Behöver lite perspektiv kring exets sambo

TS skriver detta i all välmening, jag tror du behöver lite space från detta. Jag har i all hast läst din förra tråd också i samband med att jag nu gick in och läste denna här. Ditt fokus ligger för mycket på ditt exs sambo. Hon har valt att stå utanför. Det är hennes val. Han får hantera henne. Tycker han att hon skulle gå över nån gräns och inte vara en bra bonusmamma eller inte kunna bete sig så är det om igen han som avgör det. Jag hade inte försökt ge mig på att nå fram till henne eller ändra på hennes beteende utan enbart skött min egen kontakt med honom. Jag tycker inte att hon skulle ha behövt bli inblandad från allra första början i er överenskommelse om måndagsöverlämningen utan det var en dålig idé. Det som bör gälla är om ni två som föräldrar kan komma överens. För din egen skull släpp nu det här med henne. 

Jag förstår att du reagerar på det men för din egen sinnesfrids skull så försök och släpp det bara. Bara du tänker på hur du själv beter dig, är artig, håller det ytligt så har du gjort ditt. Om någon väljer att inte kommunicera med dig så är det deras val. Du kan bara stå rakryggad i ditt. Om en person inte vill låt dem vara. De kommer när de kommer eller så kommer de inte alls. Det jag har lärt mig med åren är att inte låta sådant påverka mig och låta det ta min energi. Jag har lagt rent för mycket energi på människor som är rena energitjuvar, som funkar som de gör i konflikter. Jag är klar med det nu. 

Barnen ska självklart få säga hej till vem de vill, hade man gått in där och avstyrt hade det varit respektlöst mot barnen, deras integritet och tvärtom ska du självklart säga hej till dina barn om ni ser varandra när de är hos sin pappa. 

Jag kan såklart omöjligt svara på vad det är i hennes uppförande som det är grundat på men där har varit en konflikt tidigare som du beskrev i din förra tråd. Min gissning är att hon har nog blivit fed up på det. Hon önskar inte vara med om fler. Man kan dividera om att varför det blev som det blev, hennes versus ditt ansvar i det och så vidare, men nu är det som det är. Det finns alltid mer än en version, ett perspektiv att se det från. Du vet ditt eget, du beskriver det detaljerat här i tråden, om de är här inne är det nog en omöjlighet för dem att tro att det inte handlar om dem. Kanske är det ett sätt för dig att också kommunicera på, men kanske det sättet känns väldigt olustigt för de andra inblandade? Hon har kan hända upptäckt din förra tråd och tyckt det känts utlämnande? Det kan vara vad som i princip, vi kan sitta här och gissa dagarna i ända och det leder ändå inte fram till något.

Jag skulle inte vilja involvera mig i exs partner på det här viset (partners kan komma och gå i hans liv). Det hör till god ton att man hälsar och så vidare, men du är inte ansvarig för hur hon väljer att bete sig. Det enda du kan göra är att vara som sagt artig och ytlig, och så "klipp bort" henne rent mentalt och låt inte hennes sätt påverka. 

För mig låter det som att både du och hon behöver ert space från situationen och från varandra. Ditt ex, Pappan till barnet verkar stå hopplöst i mitten, håller med dig lite där, vill inte vara dislojal mot sin sambo säkert också.

Ditt ex/pappan ser kan hända allt ur sitt perspektiv, du ur ditt och hon ur hennes. Då står ni där ni står. Ni kommer inte vidare då. Den som har minst med allt detta att göra är hon. Hon är sambo till någon som har barn sedan tidigare med någon annan, du bör alltså hamna längre bort i hennes prio-lista över vem hon ska behöva ta hänsyn till, ha si eller så relation till. Det värsta jag vet är när andra lägger sina krav på mig och anser jag har skyldigheter i en relation jag själv inte valt. Försök om det går att tänka bort att ni har en relation, du och hon, och hur du tycker att hon borde vara och att du vill ha det på ett visst sätt. 

För min del även om jag är helt för att skilda föräldrar ska bo lagom nära till varandra så låter det tok för nära att ni bor grannar, kan vara att hon helt enkelt inte känner för att vara social där och då i sin egen trädgård utan bara vill vara ifred eller är fullt uppe med att leva sitt liv, tänka på annat, saker du inte vet något om och inte ska veta något om vad som då pågår i hennes liv och så kanske du tolkar in att hon är fientligt inställd mot just dig. Kan vara hon är på dåligt humör eller stressad över något när hon lämnade över något. Det verkar vid det här laget som att det är smågrejer som läggs på varandra och som blir större och större när det egentligen inte är så stort nåt av det. 

Om jag varit dig så hade jag bara avvaktat och sett hur det här fortlöper, bara jobba på själv att vara artig, fokusera på barnen och i den mån du behöver ha kontakt med ditt ex, pappan. Att hon får vara precis som hon är, ni är inte beroende av vilket som, den relation du är beroende av och barnen med är relationen till pappan, att samarbetet ska fungera mellan er två. 

Jag försöker ge dig en annan synvinkel för dig att hantera det här problemet du upplever med din ex sambo men du verkar inte mottaglig för det . Jag har mer än en person i mitt liv som jag är säker på har nån diagnos varför den beter sig så nyckfullt och vad som kan ses som ohövligt. Jag retar inte upp mig på det. Jag gjorde det innan jag förstod och under den tiden tog den här personen som inte brydde sig energi från mig som jag hade kunnat ha mycket roligare med. Vet flera andra runt omkring mig som jag inte valt en relation med som beter sig allmänt otrevligt och är inte enligt mina mått hövliga, så som du skriver att man kan väl ändå vinka osv. Jag tänker som så att det är deras problem. Det ska inte vara mitt. Jag fortsätter vara som  jag är. De förlorar på det. Jag har fattat att de ser det inte som en nödvändighet att vara hövlig, inte mot mig, inte mot andra, inte på vissa dagar, inte si och inte så. Jag bryr mig inte. Del kan jag fortfarande säga hej till vilket går på ren automatik men andra har jag lärt mig att inte säga hej till utan att jag också bara går förbi. Jag är säker på att har man ett ohövligt sätt så är det inte bara mot mig den sidan kommer fram utan också andra upptäcker det inom sinom tid om de inte sett det innan (jag har hört sånt med men valt att inte kommentera, de gör ju livet svårt för sig själva ändå, de kan ju inte må så bra egentligen tänker jag och nån få har jag fått veta att så är fallet). Låt det bara rinna av dig. Det är det du inte kan verkar det som och det plågar nog mest dig själv. 

Va bra att du inte tagit illa upp, jag var lite rädd för det faktiskt när jag går på som jag gör. Jag vet det kan vara svårt, varit där själv många gånger i mitt liv i olika relationskonstruktioner, varit ett av mina största problem just att jag blivit så påverkad, men du behöver alltså om-uppfostra din hjärna/disciplinera den, för din skull. Om det blir riktigt jäkligt så finns det alltid KBT har jag läst som kan hjälpa en hur man ska tänka och göra. Man behöver inte (än hi hi) ha blivit knäpp i huvudet innan man påbörjar den, KBT är bra för vem som. 

Jag tror också där finns en osäkerhet kring gemensamma regler, det har gått lite hipp som happ som det lätt blir i vardagen och med barn.

Kan vara att du och exet tidigare byggt upp det så bra tycker ni vad som också funkat bäst med era barn och nu har respektive klivit in i "er" bubbla och kanske tycker annorlunda och så blir det som det blir.

Vet andra f.d par som också tyckt de byggt upp det så bra, men de har glömt att de måste också bygga upp det med de nya, det är inte bara de nya som ska stå inför fullbordat faktum att så här är det, de måste också bygga upp sin "bubbla", sin "cirkel" (hittar nog inget bra ord men hoppas du vet vad jag menar) med sin respektive, deras gemensamma, deras regler så att de mår bra de med och kan fortsätta må bra, inte att de bara ska som sagt stå inför faktum och bara anpassa sig, det kan också bli att de känner sig vid sidan om, eller velat vara den som kommit först och kunnat bygga upp gemensamt, att det krävs mer anpassning för den nya än vad vare sig partnern eller partners ex ens tänkt på. Det kan bli komplex, rörigt innan man får kläm på det. Man är ju vanemänniska också och barnen är vana att ha det på ett visst sätt. Det kan vara att situationen från början varit så att den nya inte sagt något men att något med tiden börjat skava. Att man känt av allt mer tiden går och saker som händer att nej, det här känns inte helt bra.

Jag tror att sätter sig du och ditt ex er ner och tänker och går igenom vad som passar båda honom, (+hans sambo), och du ditt liv så kan ni hitta alternativa vägar som kommer fungera bättre. Ibland får man tumma lite här i livet. Jag förstår att du eller ni tyckt att va, men så har det alltid varit, och att det är hon som sabbar med sitt sätt, och hade hon bara varit som du uttrycker det som hövlig så hade det inte varit några problem, men nu är det trots allt ett problem. Du upplever problem med detta och misstänker att hon också gör det. Då måste ni laborera om. Man kan ju skicka frågan "Vad behöver du/ni för att må bra i den här situationen?" till honom (+ henne) och så kan han gå hem och grunna på den med henne och sen presentera det. Jag tror ni behöver starta om, ta och släng det gamla "papperet" med alla era vanor, rutiner "oskrivna regler", och så gör om ett nytt, där ni möts i respekt till varandra, att man får bygga upp tilliten på nytt, och då kan ett sätt vara att man börjar med de här nya reglerna och att man visar att man respekterar dem och att det är ömsesidigt. Jag kan säga att det var en hel del jag inte tänkte på eller styrde över när det kom till ett ex till mig och hans band till min familj, som i sin tur påverkade min nya och vårt förhållande på ett negativt sätt, och hade jag eller låtit mitt ex fortsätta i hans gamla anda hade jag förlorat min nya och det ville jag inte. Att få andra att tänka om kunde bli svårt och om jag märkte att de inte respekterade vad jag sagt var jag tvungen att ta avstånd, tills det var löst. De fick alltså tänka om och de fick också förståelse för min nyes perspektiv och mitt också. Mitt ex hade inget intresse av att backa, men hade inget val i princip och med tiden så fungerade det. Det var inte helt smidigt, jag hade önskat att det inte gått upp och ner, men sedan blev vägen mindre brokig och de nya reglerna satt, vägen blev smidig sedan. 

Från hennes perspektiv kan jag se att hon är ju totalt omringad av sin partner's ex och dennes familj/släkt rent geologiskt. Om det är så där ute på landet så känner väl alla till alla och man vant sig vid det och menar inget ont med det, men att det ändå blir för mycket, var får hon plats liksom? Var är hennes? Säkert finns det fördelar med det med, hon har kommit in i ett färdigt hem så att säga, men det är ju hans sen innan, och er historia där. Nu lever jag mig in så mycket att jag kanske överdriver.

Jag hade varit försiktig med att kritisera henne till ditt ex eller berätta om hennes sätt för andra för det verkar ju ändå så om jag tolkat dina svar rätt till annan här att ni faktiskt inte har den relationen ändå att du känner det naturligt att du skulle ta upp det med henne som man hade gjort om det varit en vän till en. Jag gjorde en gång det stora misstaget att jag berättade för min partner då (vi splittrade senare, men inte p.g.a det) om något jag noterat hos hans ex. Det skulle jag verkligen inte ha gjort. Han fick det till att hon på nåt sätt försökte sabotera mellan oss, svartmåla honom, få mig att tro att han kanske varit otrogen. Han ballade ur totalt. Jag blev rädd och försökte försäkra honom om att det inte var så alls. Jag skulle aldrig vilja hamna i en sits där något jag säger eller gör påverkar exet att gå på eller att det startar osämja mellan honom och hans tjej eller hans ex. Jag har varit med om en hel del konstiga situationer med ex och nya så det är min nivå, min förväntning egentligen på hur det är: Det är lite konstigt. Det skulle inte behöva vara det, nej, men det är inget jag kan styra över. Vi är funtade på olika sätt. Jag siktar helt in mig på den jag måste ha en relation till, och så sätter jag gränsdragningen därefter för jag har varit med om rent för mycket när alla blandar och har sig och deras förväntningar på mig och på relationerna. Jag kan vara mycket svart eller vitt (blivit det med tiden) just för att dela upp det hela och för att det ska ge mig mindre problem. Jag kan mycket väl kopiera orden "det där är pappas jävla ansvarsområde", om du fattar ;) I det ansvarsområdet ingår det att ta hand om del andra människor som han är i relation till, där lägger jag mig inte i och jag vill inte vara första personen man blir vänd till utan det är han, jag har fått omdirigera "trafiken". Hade jag inte gjort det tror jag att jag hade varit utbränd vid det här laget. Andras krav och förväntningar på mig bryr jag mig inte om idag, men gjorde förr och det gjorde mig obekväm. 

Just för att vi är så olika funtade så vet jag att man antar ofta utifrån sig själv och det värsta man då kan göra, nästa steg, är att man börjar anta, prata för den andre, så det får man passa sig för, för man kan tro helt fel och göra övertramp. 

Det finns de som är mer långsinta än andra och så länge de är det så kommer man inte vidare. Just då är allting ens fel. De surar. De blänger (om man har tur och inte är luft). De hör inte av sig på evigheter. Jag vet att det går över och då kan de låtsas som ingenting. De som är långsinta lider av det mest själva (intalar jag mig själv) och det tar energi från andra om man tillåter det. Jag tror en av anledningarna varför ett ex och jag inte klarade det var att han var så långsint av sig. Jag känner minst 2 tjejer (olika tider i mitt liv) som också varit/är långsinta och då är det som att min hjärna bara "slår av" de personerna, som att min hjärna "själv-reglerar" min relation till dem så att när de blev så så efter ett tag så brydde jag mig inte, fast jag innan blivit så påverkad av det. Jag märkte också med exet att det var när han märkte att jag inte brydde mig, och var på väg ut (om så bara ut ur hemmet) som han blev lite skraj av sig och började mjukna upp (innan såg, pratade han inte ens med mig på jag vet inte hur länge). Man kan bara ta det så många gånger, sen så blir man liksom o-brydd av det. Under hela den här tiden så envisades jag med att fortsätta vara artig, vara på ytan, men inombords gick jag från att låta mig påverkas, må dåligt av det, bli sårad, ledsen, arg, till att sedan bara känna att vet du, jag orkar inte bry mig. Det blir inte längre om vad det gällde utan hur de valt att hantera det med sin långsinthet. Det har ett pris. Man själv-reglerar sedan hjärna och hjärta till en viss sorts "ny"-relation till dem som är så, det är okej så. 

Jag hoppas det löser sig för dig/er :)