Behöver lite perspektiv kring exets sambo
Förlåt för ett långt inlägg, men behöver lite perspektiv.
Exet har en sambo sen några år tillbaka, jag tyckte ändå det funkade bra tills för några månader sen. Skrev en tråd om det då www.familjeliv.se/forum/thread/82409947-exets-sambo
Jag och exet redde ut det hela, men exet talade om att hans sambo inte ville träffa mig för tillfället. jag misstänker att hela problemet som togs upp mer användes som svepskäl för att försöka slippa ha med mig att göra. Sedan dess har hon hållit sig undan när jag varit över med barnen (de är 6 och 9 år) eller så. När de har kommit med grejer till barnen har hon stått vid en korsning och väntar en bit bort från mitt hus, fick jag höra från andra som undrade vad det var om.
När hon följde med sonen som kom för att hämta grejer hos mig såg jag dem när de kom så går för att möta upp dem vid dörren och jag hinner se henne springa och gömma sig bakom buskarna framför huset, jag går och hämtar lite grejer med sonen och ser henne bakom knuten på huset och försöka gömma sig. Jag blev rätt ställd av detta beteende och sa inget då utan struntade i henne och la fokus på sonen som dock också verkade reagera på detta.
Hon är förskolelärare och i sommras hade hon min dotter vid sammanslagningen och man märkte att hon inte ville träffa mig när jag kom för att hämta dottern men kunde ju inte direkt springa och gömma sig.
Jag tar till slut upp detta med exet och frågar vad problemet är. Lugnt och sansat och var tydlig med att jag inte försökte vara anklagande utan jag ville bara förstå vad problemet är. Han påstår att han vet inget om detta och hon har inte sagt något till honom. Han säger att han ska prata med henne. Så jag frågar en eller ett par veckor senare om han pratat med henne, det hade han inte sa han då. Någon dag senare kommer hon för att lämna grejer, det märktes ju att hon inte var glad över detta, och om blickar kunde döda så.. men hon betedde sig väl utöver det sansat. Kändes som att exet hade varit på henne att lämna grejerna för att försöka visa på att det inte finns något problem. Jag försökte tänka att jag kanske bara inbillade mig att hon verkade sur.
Men idag fick jag lite akut köpa grejer till sonen på vägen hem från jobbet, jag frågar exet om jag kan svänga förbi med grejerna på vägen hem. Och han lät väldigt tveksam innan han sa ok. När jag väl kommer dit ser jag allihop är ute och går och när exets sambo får syn på mig svänger hon av in i trädgården och låtsas varken se eller höra när jag hälsar. Jag blir irriterad för man kan åtminstone bete sig hövligt, speciellt när barnen är med.
Jag frågar då exet, när barnen inte hör, om vi har problem. han försöker spela oförstående. Men håller med om att hennes beteende nu var lite märkligt. Jag sa att vi behöver prata om detta. Inte just då såklart men vid något tillfälle.
Jag känner att då hon, på eget bevåg, är så involverad i barnens liv som hon är blir det jäkligt jobbigt om det inte funkar, för alla inblandade. Vi behöver inte bli vänner men man får ju ändå klara av att bete sig hövligt. Speciellt inför barnen, det blir ju dessutom ännu konstigare när det åtminstone enligt mig har funkat innan och vi har hälsat och pratat med varandra när vi nu träffats. Nu tror ju jag att exet inte är ärlig med mig om att han inte vet något, men är det så att hon faktiskt inte säger något till honom om detta så undrar man ju vad mer hon inte berättar om. Men även om han nu ljuger för mig vad mer är han inte ärlig om, jag tänker på saker som gäller barnen.
Och ärligt talat hur många hade tyckt att det kändes okej att lämna sina barn att leva ihop med en person som dels då tycker illa om en, och som dessutom inte klarar av att hantera det ens inför barnen? Ärligt talat får man en helt annan förståelse för alla dessa biomorsor som bonus/styvföräldrar beklagar sig över som är sååå jobbiga. Jag har inte lagt mig i exets liv, jag hör inte av mig i tid och otid. Enda gången jag säger något utöver den info vi byter båda två vid byte är när jag upplever att något blivit dumt för barnen och då säger jag bara det lugnt och sansat en gång. Inget tjafs. Jag säger ifrån om något inte funkar, vilket sällan händer.
Ska tilläggas att vi bor grannar så det är också svårt att inte springa på varandra då och då, och det är inte ovanligt att man har vägarna förbi deras hus med barnen som då gärna vill säga hej. Vilket jag känner lär vara ett problem nu. Hur man då ska säga det till barnen, och vad säger dem till barnen liksom?
Som sagt förlåt för ett långt inlägg men jag känner mig lite villrådig här.