Varför vill så många vara i en relation?

Jag saknar nog mest det jag hade, ska jag vara ärlig så var det jävligt najs att ha sex. Det tyckte hon också. Gillade även att vara ett stöd åt henne. Men tyvärr så höll inte förhållandet.

Har vissa funderingar på att skaffa en KK eller börja ragga brudar för att få till ett och annat ONS.

Ja ja, det finns många kvinnor där ute man måste bara våga ge sig ut.

Fast en relation som innehåller anpassning och kompromiss är ingen bra relation.

En bra partner i en bra relation innehåller aldrig varken anpassning eller kompromiss.

Jag har varit gift i 15 år och vi har aldrig behövt anpassa oss eller behövt ta till kompromisser. Är inget som helst problem med olika liv eller olika åsikter och ändå få ett förhållande att funka.

Många känner sig värdelösa utan partner.

Mitt ex som jag varit ihop med 10+ år som älskade mig oändligt och skulle göra vad som helst för att jag skulle stanna, han tog in en ny kvinna i hemmet som ser väldigt mycket ut som mig nån månad efter skiljsmässan gick igenom. Några månader till så gifte dom sig.

Haha, vad grejen är? Jo det finns något som heter förälskelse, du kan ju börja forska i det och sedan romantisk kärlek och den vänskap man kan få med någon man inlett först förälskelse och sedan djup kärlek med och sedan delat livet med.

Men har man tex asperger så förstår man nog inte det även om man försöker sätta sig in i det.

Han blev antagligen jättekär och är lycklig med henne men du accepterar inte att hans förmåga till kärlek inte var begränsad till dig och att du inte är centrum i universum.

Hon ser ut som dig? Eller så ser du ut som henne eller ni båda är ungefär hans typ ;)

Min man är lik mitt ex till utseendet men det är min man som är min soulmate. Jag tycker ofta män som ser ut som dom är snygga (långa, blonda och muskulösa med fina ansiktsdrag)

Det förstår vi visst. Vi måste bara lära oss det på ett annat sätt. Vi måste liksom plugga in det som det vore ett främmande språk. NT-människor lär sig det naturligt.

Utan sex kan jag inte andas. Utan nån att prata med så vet jag inte vem jag är. Utan nån att röra så känner jag mig död, kall och ful.

Jag vill bli uppassad ibland, passa upp nån annan ibland, känna mig snäll. Behöver få höra nån annans åsikter, bara spontant berätta mina drömmar innan jag vaknat upp ordentligt... Höra en annans drömmar och kanske tyda dem.

Äta tillsammans och dela ett hem.

Utan en annan så fungerar jag inte helt enkelt. Konstig?

Jag lämnade honom och är ännu nöjdare över det när jag ser hur han beter sig. Men bra försök till nedtryckande analys ;)

Egentligen är det svårt att svara på något som är ens personliga övertygelse och erfarenhet. Det jag tycker är ju bara min sanning, ingen annans.

Det är lätt att avfärda och bortförklara andras åsikter i frågan eftersom JAG inte har den erfarenhet dom har.

Det finns dom som är lyckliga i traditionella äktenskap med traditionella könsroller och kan inte tänka sig annat.

De finns heterosexuella som skaffar barn med bästa vännen (utan sex) för att de inte kan tänka sig andra lösningar.

Andra ligger glatt med sina vänner men skulle aldrig vara ihop med dom.

Andra låter sina egna principer gå före en relation och har varken förståelse eller lust att ändra åsikt.

Några är polyamorösa och älskar det.

De finns de som ligger runt men aldrig skulle tänka tanken på ett förhållande.

Kvinnor inseminerar sig och tycker män är överskattat.

Andra är otrogna eller blir ständigt älskarinna.

Etc etc.

Utifrån mig själv är mycket av detta otänkbart. Andra saker har jag inget problem med. Vissa personers agerande skulle jag uppmana att de söker hjälp för...

Alla har vi olika skäl till våra livsval och tack gode gud för det!

Tack för alla svar.

När jag var 10-13 år så tänkte jag att det var så världen fungerade, man hittade en själsfrände som man passade ihop med på alla plan, som man var bästis med och sedan delade hela livet med exklusivt. Så det måste ju vara någon typ av norm, samhällets drömbild av människans liv, som förs vidare redan till barn. Tack och lov så har jag alltid varit väldigt bekväm med att vara själv och har således aldrig tvingat mig själv att fortsätta följa strömmen när jag insåg att det var trams.

Visst om man ramlar över någon som man passar perfekt med, men att aktivt söka efter det? Hur hög standard har man egentligen om man direkt hoppar till en annan ny direkt efter en relation? Är två alltid bättre en en?

Har jag skrivit något om att jag inte är kapabel om att bli kär? Har jag skrivit att jag har asperger? Tog du åt dig av det jag skrev och kände att du behövde gå till attack? Ber om ursäkt i så fall.

Så du anser att kärlek och det primitiva förstadiet, förälskelsen, är anledningen till att människor inte kan tänka sig att vara singlar? De letar alltså rätt på någon för att fyllas av dessa känslor?

Men jösses, "Är två alltid bättre ÄN en?" skulle det stå.

Håller med

Normen att kvinnor ska vilja stadga sig och skaffa barn har alltid varit stark, den har ingenting att göra med influenser från någon annan religion eller kultur, men i och med att jämställdheten ökar och samhället möjliggör för kvinnor att rå sig själva ifrågasätts vi mindre och mindre när vi bryter mot normen. 

Tack och lov! Jag älskar också mitt singelliv! 

Män, och särskilt unga sådana, verkar sämre rustade att hantera ett liv utan partner. (Japp! Jag generaliserar.)

Många vill ju ha kärlek och en stabil och sunt förhållande

Så sant.

Ja precis, att många vill ha förhållanden är precis så grundläggande mänskligt och faktiskt inget destruktivt, klängigt eller osjälvständigt som bittra singlar i tråden försöker trösta sig med. Det är när det SAKNAS kärlek och folk ändå ska in i relationen eller stanna i dåliga relationer som det handlar om att inte kunna vara själv men också faktiskt om att vara en människa. Människor knyter nämligen an och har behov av det, därför är det svårt att kapa sina band i nära relationer även om man far illa.

Jag tycker att man ska respektera olika val och acceptera attmäniskor är olika och har olika behov. Lika fel som det är att påstå att de som vill ha en partner är osjälvständiga lika fel är det att påstå att de som helst lever själva är bittra och behöver trösta sig.

Därför att människor är flockdjur.