Behöver lite perspektiv kring exets sambo

För mig låter det som att både du och hon behöver ert space från situationen och från varandra. Ditt ex, Pappan till barnet verkar stå hopplöst i mitten, håller med dig lite där, vill inte vara dislojal mot sin sambo säkert också.

Ditt ex/pappan ser kan hända allt ur sitt perspektiv, du ur ditt och hon ur hennes. Då står ni där ni står. Ni kommer inte vidare då. Den som har minst med allt detta att göra är hon. Hon är sambo till någon som har barn sedan tidigare med någon annan, du bör alltså hamna längre bort i hennes prio-lista över vem hon ska behöva ta hänsyn till, ha si eller så relation till. Det värsta jag vet är när andra lägger sina krav på mig och anser jag har skyldigheter i en relation jag själv inte valt. Försök om det går att tänka bort att ni har en relation, du och hon, och hur du tycker att hon borde vara och att du vill ha det på ett visst sätt. 

För min del även om jag är helt för att skilda föräldrar ska bo lagom nära till varandra så låter det tok för nära att ni bor grannar, kan vara att hon helt enkelt inte känner för att vara social där och då i sin egen trädgård utan bara vill vara ifred eller är fullt uppe med att leva sitt liv, tänka på annat, saker du inte vet något om och inte ska veta något om vad som då pågår i hennes liv och så kanske du tolkar in att hon är fientligt inställd mot just dig. Kan vara hon är på dåligt humör eller stressad över något när hon lämnade över något. Det verkar vid det här laget som att det är smågrejer som läggs på varandra och som blir större och större när det egentligen inte är så stort nåt av det. 

Om jag varit dig så hade jag bara avvaktat och sett hur det här fortlöper, bara jobba på själv att vara artig, fokusera på barnen och i den mån du behöver ha kontakt med ditt ex, pappan. Att hon får vara precis som hon är, ni är inte beroende av vilket som, den relation du är beroende av och barnen med är relationen till pappan, att samarbetet ska fungera mellan er två. 

TS - det är ganska enkelt: Du och pappan får sköta all kommunikation, hämta/lämna saker och barn. Se om det blir bättre då.
Om några år bör ju detta ha mattats av, så vad det nu är som gör att hon beter sig konstigt (för det gör hon), så kanske det har släppt då från hennes sida. 

Innan min man och jag flyttade ihop bodde han kvar i deras gamla hus och hon bodde bara 5 minuters promenad därifrån. Jag bodde inte där men var där rätt mycket. Vi ville helst inte att hans ex skulle traska förbi och prata, eller komma och ringa på (hon gjorde det ibland, och det var aldrig något viktigt). 
Jag tänker mig att den situationen liknar er, dvs att hon och ditt ex bor i sitt hus, du traskar förbi för du bor i området. Även om du inte gick den vägen med flit, så kanske hon tror det, speciellt om det blir ofta under en kort period? Hon får tampas med de tankarna i så fall, och du får tänka på hur du gör. 

När min mans ex kom förbi så var det ofta svepskäl för att träffa barnen. Även om de bodde varannan vecka + att barnen kunde springa dit om de ville eftersom det var så nära, så kunde hon ibland stå där med gråten i halsen och bara var tvungen att få komma in och krama på något barn (hon var i psykisk obalans). Minns speciellt en gång när inga barn var hemma - hon började gråta och snyftade "men...är de inte hemma?"
Nu är nog inte du sån TS, men du kanske kan förstå att man ibland som "ny partner" kan tycka att det blir jobbigt när exet kommer förbi? 

Men oavsett exempel och oavsett allt du skrivit som förklaringar TS så är det rätt enkelt ändå: Du får sköta ditt, hon sitt, och ditt ex får hitta ett sätt som funkar så att det går att balansera det hela. Du får tycka att hon fä oförskämd och weird, hon får tycka att det är jobbigt när du dyker upp - ni får båda hantera detta på era egna sätt. Du har också förmedlat detta till ditt ex så han är medveten om det. mer kan du inte göra. 
Nästa steg är väl annars att du tar det face to face med henne men det blir nog inte alls bra. Jag får vibben i tråden av att du gärna skulle vilja göra det, bara för att få tala om för henne att du inte uppskattar henne sätt. Jag råder dig dock inte till att göra det. 

Jag försöker ge dig en annan synvinkel för dig att hantera det här problemet du upplever med din ex sambo men du verkar inte mottaglig för det . Jag har mer än en person i mitt liv som jag är säker på har nån diagnos varför den beter sig så nyckfullt och vad som kan ses som ohövligt. Jag retar inte upp mig på det. Jag gjorde det innan jag förstod och under den tiden tog den här personen som inte brydde sig energi från mig som jag hade kunnat ha mycket roligare med. Vet flera andra runt omkring mig som jag inte valt en relation med som beter sig allmänt otrevligt och är inte enligt mina mått hövliga, så som du skriver att man kan väl ändå vinka osv. Jag tänker som så att det är deras problem. Det ska inte vara mitt. Jag fortsätter vara som  jag är. De förlorar på det. Jag har fattat att de ser det inte som en nödvändighet att vara hövlig, inte mot mig, inte mot andra, inte på vissa dagar, inte si och inte så. Jag bryr mig inte. Del kan jag fortfarande säga hej till vilket går på ren automatik men andra har jag lärt mig att inte säga hej till utan att jag också bara går förbi. Jag är säker på att har man ett ohövligt sätt så är det inte bara mot mig den sidan kommer fram utan också andra upptäcker det inom sinom tid om de inte sett det innan (jag har hört sånt med men valt att inte kommentera, de gör ju livet svårt för sig själva ändå, de kan ju inte må så bra egentligen tänker jag och nån få har jag fått veta att så är fallet). Låt det bara rinna av dig. Det är det du inte kan verkar det som och det plågar nog mest dig själv. 

Utifrån vad du skriver känns det som att du tar lite väl mycket plats i deras liv. Ni har barn tillsammans ja, men det ränns åt höger och vänster för att barnen glömmer saker, ska hämta saker, måste ha saker, måste få hälsa. Jag hade aldrig pallat vara med en man som har en ex fru som är en sån stor del av min vardag, inget illa menat, men det låter som bäddat för bråk i relationen. 

jag tycker du ska ta några (läs många) steg tillbaka. Låt henne vara och sluta försöka dra ur henne vad problemet är. Problemet är ändå ganska tydligt om du vågar rannsaka lite :) se saker ur någon annans perspektiv. 

Va bra att du inte tagit illa upp, jag var lite rädd för det faktiskt när jag går på som jag gör. Jag vet det kan vara svårt, varit där själv många gånger i mitt liv i olika relationskonstruktioner, varit ett av mina största problem just att jag blivit så påverkad, men du behöver alltså om-uppfostra din hjärna/disciplinera den, för din skull. Om det blir riktigt jäkligt så finns det alltid KBT har jag läst som kan hjälpa en hur man ska tänka och göra. Man behöver inte (än hi hi) ha blivit knäpp i huvudet innan man påbörjar den, KBT är bra för vem som. 

Jag tror också där finns en osäkerhet kring gemensamma regler, det har gått lite hipp som happ som det lätt blir i vardagen och med barn.

Kan vara att du och exet tidigare byggt upp det så bra tycker ni vad som också funkat bäst med era barn och nu har respektive klivit in i "er" bubbla och kanske tycker annorlunda och så blir det som det blir.

Vet andra f.d par som också tyckt de byggt upp det så bra, men de har glömt att de måste också bygga upp det med de nya, det är inte bara de nya som ska stå inför fullbordat faktum att så här är det, de måste också bygga upp sin "bubbla", sin "cirkel" (hittar nog inget bra ord men hoppas du vet vad jag menar) med sin respektive, deras gemensamma, deras regler så att de mår bra de med och kan fortsätta må bra, inte att de bara ska som sagt stå inför faktum och bara anpassa sig, det kan också bli att de känner sig vid sidan om, eller velat vara den som kommit först och kunnat bygga upp gemensamt, att det krävs mer anpassning för den nya än vad vare sig partnern eller partners ex ens tänkt på. Det kan bli komplex, rörigt innan man får kläm på det. Man är ju vanemänniska också och barnen är vana att ha det på ett visst sätt. Det kan vara att situationen från början varit så att den nya inte sagt något men att något med tiden börjat skava. Att man känt av allt mer tiden går och saker som händer att nej, det här känns inte helt bra.

Jag tror att sätter sig du och ditt ex er ner och tänker och går igenom vad som passar båda honom, (+hans sambo), och du ditt liv så kan ni hitta alternativa vägar som kommer fungera bättre. Ibland får man tumma lite här i livet. Jag förstår att du eller ni tyckt att va, men så har det alltid varit, och att det är hon som sabbar med sitt sätt, och hade hon bara varit som du uttrycker det som hövlig så hade det inte varit några problem, men nu är det trots allt ett problem. Du upplever problem med detta och misstänker att hon också gör det. Då måste ni laborera om. Man kan ju skicka frågan "Vad behöver du/ni för att må bra i den här situationen?" till honom (+ henne) och så kan han gå hem och grunna på den med henne och sen presentera det. Jag tror ni behöver starta om, ta och släng det gamla "papperet" med alla era vanor, rutiner "oskrivna regler", och så gör om ett nytt, där ni möts i respekt till varandra, att man får bygga upp tilliten på nytt, och då kan ett sätt vara att man börjar med de här nya reglerna och att man visar att man respekterar dem och att det är ömsesidigt. Jag kan säga att det var en hel del jag inte tänkte på eller styrde över när det kom till ett ex till mig och hans band till min familj, som i sin tur påverkade min nya och vårt förhållande på ett negativt sätt, och hade jag eller låtit mitt ex fortsätta i hans gamla anda hade jag förlorat min nya och det ville jag inte. Att få andra att tänka om kunde bli svårt och om jag märkte att de inte respekterade vad jag sagt var jag tvungen att ta avstånd, tills det var löst. De fick alltså tänka om och de fick också förståelse för min nyes perspektiv och mitt också. Mitt ex hade inget intresse av att backa, men hade inget val i princip och med tiden så fungerade det. Det var inte helt smidigt, jag hade önskat att det inte gått upp och ner, men sedan blev vägen mindre brokig och de nya reglerna satt, vägen blev smidig sedan. 

Från hennes perspektiv kan jag se att hon är ju totalt omringad av sin partner's ex och dennes familj/släkt rent geologiskt. Om det är så där ute på landet så känner väl alla till alla och man vant sig vid det och menar inget ont med det, men att det ändå blir för mycket, var får hon plats liksom? Var är hennes? Säkert finns det fördelar med det med, hon har kommit in i ett färdigt hem så att säga, men det är ju hans sen innan, och er historia där. Nu lever jag mig in så mycket att jag kanske överdriver.

Jag hade varit försiktig med att kritisera henne till ditt ex eller berätta om hennes sätt för andra för det verkar ju ändå så om jag tolkat dina svar rätt till annan här att ni faktiskt inte har den relationen ändå att du känner det naturligt att du skulle ta upp det med henne som man hade gjort om det varit en vän till en. Jag gjorde en gång det stora misstaget att jag berättade för min partner då (vi splittrade senare, men inte p.g.a det) om något jag noterat hos hans ex. Det skulle jag verkligen inte ha gjort. Han fick det till att hon på nåt sätt försökte sabotera mellan oss, svartmåla honom, få mig att tro att han kanske varit otrogen. Han ballade ur totalt. Jag blev rädd och försökte försäkra honom om att det inte var så alls. Jag skulle aldrig vilja hamna i en sits där något jag säger eller gör påverkar exet att gå på eller att det startar osämja mellan honom och hans tjej eller hans ex. Jag har varit med om en hel del konstiga situationer med ex och nya så det är min nivå, min förväntning egentligen på hur det är: Det är lite konstigt. Det skulle inte behöva vara det, nej, men det är inget jag kan styra över. Vi är funtade på olika sätt. Jag siktar helt in mig på den jag måste ha en relation till, och så sätter jag gränsdragningen därefter för jag har varit med om rent för mycket när alla blandar och har sig och deras förväntningar på mig och på relationerna. Jag kan vara mycket svart eller vitt (blivit det med tiden) just för att dela upp det hela och för att det ska ge mig mindre problem. Jag kan mycket väl kopiera orden "det där är pappas jävla ansvarsområde", om du fattar ;) I det ansvarsområdet ingår det att ta hand om del andra människor som han är i relation till, där lägger jag mig inte i och jag vill inte vara första personen man blir vänd till utan det är han, jag har fått omdirigera "trafiken". Hade jag inte gjort det tror jag att jag hade varit utbränd vid det här laget. Andras krav och förväntningar på mig bryr jag mig inte om idag, men gjorde förr och det gjorde mig obekväm. 

Just för att vi är så olika funtade så vet jag att man antar ofta utifrån sig själv och det värsta man då kan göra, nästa steg, är att man börjar anta, prata för den andre, så det får man passa sig för, för man kan tro helt fel och göra övertramp. 

Det finns de som är mer långsinta än andra och så länge de är det så kommer man inte vidare. Just då är allting ens fel. De surar. De blänger (om man har tur och inte är luft). De hör inte av sig på evigheter. Jag vet att det går över och då kan de låtsas som ingenting. De som är långsinta lider av det mest själva (intalar jag mig själv) och det tar energi från andra om man tillåter det. Jag tror en av anledningarna varför ett ex och jag inte klarade det var att han var så långsint av sig. Jag känner minst 2 tjejer (olika tider i mitt liv) som också varit/är långsinta och då är det som att min hjärna bara "slår av" de personerna, som att min hjärna "själv-reglerar" min relation till dem så att när de blev så så efter ett tag så brydde jag mig inte, fast jag innan blivit så påverkad av det. Jag märkte också med exet att det var när han märkte att jag inte brydde mig, och var på väg ut (om så bara ut ur hemmet) som han blev lite skraj av sig och började mjukna upp (innan såg, pratade han inte ens med mig på jag vet inte hur länge). Man kan bara ta det så många gånger, sen så blir man liksom o-brydd av det. Under hela den här tiden så envisades jag med att fortsätta vara artig, vara på ytan, men inombords gick jag från att låta mig påverkas, må dåligt av det, bli sårad, ledsen, arg, till att sedan bara känna att vet du, jag orkar inte bry mig. Det blir inte längre om vad det gällde utan hur de valt att hantera det med sin långsinthet. Det har ett pris. Man själv-reglerar sedan hjärna och hjärta till en viss sorts "ny"-relation till dem som är så, det är okej så. 

Jag hoppas det löser sig för dig/er :)

Jag förstår ditt Ex nya! Vilken frustrerande situation för henne. Hon bör inte ?tvingas på dig?. Behöver barnen något köpt på pappa-veckan så får ju pappa köpa det. Behöver du köpa det får han komma och hämta hos dig.. 

Hon har inte tvingats till något alls, av mig, hon har alldeles själv valt den situation hon är i. Jag kan inte ta ansvar för hennes val. Är det något som inte passar får man väl säga det? Hon har ju själv valt de situationer där vi varit tvungna att träffas. Jag har inte tvingat henne komma hit med barnens grejer eller att hon ska vara ledig med barnen på bytesdagen så jag behöver lämna dem hos henne.  Har hon sagt något till barnens pappa och han inte förmedlat det till mig eller inte tar hänsyn till vad hon säger får hon väl vara sur på honom. 

Just den här gången var det lite akut, jag antar att de inte ville åka in till stan själva. Pappan bad mig köpa med det och varför ska jag inte göra det då, när jag ändå är i stan när jag jobbar? Sen frågade jag om det var okej att jag kommer förbi med grejerna på vägen hem då det kändes smidigast och jag skulle iväg sen, och han sa att det var okej. Ska jag behöva gissa mig till vad som är okej eller inte oavsett vad som sägs? Jag kan inte ta ansvar för varken hennes val, eller exets val.

Nu känner jag dock att det inte funkar som det är, jag har försökt få veta vad som inte funkar vilket jag bara fått svaret att det är inga problem med något. Så nu kommer jag prata med exet om att saker behöver ändras och att hon kanske inte ska ta emot barnen om jag lämnar där, exvis när det är en ledig dag, eller att han får hämta här. Att deras grejer som ska med får lämnas via fritids eller att han får hämta här osv. Så nu tar jag ändå ansvar och hänsyn för hennes känslor här, när ingen i deras hushåll tar något ansvar för detta, eftersom dessa ändringar är något jag alltså tycker vi bör göra för att det uppenbarligen inte funkar som det är. Vill hon inte träffa mig är ju inte jag jättesugen på att träffa henne heller. Jag är inte omöjlig och jag är öppen för olika lösningar men då krävs ju kommunikation och att man pratar om vad som funkar och vad som inte gör det och att man tillsammans diskuterar hur man vill ha det. Jag tycker faktiskt inte att det är vidare mycket begärt.