Hur står folk ut med sina tonåringar?!

För att förtydliga problemen lite. 

Vi har generellt en väldigt bra kontakt och familjeliv. Vi gör saker ihop, pratar ihop, vi är väldigt aktiva i deras idrott, skola osv. 

Problemet är väl främst ett par situationer. Allt som innebär att fatta beslut eller något som innebär minsta stress, då går hon helt i spinn och skriker. Hon vrålar i dessa situationer "jag hatar mitt liv", "allt är ert fel", "det här är värsta dagen någonsin" osv osv.

Det här innebär alltså situationer som när hon ska besluta om att ta en tjock tröja med sig eller inte när hon ska iväg, packa något, hittar inte rätt strumpa, hårsnodd sina airpods osv osv. Eller bestämma sig för om hon ska äta eller duscha först efter träningen på kvällen, typ,

Sen är hon oerhört känslig för att man skämtar med henne, pratar om något som har med kroppen att göra (alltså kvinnokroppen) eller säger något i ett ämne hon inte vill prata om. Då blir hon jättesur och "kränkt" och går därifrån eller vill inte prata mer. 

Hon är i övrigt väldigt välfungerande, med vänner, skola och idrott.  

Vad jobbigt för henne. Började allt plötsligt? Tänkte så hon inte också har PANDAS som en annan hade. Det börjar ju då med tvång efter infektion som halsfluss. Besvären med tvång kommer alltså poff, utan att man haft det tidigare. Ipren hjälpte för mig som lindring vilket tydde på att det var något annat än vanlig ångest, enligt psykiatrin. 

Hm, detta hade jag behövt just då: 
- Stöttande förälder som pratar lugnt med en. 
- Att man har läst på ordentligt om besvären för att kunna förstå så bra som möjligt. Man kanske inte kan förstå helt, men man visar att man vill förstå genom läsningen. Det gör otroligt mycket.  
- Att man pratar lugnt. Titta en i ansiktet och säga tex ?jag finns här för dig?. Mitt uppe i den henska ångesten är det som att man svävar iväg helt och tappar fokus fullständigt. Det är lätt då att man inte har ögonkontakt när man pratar utan svävar iväg fullständigt. Prata lagom mycket, ibland räcker det att bara känna att man inte är ensam. 
- Minska på intryck som ljud, ljus och stress runt omkring. Inga krav. Hjärnan är ju tyvärr så överbelastad som den är. 
- Inte bli kallad lat. Det gjorde mig oerhört ledsen, för jag kunde ju inte göra något. 

- Skrik och ilska är maskerad sorg och en oerhörd ångest. Man ska självklart visa att det inte är okej att slå i dörrar men jag hade uppskattat om man inte skrek att jag var dum i huvudet för det tex. 

Det viktigaste tror jag är stöttningen och försöka sätta sig in i det, prata lugnt, minska stress och krav. Belöna framsteg. Dämpa ljud omkring. Mindfulness är med bra, kanske man kan prata med henne om om det inte är världens ångestattack. Då ska man hitta tex tre sake man ser, tre saker man hör, tre saker man kan känna. Genom att tänka på det så blir man mer närvarande i sig själv. 

Sömnen är viktig också. Oerhört viktig. Stress och dålig sömn gör att man tänker sämre.

Jag brukar ha svackor och må sämre när jag är trött. 

Det gör ont i mig att höra att hon har besvär när hon ska gå och lägga sig. Alla ritualer hon måste göra. Lilla tjejen, vad jag hade velat ge henne en kram. Skickar en genom nätet.

Min man hade problem med våra snälla tonåringar så jag anmälde honom på kurs hos kommunen, de hade gratis och ambitiös kurs för tonårsföräldrar. Det bästa med kursen var att han insåg hur välartade och trevliga barn han hade.