Min son dras till "dåliga" tjejer

Jag tycker det är viktigt att fortsätta dialog och samtal med sina barn även när de blivit vuxna.
Man ska självklart inte ta upp alla detaljer eller småsaker. Men när det gäller stora saker som missbruk eller att någon inte arbetar är det bra att finnas med som samtalspartner. Viktigt då att inte starta ett samtal som går ut på att jag talar om hur något ska vara utan visar att jag finns som en person att bolla saker med.
 Din son måste ju förstå att han inte kan upplåta lägenehetn till missbrukare, inte heller att han ska försörja personer som inte orkar jobba.  Det är lätt att vara vilsen när man nyss flyttat hemifrån.

Man bör ju fortsatt kunna ha samtal med sina barn, men inte för att döma utan för att lyssna vid behov.

Vissa saker kan ju också vara relevanta att ta upp själv för samtal, tex om partnern har ett missbruk.

Det du skriver är så allmänt skrivet och verkar handla mer om familjen än om partnern i fråga så det ser jag ingen anledning att ta upp. Att tjejen inte jobbar kan ju vara relevant om din son försörjer henne, då kan mm ju fråga hur hn tänker kring det och risker för att bli utnyttjad. Men man kan ju inte bestämma eller försöka bestämma över sina vuxna barn i såna frågor.

Han har väl hittat sin nivå och gör som Slobban och går på andrasorteringen. Jag tvivlar på att det medför något gott av att du lägger dig i, låt honom gå på sina egna nitar och lära sig den vägen.

Jag hade då inte lyssnat på min mamma när jag var 21 om hon hade åsikter om vilka jag umgicks med eller låg med.

Tack för era svar. Jag vill bara förtydliga att jag inte tror att tjejen själv missbrukar men hon kommer från en missbrukande familj (mamman har stuckit och hon bor hos sin pappa - eller ja... nu verkar hon ju bo hos min son).

Sen tänker jag att det finns ju en stor gradskillnad i "inte lägga sig i" och "uppmuntra". Jag antar att jag måste lägga mig någonstans däremellan... men det är svårt. Hon står för så mycket som jag fördömer. Jag förstår inte alls hur min son tänker? Varför har han inte lite högre krav vill jag gärna fråga honom men det ska jag inte göra...

Och om det bara slutar där någonstans, att han blir bränd och lär av sina misstag så är väl allt frid och fröjd men mycket kan ju hända... tänk om hon blir gravid?

Blir hon gravid får han väl ta sitt ansvar, det är ju han som är med henne inte du. Tror du får acceptera att han är vuxen och tar sina egna beslut även om det säkert är svårt. Du har ju haft hela hans uppväxt på dig att upplysa om säker sex.

Att tjejen har haft en taskig uppväxt gör väl inte henne per automatik till ett dåligt val.

Det kan ju vara så enkelt att dom har riktigt bra sex och det räckte långt för mig i den åldern när jag inte sökte något seriöst. Vill man ha en kk underlättar det givetvis om det inte är ett perfekt flickvänsmaterial då det finns risk att känslor lättare kommer i vägen.

Cyniskt kanske men praktiskt.

Min mamma är tablettmissbrukare och min pappa är alkoholist.

Jag är INTE missbrukare! Är 47 år, gift och har 2 tonårsbarn tillsammans med min make.Precis!

Jag har haft en dålig uppväxt = missbrukande föräldrar och psykisk misshandel från min mamma, min styvpappa tafsade på mig, jag blev mobbad i skolan.

MEN om ngn hade sagt till min make när vi träffades för 20 år sedan att jag var helt fel för honom - varför döma mig för min uppväxt?!

Ja som mamma till en tonåring (som är betydligt yngre än din son alltså) förstår jag din oro. Men du kan väl egentligen inte göra annat än att anstränga dig för att ha en bra relation med både sonen och flickvännen. Kanske kan du ha ett gott inflytande på henne .  Det är nog viktigt att du inte förstör din relation med sonen, när/om han kommer på att han inte vill ha tjejen längre så är det enklare för honom att ta stöd av dig i den processen om ni har en god relation.

Allmänna samtal om relationer och så kan ni ju ha också. Utan att nämna hans egen relation så kan du väcka tankar hos honom kanske?

Jag hittar tyvärr inte hur man citerar men nej, självklart gör hennes uppväxt inte henne automatiskt till ett dåligt val, det var bara en faktor av flera naturligtvis. Jag är själv gift med en man som kommer från en mycket strulig familj med missbruksproblem men det betyder ju inte att jag inte önskar något annat för min son. Hur det än är så präglas man ju av sin uppväxt och av sina föräldrars värderingar så när föräldrarna inte heller jobbar, tar ansvar osv. så är det ju inte konstigt att dottern tycker att det är helt ok att leva så oavsett missbruk eller ej,

Och att min son måste ta ansvar om hon blir gravid förstår jag väl också och ja, vi har pratat om säker sex. Det tar dock inte bort min oro. Jag önskar så klart något annat för honom. Om ni själva har tonåringar eller ännu äldre barn så förstår ni säkert att man önskar dem allt gott och vill att det ska gå riktigt bra för dem i livet.

Vad jag önskade få råd om i tråden är hur jag kan förhålla mig till deras förhållande så att jag behåller en god relation med min son utan att för den skull uppmuntra relationen.

Så ser det tyvärr ut för de flesta tjejer i Sverige.

Oj, nej det gör det inte. Var är du uppvuxen?

Var neutral och lita till att din son gör ett klokt beslut, jag gjorde nog många saker när jag var ung som mina föräldrar tyckte var dåliga val men de har aldrig lagt sig i utan låtit mig ta ansvar för det själv. 

Sen är det ju inte samma sak som att du inte får ifrågasätta varför hon inte jobbar, om han försörjer henne etc. 

Fast varför?

Det är väl upp till dem hur de försörjer sig i sitt förhållande, det ska väl inte hans mamma lägga sig i?

Hon kanske är sjukskriven av anledningar som hon kanske inte har någon som helst lust att berätta för hennes nya, dömande svärmor?!

Vourin­Vour: ?Så ser det tyvärr ut för de flesta tjejer i Sverige.? Va? Vad menar du? Alla kommer väl inte ifrån missbruksfamiljer? Alla är väl inte ansvarslösa? Förstår inte vad du menar

Shirazz: Jag och min son har en öppen och bra relation idag. Självklart vill jag, med många flera års erfarenhet, ge honom råd. Han kan ju välja att följa dem eller inte men självklart kan jag inte bara se på utan att säja någonting alls när jag ser honom bli utnyttjad för sin snällhet.
Den här ?sköt dig själv och skit i andra?-mentaliteten som du tycks förespråka tycker jag verkligen inte passar sig mellan barn och föräldrar oavsett ålder men särskilt när man är ung vuxen och ställs inför många saker för allra första gången. Min omsorg och kärleken till min son blir ju inte tvärt avskuren bara för att han fyller 18 eller flyttar hemifrån.

Studentpappa: Tack, jag ska försöka lita på att han tar kloka beslut och jag gjorde ju också många dumma saker under min uppväxt och det gick bra ändå. Jag vet också att min son lyssnar på mina synpunkter även om han kanske blir irriterad först. När det fått sjunka in så brukar han ändå ta sitt förnuft till fånga. Just nu är han kär och blind men förhoppningsvis lugnar det ner sig snart så han kan se klart.

Jag jobbar trots min uppväxt!Jaså...?!

Var i Sverige?

Skitbra Rock On! Men nu handlar ju inte tråden om dig. Den här tjejen jobbar inte och hon ser inget fel med det - en värdering som hon fått med sig hemifrån precis som min son fått med sig att vi alla behöver jobba och bidra till samhället.

Jag är inte omtyckt av min svärmor, och har aldrig fått känslan av att hon tyckt om mig heller. Hon gav mig aldrig en chans. Träffade hennes son när vi båda arbetade på ett partyställe utomlands och det gör ju inte en ?anständig flicka?.

Nä, jag tycker du gör fel som dömer ut din sons tjej utan att ha gett henne en chans. Hade jag fått en chans att välkomnas in i familjen på ett trevligt sett från början så hade vi antagligen haft en bra relation idag, men det känns helt kört. Jag har idag ett barn ihop med hennes son, vi har hus och hund, båda har bra jobb osv. Bara för man inte är guds bästa barn när man är 20 är inte så konstigt. Men när man träffar rätt så gör man. Eftersom jag aldrig blev bra bemött av hans mamma har vi heller ingen kontakt med hans familj idag, 7 år senare. Han kan inte förstå att hans egen mamma inte kunde acceptera att han var kär. Kanske något för dig att tänka på?

Du låter som en ganska konservativ person och sanningen kanske är att din son attraheras till den här tjejen för att hon är olik dig? Förmodligen ett ganska vanligt fenomen. Utifrån det är väl tipset att bara låta honom vara och försöka bemöta hans tjej så nyfiket och öppensinnat som möjligt.

Varför skulle man inte få fråga? Man kan ju få veta hur de tänker åtminstone, har han en bra anledning så fine men man måste ju kunna fråga. Då menar jag inte att fråga henne utan givetvis sonen det trodde jag var självklart

Men ursäkta då!!

Jag berättar för dig att bara för att man har en dålig uppväxt betyder det INTE att man blir lika som sina föräldrar!

Låt din son ha sitt eget liv så kanske han klarar sig från att bli så dömande/PK som sin mor!