vill och var vänligt neutral när ni måste träffas. Alla inser att hon beter sig konstigt men det är hennes sak och hon har sina skäl. Kanske skäms hon, är blyg för dig, känner sig obekväm, surar för någon verklig eller inbillad oförrätt. Du kan inte göra annat än att hålla en låg profil och låta exet sköta så mycket kontakt som möjligt. Bekymra dig inte över barnen, hon kan var en utmärkt bonusmamma ändå, och om de undrar över hennes undvikande sätt så säg bara att folk är olika och inget de behöver bry sig om. 

Nu blev det väl lite väl känslomässigt igår, detta är inget jag går omkring och tänker på varje dag. Men jag blir rätt triggad av hennes märkliga beteende och upplever det som respektlöst, försöker annars inte lägga energi på det. Men jag kan tycka, speciellt med tanke på hur det tidigare funkat, att när hon nu uppenbart har problem med det upplägg/ de gränserna vad man nu vill kalla det, som har varit så tar man upp vad som gäller nu. Det är egentligen det jag velat komma fram till när jag pratat med exet då jag frågat dels vad problemet är men också vad som egentligen gäller, och han svarar att det inte finns något problem och allt är som vanligt.  

Är problemet här så pass stort är det åtminstone för nu nog bättre att exet alltid kommer till mig och hämtar/lämnar grejer istället för att jag kommer dit exempelvis. Helt uppenbart är ju iaf att hon inte bör följa med barnen till mig eller lämna barnens grejer till mig, så förstår inte varför hon då gör det, då det känns som det mest stör henne. Jag förväntar mig inte att hon ska vilja prata med mig men man kan ju bete sig vuxet och vara hövlig, jag tvingar henne inte att komma till mig med grejer eller följa med barnen att hämta grejer osv och är inget jag förväntar mig att hon ska göra heller.

För mig låter det som att både du och hon behöver ert space från situationen och från varandra. Ditt ex, Pappan till barnet verkar stå hopplöst i mitten, håller med dig lite där, vill inte vara dislojal mot sin sambo säkert också.

Ditt ex/pappan ser kan hända allt ur sitt perspektiv, du ur ditt och hon ur hennes. Då står ni där ni står. Ni kommer inte vidare då. Den som har minst med allt detta att göra är hon. Hon är sambo till någon som har barn sedan tidigare med någon annan, du bör alltså hamna längre bort i hennes prio-lista över vem hon ska behöva ta hänsyn till, ha si eller så relation till. Det värsta jag vet är när andra lägger sina krav på mig och anser jag har skyldigheter i en relation jag själv inte valt. Försök om det går att tänka bort att ni har en relation, du och hon, och hur du tycker att hon borde vara och att du vill ha det på ett visst sätt. 

För min del även om jag är helt för att skilda föräldrar ska bo lagom nära till varandra så låter det tok för nära att ni bor grannar, kan vara att hon helt enkelt inte känner för att vara social där och då i sin egen trädgård utan bara vill vara ifred eller är fullt uppe med att leva sitt liv, tänka på annat, saker du inte vet något om och inte ska veta något om vad som då pågår i hennes liv och så kanske du tolkar in att hon är fientligt inställd mot just dig. Kan vara hon är på dåligt humör eller stressad över något när hon lämnade över något. Det verkar vid det här laget som att det är smågrejer som läggs på varandra och som blir större och större när det egentligen inte är så stort nåt av det. 

Om jag varit dig så hade jag bara avvaktat och sett hur det här fortlöper, bara jobba på själv att vara artig, fokusera på barnen och i den mån du behöver ha kontakt med ditt ex, pappan. Att hon får vara precis som hon är, ni är inte beroende av vilket som, den relation du är beroende av och barnen med är relationen till pappan, att samarbetet ska fungera mellan er två. 

Jag anser inte att hon har några större skyldigheter gentemot mig. Däremot anser jag det rimligt att man åtminstone kan delge information om vad som gäller när saker ändras för allas skull, jag kan inte läsa tankar och veta vad som helt plötsligt ändrats och vad som inte längre är okej. Att man beter sig hövligt och åtminstone hälsar, även om man inte kommer fram och pratar. Vilket är sådant jag faktiskt förväntar mig av vilken vuxen som helst, och skulle tycka var ohyfsat om de inte gjorde. Som vuxen måste man ganska ofta hantera olika typer av relationer man själv inte valt. Och ska man se det som så som en relation hon inte valt så är det ju bara delvis sant, hon har ju ändå medvetet valt att leva tillsammans med någon med barn sedan innan och allt det innebär och dessutom valt att involvera sig så som hon gjort. 

Sedan är det inte som att jag ser det som en relation mellan henne och mig som sådan. Men att det blir viss kontakt mellan oss är ju oundvikligt. Jag har heller aldrig försökt tvinga mitt sällskap på henne. Jag har alltid i första hand prata med pappan, sedan såklart man pratat med henne när hon varit med, men har hon pysslat med annat har ju jag inte gått och tvingat mitt sällskap på henne. Däremot är det hon som själv försatt sig i situationer där möte mellan oss är oundvikligt, där överlämning av barnen exempelvis har skett till henne. Som sagt är det jag förväntar mig i första hand det jag skrev i början.

Sen fine om hon inte vill träffa mig, i många fall går det ju att undvika, men då kan hon ju inte hålla på och följa med barnen att hämta grejer eller lämna grejer här ta överlämningar osv. Och visst om hon inte kännt för att vara social när hon lämnade grejer, den tanken hade jag också. Men att helt tydligt vägra att hälsa tillbaka,som igår, handlar inte om att inte vilja vara social, och det skulle man reagera på oavsett vem det var man hälsade på. Handlade det om att inte vilja vara social vinkar man tillbaka och fortsätter med sitt tänker jag.

Alltså att vi bor så nära varandra var något som helt enkelt bara föll sig så när jag och exet separerade och något som barnen har trivts väldigt bra med. Sedan är det så att de bor i huset jag och exet bodde i ihop förut, med mina föräldrars mark omkring osv. Jag har alltså familj m.m. runtomkring så även om jag flyttade skulle jag ändå vara omkring en hel del. 

Jag kan ha full förståelse för att hon kan tycka det hela är jobbigt, det är inte det. Jag tycker däremot inte hennes beteende är okej.

Utifrån vad du skriver känns det som att du tar lite väl mycket plats i deras liv. Ni har barn tillsammans ja, men det ränns åt höger och vänster för att barnen glömmer saker, ska hämta saker, måste ha saker, måste få hälsa. Jag hade aldrig pallat vara med en man som har en ex fru som är en sån stor del av min vardag, inget illa menat, men det låter som bäddat för bråk i relationen. 

jag tycker du ska ta några (läs många) steg tillbaka. Låt henne vara och sluta försöka dra ur henne vad problemet är. Problemet är ändå ganska tydligt om du vågar rannsaka lite :) se saker ur någon annans perspektiv. 

Jag försöker ge dig en annan synvinkel för dig att hantera det här problemet du upplever med din ex sambo men du verkar inte mottaglig för det . Jag har mer än en person i mitt liv som jag är säker på har nån diagnos varför den beter sig så nyckfullt och vad som kan ses som ohövligt. Jag retar inte upp mig på det. Jag gjorde det innan jag förstod och under den tiden tog den här personen som inte brydde sig energi från mig som jag hade kunnat ha mycket roligare med. Vet flera andra runt omkring mig som jag inte valt en relation med som beter sig allmänt otrevligt och är inte enligt mina mått hövliga, så som du skriver att man kan väl ändå vinka osv. Jag tänker som så att det är deras problem. Det ska inte vara mitt. Jag fortsätter vara som  jag är. De förlorar på det. Jag har fattat att de ser det inte som en nödvändighet att vara hövlig, inte mot mig, inte mot andra, inte på vissa dagar, inte si och inte så. Jag bryr mig inte. Del kan jag fortfarande säga hej till vilket går på ren automatik men andra har jag lärt mig att inte säga hej till utan att jag också bara går förbi. Jag är säker på att har man ett ohövligt sätt så är det inte bara mot mig den sidan kommer fram utan också andra upptäcker det inom sinom tid om de inte sett det innan (jag har hört sånt med men valt att inte kommentera, de gör ju livet svårt för sig själva ändå, de kan ju inte må så bra egentligen tänker jag och nån få har jag fått veta att så är fallet). Låt det bara rinna av dig. Det är det du inte kan verkar det som och det plågar nog mest dig själv. 

TS - det är ganska enkelt: Du och pappan får sköta all kommunikation, hämta/lämna saker och barn. Se om det blir bättre då.
Om några år bör ju detta ha mattats av, så vad det nu är som gör att hon beter sig konstigt (för det gör hon), så kanske det har släppt då från hennes sida. 

Innan min man och jag flyttade ihop bodde han kvar i deras gamla hus och hon bodde bara 5 minuters promenad därifrån. Jag bodde inte där men var där rätt mycket. Vi ville helst inte att hans ex skulle traska förbi och prata, eller komma och ringa på (hon gjorde det ibland, och det var aldrig något viktigt). 
Jag tänker mig att den situationen liknar er, dvs att hon och ditt ex bor i sitt hus, du traskar förbi för du bor i området. Även om du inte gick den vägen med flit, så kanske hon tror det, speciellt om det blir ofta under en kort period? Hon får tampas med de tankarna i så fall, och du får tänka på hur du gör. 

När min mans ex kom förbi så var det ofta svepskäl för att träffa barnen. Även om de bodde varannan vecka + att barnen kunde springa dit om de ville eftersom det var så nära, så kunde hon ibland stå där med gråten i halsen och bara var tvungen att få komma in och krama på något barn (hon var i psykisk obalans). Minns speciellt en gång när inga barn var hemma - hon började gråta och snyftade "men...är de inte hemma?"
Nu är nog inte du sån TS, men du kanske kan förstå att man ibland som "ny partner" kan tycka att det blir jobbigt när exet kommer förbi? 

Men oavsett exempel och oavsett allt du skrivit som förklaringar TS så är det rätt enkelt ändå: Du får sköta ditt, hon sitt, och ditt ex får hitta ett sätt som funkar så att det går att balansera det hela. Du får tycka att hon fä oförskämd och weird, hon får tycka att det är jobbigt när du dyker upp - ni får båda hantera detta på era egna sätt. Du har också förmedlat detta till ditt ex så han är medveten om det. mer kan du inte göra. 
Nästa steg är väl annars att du tar det face to face med henne men det blir nog inte alls bra. Jag får vibben i tråden av att du gärna skulle vilja göra det, bara för att få tala om för henne att du inte uppskattar henne sätt. Jag råder dig dock inte till att göra det. 

Alltså klart jag kan förstå att hon kan tycka det är jobbigt, speciellt att vi bor så nära varandra. Jag håller ju inte på och knallar dit hur som helst, har jag vägarna förbi av andra skäl knallar jag inte in till dem. Jag hälsar inte själv på oanmäld och bara då för att lämna barnen eller grejer som är överenskommet. Sedan om barnen ser mig brukar de komma springande så då väntar jag normalt sett där jag står när jag ser dem komma, utanför tomten. Skillnaden är väl när barnen är hos mig och de vill springa och hälsa på när man har vägarna förbi, ser man att de är i trädgården är det ju svårt att säga att de inte får gå dit, det är dock lättare om man inte ser dem och båda deras bilar inte är hemma då brukar jag försöka med att de är nog inte hemma just för att jag har förståelse för att de inte vill ha mig springande hos sig i tid och otid. 

Sen kan ju inte jag hålla på att smyga förbi eller ta långa omvägar för att hon ska slippa se mig liksom. Min partner har sina djur i hagar kring deras hus, jag hjälper till med dem, och det är egentligen då jag går där för då måste jag faktiskt det. Ibland också när jag promenerar med min mamma då det går ett promenadstråk där och finns inte direkt andra att välja på om man inte vill gå mycket längre. 

Nej att ta upp det direkt med henne tror jag inte är smart, hon vill ju uppenbarligen inte prata med mig så att jag tvingar henne till det gör knappast saken bättre. När jag pratade med exet i torsdags då jag var där, så sa han till mig att han vet inget om detta men jag får väl gå och fråga henne. Medan jag kände att det knappast hade blivit bra, hon hade ju precis visat väldigt tydligt att hon inte vill ha med mig att göra. Däremot funderar jag på att ta upp med exet att hädanefter ska hon inte sköta några överlämningar och helst om några grejer behöver lämnas får han komma hit och hämta/lämna. 

Ja jag uppskattar dina svar och jag förstår att du har rätt i att jag kan bara påverka hur jag själv beter mig och låtar mig påverkas. Men det är svårt att inte låta sig påverkas, problemet för min egen del är väl att jag tyckt att det varit jobbigt innan med men ändå förstått att det är ju mitt problem och låtit det vara och försökt tänka positivt kring alltihop, eftersom det trots allt funkat bra och det är ju vad man vill för barnens skull och det blir trevligare för alla. Och nu när hon beter sig som hon gör... Ja jag vet inte, blir rätt provocerande. 

Och som du sa det behövs nog lite space, men då krävs ju att hon backar också.

Nej det ränns inte, normalt lämnas grejer på bytesdagen, jag har föreslagit att vi tar med grejerna via fritids men detta ville inte exet för det kan bli stulet eller så. Så inte mitt val. Jag går inte dit bara för att hälsa, jag kommer inte och lämnar grejer om detta inte blivit överenskommet innan. Och som jag nämner för en annan försöker jag undvika att barnen ska springa dit när vi har vägarna förbi, men blir konstigt att inte låta barnen hälsa när man ser dem ute i trädgården både då och om jag råkar gå förbi när barnen är där. Sen har det inte varit sällan exet är den som kommit ut för att passa på att prata igenom saker när jag ändå varit i närheten. Så jag är på inget sätt en stor del av deras vardag. Just nu har jag faktiskt inte haft vägarna förbi just där på länge heller då djuren som jag annars går dit för att ta hand om går i en annan hage. 

Däremot har jag lämnat barnen där ett antal ggr, vilket har varit något som har varit baserat på deras beslut. Bl.a. för att hon var föräldraledig med min äldsta, inte mitt beslut hon kunde valt en annan dag så hade vi inte behövt träffas. Jag har lämnat grejer eftersom det är vad exet velat, de har lämnat grejer hos mig. Och detta är som sagt normalt bara på bytesdagen. Sen händer det att något glömts eller så men är det inget viktigt brukar det låtas vara. Jag har mer och mer låtit barnen gå själva för att hämta grejer, främst äldsta dock, om det är något viktigt, såklart efter att ha kollat med exet att det är ok. Mycket utav det vi träffas är faktiskt mer deras val än mitt. Och är problemet att vi bor nära ja då är det fritt fram för dem att flytta. Jag hör heller inte av mig i tid och otid, är det något skickar jag normalt ett meddelande, oftast om det har kommit någon kallelse eller liknande på posten, sen hörs jag och exet på telefon dagen innan bytesdag, så normalt hörs vi en gång i veckan. På vilket sätt tar jag för mycket plats? 

Va bra att du inte tagit illa upp, jag var lite rädd för det faktiskt när jag går på som jag gör. Jag vet det kan vara svårt, varit där själv många gånger i mitt liv i olika relationskonstruktioner, varit ett av mina största problem just att jag blivit så påverkad, men du behöver alltså om-uppfostra din hjärna/disciplinera den, för din skull. Om det blir riktigt jäkligt så finns det alltid KBT har jag läst som kan hjälpa en hur man ska tänka och göra. Man behöver inte (än hi hi) ha blivit knäpp i huvudet innan man påbörjar den, KBT är bra för vem som. 

Jag tror också där finns en osäkerhet kring gemensamma regler, det har gått lite hipp som happ som det lätt blir i vardagen och med barn.

Kan vara att du och exet tidigare byggt upp det så bra tycker ni vad som också funkat bäst med era barn och nu har respektive klivit in i "er" bubbla och kanske tycker annorlunda och så blir det som det blir.

Vet andra f.d par som också tyckt de byggt upp det så bra, men de har glömt att de måste också bygga upp det med de nya, det är inte bara de nya som ska stå inför fullbordat faktum att så här är det, de måste också bygga upp sin "bubbla", sin "cirkel" (hittar nog inget bra ord men hoppas du vet vad jag menar) med sin respektive, deras gemensamma, deras regler så att de mår bra de med och kan fortsätta må bra, inte att de bara ska som sagt stå inför faktum och bara anpassa sig, det kan också bli att de känner sig vid sidan om, eller velat vara den som kommit först och kunnat bygga upp gemensamt, att det krävs mer anpassning för den nya än vad vare sig partnern eller partners ex ens tänkt på. Det kan bli komplex, rörigt innan man får kläm på det. Man är ju vanemänniska också och barnen är vana att ha det på ett visst sätt. Det kan vara att situationen från början varit så att den nya inte sagt något men att något med tiden börjat skava. Att man känt av allt mer tiden går och saker som händer att nej, det här känns inte helt bra.

Jag tror att sätter sig du och ditt ex er ner och tänker och går igenom vad som passar båda honom, (+hans sambo), och du ditt liv så kan ni hitta alternativa vägar som kommer fungera bättre. Ibland får man tumma lite här i livet. Jag förstår att du eller ni tyckt att va, men så har det alltid varit, och att det är hon som sabbar med sitt sätt, och hade hon bara varit som du uttrycker det som hövlig så hade det inte varit några problem, men nu är det trots allt ett problem. Du upplever problem med detta och misstänker att hon också gör det. Då måste ni laborera om. Man kan ju skicka frågan "Vad behöver du/ni för att må bra i den här situationen?" till honom (+ henne) och så kan han gå hem och grunna på den med henne och sen presentera det. Jag tror ni behöver starta om, ta och släng det gamla "papperet" med alla era vanor, rutiner "oskrivna regler", och så gör om ett nytt, där ni möts i respekt till varandra, att man får bygga upp tilliten på nytt, och då kan ett sätt vara att man börjar med de här nya reglerna och att man visar att man respekterar dem och att det är ömsesidigt. Jag kan säga att det var en hel del jag inte tänkte på eller styrde över när det kom till ett ex till mig och hans band till min familj, som i sin tur påverkade min nya och vårt förhållande på ett negativt sätt, och hade jag eller låtit mitt ex fortsätta i hans gamla anda hade jag förlorat min nya och det ville jag inte. Att få andra att tänka om kunde bli svårt och om jag märkte att de inte respekterade vad jag sagt var jag tvungen att ta avstånd, tills det var löst. De fick alltså tänka om och de fick också förståelse för min nyes perspektiv och mitt också. Mitt ex hade inget intresse av att backa, men hade inget val i princip och med tiden så fungerade det. Det var inte helt smidigt, jag hade önskat att det inte gått upp och ner, men sedan blev vägen mindre brokig och de nya reglerna satt, vägen blev smidig sedan. 

Från hennes perspektiv kan jag se att hon är ju totalt omringad av sin partner's ex och dennes familj/släkt rent geologiskt. Om det är så där ute på landet så känner väl alla till alla och man vant sig vid det och menar inget ont med det, men att det ändå blir för mycket, var får hon plats liksom? Var är hennes? Säkert finns det fördelar med det med, hon har kommit in i ett färdigt hem så att säga, men det är ju hans sen innan, och er historia där. Nu lever jag mig in så mycket att jag kanske överdriver.

Jag hade varit försiktig med att kritisera henne till ditt ex eller berätta om hennes sätt för andra för det verkar ju ändå så om jag tolkat dina svar rätt till annan här att ni faktiskt inte har den relationen ändå att du känner det naturligt att du skulle ta upp det med henne som man hade gjort om det varit en vän till en. Jag gjorde en gång det stora misstaget att jag berättade för min partner då (vi splittrade senare, men inte p.g.a det) om något jag noterat hos hans ex. Det skulle jag verkligen inte ha gjort. Han fick det till att hon på nåt sätt försökte sabotera mellan oss, svartmåla honom, få mig att tro att han kanske varit otrogen. Han ballade ur totalt. Jag blev rädd och försökte försäkra honom om att det inte var så alls. Jag skulle aldrig vilja hamna i en sits där något jag säger eller gör påverkar exet att gå på eller att det startar osämja mellan honom och hans tjej eller hans ex. Jag har varit med om en hel del konstiga situationer med ex och nya så det är min nivå, min förväntning egentligen på hur det är: Det är lite konstigt. Det skulle inte behöva vara det, nej, men det är inget jag kan styra över. Vi är funtade på olika sätt. Jag siktar helt in mig på den jag måste ha en relation till, och så sätter jag gränsdragningen därefter för jag har varit med om rent för mycket när alla blandar och har sig och deras förväntningar på mig och på relationerna. Jag kan vara mycket svart eller vitt (blivit det med tiden) just för att dela upp det hela och för att det ska ge mig mindre problem. Jag kan mycket väl kopiera orden "det där är pappas jävla ansvarsområde", om du fattar ;) I det ansvarsområdet ingår det att ta hand om del andra människor som han är i relation till, där lägger jag mig inte i och jag vill inte vara första personen man blir vänd till utan det är han, jag har fått omdirigera "trafiken". Hade jag inte gjort det tror jag att jag hade varit utbränd vid det här laget. Andras krav och förväntningar på mig bryr jag mig inte om idag, men gjorde förr och det gjorde mig obekväm. 

Just för att vi är så olika funtade så vet jag att man antar ofta utifrån sig själv och det värsta man då kan göra, nästa steg, är att man börjar anta, prata för den andre, så det får man passa sig för, för man kan tro helt fel och göra övertramp. 

Det finns de som är mer långsinta än andra och så länge de är det så kommer man inte vidare. Just då är allting ens fel. De surar. De blänger (om man har tur och inte är luft). De hör inte av sig på evigheter. Jag vet att det går över och då kan de låtsas som ingenting. De som är långsinta lider av det mest själva (intalar jag mig själv) och det tar energi från andra om man tillåter det. Jag tror en av anledningarna varför ett ex och jag inte klarade det var att han var så långsint av sig. Jag känner minst 2 tjejer (olika tider i mitt liv) som också varit/är långsinta och då är det som att min hjärna bara "slår av" de personerna, som att min hjärna "själv-reglerar" min relation till dem så att när de blev så så efter ett tag så brydde jag mig inte, fast jag innan blivit så påverkad av det. Jag märkte också med exet att det var när han märkte att jag inte brydde mig, och var på väg ut (om så bara ut ur hemmet) som han blev lite skraj av sig och började mjukna upp (innan såg, pratade han inte ens med mig på jag vet inte hur länge). Man kan bara ta det så många gånger, sen så blir man liksom o-brydd av det. Under hela den här tiden så envisades jag med att fortsätta vara artig, vara på ytan, men inombords gick jag från att låta mig påverkas, må dåligt av det, bli sårad, ledsen, arg, till att sedan bara känna att vet du, jag orkar inte bry mig. Det blir inte längre om vad det gällde utan hur de valt att hantera det med sin långsinthet. Det har ett pris. Man själv-reglerar sedan hjärna och hjärta till en viss sorts "ny"-relation till dem som är så, det är okej så. 

Jag hoppas det löser sig för dig/er :)

Nej jag uppskattar rakheten och tydligheten faktiskt :) och uppskattar ditt perspektiv, skönt för hjärnan att hitta nya tankar när man fastnar i sitt spår så att säga.

För min egen del så finns det helt klart en osäkerhet kring de gemensamma reglerna och det är väl lite ditåt jag velat komma med att ta upp problemet med exet till att börja med och fråga om saken. Jag har förståelse för att saker kan vara jobbigt för henne men jag behöver ju ändå få veta vad som gäller nu, hur ska jag annars veta om jag trampar henne på tårna eller inte med det jag gör om ingen talar om det. Jag gör det inte med flit, jag vill ju att detta ska funka för alla.

Men vad gäller invanda regler osv så ändrades ju faktiskt mycket när hon kom in i bilden, och de har bott ihop i ett par/tre år nu, så hon har varit involverad i de regler vi har haft nu. Sen vet ju jag såklart inte hur diskussionen sett ut mellan henne och mitt ex eller hur mycket han tar hänsyn till vad hon vill i detta. 

Och absolut förstår jag att det lär vara rätt jobbigt för henne med att runtomkring deras hem är min familj och andra relationer. Jag har faktiskt tänkt på det också, och tänkt att så hade nog inte jag velat ha det. Men det är ju en sak mellan henne och mitt ex och inget jag kan påverka. 

Ja jag har funderat på just hur jag ska uttrycka mig på ett smidigt sätt kring hur vi ska lägga upp det nu så det funkar. Funderade på att lägga fram lite förslag och be honom fundera på vad han tycker om det eller om han har andra ideer. Jag känner just nu att så lite kontakt som möjligt vore bäst för min egen skull, även med exet. Så jag får tid att "ställa om" hjärnan lite som du uttryckte det ;) 

Jag förstår ditt Ex nya! Vilken frustrerande situation för henne. Hon bör inte ?tvingas på dig?. Behöver barnen något köpt på pappa-veckan så får ju pappa köpa det. Behöver du köpa det får han komma och hämta hos dig.. 

Hon har inte tvingats till något alls, av mig, hon har alldeles själv valt den situation hon är i. Jag kan inte ta ansvar för hennes val. Är det något som inte passar får man väl säga det? Hon har ju själv valt de situationer där vi varit tvungna att träffas. Jag har inte tvingat henne komma hit med barnens grejer eller att hon ska vara ledig med barnen på bytesdagen så jag behöver lämna dem hos henne.  Har hon sagt något till barnens pappa och han inte förmedlat det till mig eller inte tar hänsyn till vad hon säger får hon väl vara sur på honom. 

Just den här gången var det lite akut, jag antar att de inte ville åka in till stan själva. Pappan bad mig köpa med det och varför ska jag inte göra det då, när jag ändå är i stan när jag jobbar? Sen frågade jag om det var okej att jag kommer förbi med grejerna på vägen hem då det kändes smidigast och jag skulle iväg sen, och han sa att det var okej. Ska jag behöva gissa mig till vad som är okej eller inte oavsett vad som sägs? Jag kan inte ta ansvar för varken hennes val, eller exets val.

Nu känner jag dock att det inte funkar som det är, jag har försökt få veta vad som inte funkar vilket jag bara fått svaret att det är inga problem med något. Så nu kommer jag prata med exet om att saker behöver ändras och att hon kanske inte ska ta emot barnen om jag lämnar där, exvis när det är en ledig dag, eller att han får hämta här. Att deras grejer som ska med får lämnas via fritids eller att han får hämta här osv. Så nu tar jag ändå ansvar och hänsyn för hennes känslor här, när ingen i deras hushåll tar något ansvar för detta, eftersom dessa ändringar är något jag alltså tycker vi bör göra för att det uppenbarligen inte funkar som det är. Vill hon inte träffa mig är ju inte jag jättesugen på att träffa henne heller. Jag är inte omöjlig och jag är öppen för olika lösningar men då krävs ju kommunikation och att man pratar om vad som funkar och vad som inte gör det och att man tillsammans diskuterar hur man vill ha det. Jag tycker faktiskt inte att det är vidare mycket begärt.

* tar ansvar för mina känslor och hänsyn till hennes känslor när ingen i deras hushåll tar ansvar för det. Skulle jag skriva.