Han har väl hittat sin nivå och gör som Slobban och går på andrasorteringen. Jag tvivlar på att det medför något gott av att du lägger dig i, låt honom gå på sina egna nitar och lära sig den vägen.
Jag hade då inte lyssnat på min mamma när jag var 21 om hon hade åsikter om vilka jag umgicks med eller låg med.
Tack för era svar. Jag vill bara förtydliga att jag inte tror att tjejen själv missbrukar men hon kommer från en missbrukande familj (mamman har stuckit och hon bor hos sin pappa - eller ja... nu verkar hon ju bo hos min son).
Sen tänker jag att det finns ju en stor gradskillnad i "inte lägga sig i" och "uppmuntra". Jag antar att jag måste lägga mig någonstans däremellan... men det är svårt. Hon står för så mycket som jag fördömer. Jag förstår inte alls hur min son tänker? Varför har han inte lite högre krav vill jag gärna fråga honom men det ska jag inte göra...
Och om det bara slutar där någonstans, att han blir bränd och lär av sina misstag så är väl allt frid och fröjd men mycket kan ju hända... tänk om hon blir gravid?
Det kan ju vara så enkelt att dom har riktigt bra sex och det räckte långt för mig i den åldern när jag inte sökte något seriöst. Vill man ha en kk underlättar det givetvis om det inte är ett perfekt flickvänsmaterial då det finns risk att känslor lättare kommer i vägen.
Cyniskt kanske men praktiskt.
Jag hittar tyvärr inte hur man citerar men nej, självklart gör hennes uppväxt inte henne automatiskt till ett dåligt val, det var bara en faktor av flera naturligtvis. Jag är själv gift med en man som kommer från en mycket strulig familj med missbruksproblem men det betyder ju inte att jag inte önskar något annat för min son. Hur det än är så präglas man ju av sin uppväxt och av sina föräldrars värderingar så när föräldrarna inte heller jobbar, tar ansvar osv. så är det ju inte konstigt att dottern tycker att det är helt ok att leva så oavsett missbruk eller ej,
Och att min son måste ta ansvar om hon blir gravid förstår jag väl också och ja, vi har pratat om säker sex. Det tar dock inte bort min oro. Jag önskar så klart något annat för honom. Om ni själva har tonåringar eller ännu äldre barn så förstår ni säkert att man önskar dem allt gott och vill att det ska gå riktigt bra för dem i livet.
Vad jag önskade få råd om i tråden är hur jag kan förhålla mig till deras förhållande så att jag behåller en god relation med min son utan att för den skull uppmuntra relationen.
Fast varför?
Det är väl upp till dem hur de försörjer sig i sitt förhållande, det ska väl inte hans mamma lägga sig i?
Hon kanske är sjukskriven av anledningar som hon kanske inte har någon som helst lust att berätta för hennes nya, dömande svärmor?!