Varför vill så många vara i en relation?

Det kan var en anledning, du har rätt. 

Kanske finns det något tryck från omgivningen också? Det verkar ju vara en norm att man ska para ihop sig.

Så de har i princip en massa förväntningar som gör att de jagar efter en relation? Allt det där, förutom möjligen sex, är ju något man kan få av kompisar.Vi låter lite lika, jag har provar relationer förut, det har fungerat okej när det har varit på distans, men så fort de kommer och hälsar på så är jag trött på dom efter ett par dagar. Jag verkligen njuter av att ha mitt eget space och mitt eget liv. Jag har väldigt svårt att förstå varför det kan vara så eftertraktat att leva i par där man måste kompromissa och anpassa sig.

Jag tror också att det dels kan vara pga press från samhället, men det känns som att fler borde förstå det och kunna vika av? Det verkar ju nästan vara 9 av 10 som får panik när en relation tar slut och försöker hitta en ny så fort som möjligt.
Jag hoppas verkligen inte att det blir värre, jag tycker att det är hysteriskt redan nu.

Tjej. 

Jag har märkt det här "fenomenet" hos båda könen. Jag vet inte om det ena är mer än det andra, men det är väl möjligt att det är lite mer utbrett hos tjejer, fast det är inget jag kan säga något om.
Det finns ju massvis med trådar på det här forumet, från både killar och tjejer, som plågas av detta, men om jag ska dra exempel från min egen umgängeskrets:

Jag har en styvsyster som har haft över 10 relationer de senaste 10 åren, direkt när det tog slut med ena hittade hon en annan.
Jag har en gammal killkompis som mår dåligt över att han inte har hittat någon tjej och har blivit så pass deppig att han nu tror att det aldrig kommer hända.
Jag hade en tjejkompis förr som försökte para ihop mig med en av hennes kompisar, tack och lov frågade hon mig innan så en sådan situation undvek jag.
Jag har en amerikansk vän som var så pass stressad över att vara singel att han gick tillbaka till sitt ex trots att han inte var kär i henne och trots att hon var väldigt likgiltig mot honom.
Min kusin verkar bli ihop med precis vem som helst som vill ha henne, var enda en av dom har varit rövhål, och hon har låtsas som ingenting.
Min pappa sökte aktivt efter en ny tjej efter att han och min mamma separerade, minns att det var flera olika här innan han träffade sin nuvarande (gillar henne mycket).

Ja, jag har märkt att det verkar vara ett mål i mångas liv, utan någon egentlig anledning, det är bara "hur det alltid har varit" typ.

Jag förstår vad du säger om vänner, det är många som inte bryr sig speciellt mycket om livet utanför jobbet och familjen. Det är möjligt att ha nära vänner trots att de är i relationer och har barn osv, men då måste de nästan vara lagda åt det hållet att de värnar om sina vänner mer än bara ett sms en gång i halvåret eller ett hej när man ser varandra i mataffären.
Jag tycker det är lite sorgligt att samhället är såhär.

Varför hatar du att vara singel?

Det är väl inte det lättaste att hitta bra vänner, men det borde inte vara svårare än att hitta en partner (om man nu inte nöjer sig med vem som helst som partner, som min kusin).Jag hade en bästa vän när jag gick på mellan- och högstadiet, jag tror aldrig att jag har varit närmare en person än jag var henne, vi gjorde allt tillsammans. Jag har haft parrelationer, men de har inte ens varit i närheten av det jag och min vän hade, trots att de relationerna hade t.ex. kyssar och kramar inkluderat. Hon och jag skildes åt efter en incident i slutet av högstadiet och träffades först igen för något år sedan, det var som om ingenting hade hänt, vi var vänner, vi kunde snacka. Ganska fascinerande egentligen.

Det kanske bara är jag, eller nja, jag är väl knappast ensam, men jag tror inte på det där med att en partner ger en mer än vad en vän ger, om man nu inte har ett väldigt stort behov av sex och smek och tycker att man ska få allt från en och samma person.

Nej, det känns inte riktigt hälsosamt. 

Tack för alla svar.

När jag var 10-13 år så tänkte jag att det var så världen fungerade, man hittade en själsfrände som man passade ihop med på alla plan, som man var bästis med och sedan delade hela livet med exklusivt. Så det måste ju vara någon typ av norm, samhällets drömbild av människans liv, som förs vidare redan till barn. Tack och lov så har jag alltid varit väldigt bekväm med att vara själv och har således aldrig tvingat mig själv att fortsätta följa strömmen när jag insåg att det var trams.

Visst om man ramlar över någon som man passar perfekt med, men att aktivt söka efter det? Hur hög standard har man egentligen om man direkt hoppar till en annan ny direkt efter en relation? Är två alltid bättre en en?

Har jag skrivit något om att jag inte är kapabel om att bli kär? Har jag skrivit att jag har asperger? Tog du åt dig av det jag skrev och kände att du behövde gå till attack? Ber om ursäkt i så fall.

Så du anser att kärlek och det primitiva förstadiet, förälskelsen, är anledningen till att människor inte kan tänka sig att vara singlar? De letar alltså rätt på någon för att fyllas av dessa känslor?

Men jösses, "Är två alltid bättre ÄN en?" skulle det stå.