Hjälp mig! Behöver tips om hur jag ska bete mig mot mannens tonåringar.

Jag är en god lyssnare och barnen och jag kan diskutera privata saker om killar, vänner och andra världsliga ting. När allt går bra så funkar det.

Värst är det första dagarna när dom kommer till oss efter morsan, då är det hennes ord om mig som kommer ur deras munnar. Fram mot helgen så brukar dom vekna och inser att jag är rätt schysst.

Så här är det hela tiden.

Håller tummarna för att det hjälper

Här hjälper det inte ett dugg. Han har ingen som helst respekt för mig (iofs inte särskilt stor respekt för min man, sin bror, sina lärare eller rektorn heller). Det enda jag blir irriterad på min man för är att han ursäktar honom med att han är tonåring. Men andra tonåringar jag känner, och den andra sonen, är ju inte alls så otrevliga-möjligen har de mer egen vilja än tidigare.

Jag menar inte att du ska lyssna i första hand, jag menar att du ska berätta för dem hur fel du tycker att det har blivit och hur du istället vill ha det. Prata med dem om att du känt och trott att du inte borde lägga dig i något som rör dem alls men att du nu förstår att det har varit felaktigt eftersom det lett fram till att du känner dig både olycklig och inte uppskattad och nu också arg över en hel del saker. 

Håll dig till att prata om hur du vill ha det och känner det. Dra inte i försvar för mannen och börja orera om hur hemskt du tycker det är när de kallar honom idiot eller behandlar honom på ett sätt du ogillar. Låt allt det vara men prata med dem om hur skrikandet påverkar dig i hemmet som du också bor i och fråga dem hur de tänker när de nedvärderar din mat eller annat i samma stil. Fråga dem hur de tror att det känns för dig. Ställ frågor, berätta och var inte rädd för att vara uppriktig med dina egna känslor. En del saker har de garanterat inte alls tänkt på som sårande, annat kan förstås ha varit avsett att vara just det - men snacka om det. 

Han är den riktiga slaven. Jag är väl snarare pigan. Slut med det nu!

Jag ska prata med de om det, det har jag redan tänkt göra.

Har gjort det en gång tidigare för inte så länge sen. Reaktionen blev positiv trodde jag men några dagar senare så ringde mamman och sa att jag minsann inte har rätt att säga åt hennes barn.

Det blev totalt pannkaka och jag kände mig så himla besviken på min man som inte stod upp för mig där, det sveket har jag haft svårt att förlåta honom för.

I grund och botten så är det han som är boven i all den här sörjan.

Det är möjligt att han är precis så lam och usel som du uppfattar honom. Men du kanske också ska i alla fall överväga att allt som pågår mellan din man och hans barn inte är slaveri, översitteri och överutnyttjande. De har haft en relation i hela deras liv. För vissa, och särskilt för dem som inte har egna barn och som dessutom kommit in sent i bonusbarnens liv - kan tonåren se riktigt jäkliga ut. Men det är värt att komma ihåg att de mellan sig har band som formats under många år och som håller för en hel del utspel. 

Det är också så att det inte alltid är totalt fel att hantera ett utbrott genom att breda en smörgås, köpa lite godis, se en film tillsammans eller stryka den förut så arga över kinden. För andra kan det se ut som en oförtjänt belöning men för de som varit involverade i konflikten och som har en mycket lång gemensam historia kan det naturligtvis i det läget vara helt rätt. 

Jag skriver inte detta för att jag misstror din bedömning att din man är en sopa, jag skriver det bara för att erinra om att det som kan se väldigt turbulent ut i perioder av barns och ungdomars utveckling inte alltid är så illa som det kan framstå. 

Att du inte ska vara någons piga tycker jag är självklart, men det finns oerhört många nivåer mellan att vara det och att ha en sund och god relation i vilken man hjälper varandra. Det förstnämnda är tärande, det sistnämnda stärkande när det handlar om att bo tillsammans. 

Det tycker jag att du kan prata fritt med dem om också. Berätta för dem att det kan kännas på alla möjliga sätt för folk som har barn som ska bo ihop med och ha en relation till andra än sina föräldrar och att det ibland leder till att föräldern försöker bestämma hur det ska vara också i den andra förälderns hem. Berätta för dem att du kan förstå det (om du kan förstå det - annars säger du att du inte förstår det) men att du inte längre tror att det är rätt och riktigt att du ska rätta dig och leva efter det.

Säg till dem att du är en schysst person, det vet de ju redan om du nu är det och att du vill bli schysst behandlad tillbaka. Berätta för dem att du uppskattar allt som är bra med dem, men att du också känner stort behov av att verkligen påtala saker du har svårt att stå ut med. 

Om du tycker att pappan hjälpt er med era relationer för lite så säg det med. Men berätta också att du kan tänka dig att det inte är så himla lätt för honom att göra allt rätt heller. Det är inte riktigt så glidigt och enkelt att vara vuxen och gifta sig, skilja sig, skaffa ny partner och få ihop livet på ett sätt som gör alla nöjda heller. Det kommer de högst troligt att själva få uppleva en dag också.

Det brukar jag säga till mina ungar, både de biologiska och bonusbarnen. "Vänta bara tills ni har gift er, skilt er och skaffat ännu en familj. Jag är säker på att jag kommer att få höra mycket om det när det väl har hänt!"

Det är viktigt att tonåringarna åtminstone är empatiska och visar hänsyn i sociala sammanhang tycker jag. Det där beteendet är inte okej nånstans, fattar inte föräldrar att det bara är dom själva som tycker att deras ouppfostrade gaphalsar till barn är charmiga?

Omgivningen avskyr bortskämda barn. Min man fattar inte det, när jag har sagt det till honom så står han som ett frågetecken. Han påstår att alla föräldrar daltar med sina barn i alla lägen fram tills dom flyttar hemifrån. Han tror verkligen det.

I mitt fall är sonen ofta supertrevlig när vi är på besök hemma hos någon annan (särskilt om det är någon som han tjänar på att vara trevlig mot). Hemma tycker han att han kan slappna av och vara sig själv (dvs vara hur otrevlig som helst). Det hjälper inte att förklara hur jag upplever det, för han VILL ju verkligen trycka ner mig.

Jag övercurlar mitt barn också, och servar även hans söner, samt betalar. Skillnaden är som sagt att mitt barn och hans ena son är så roliga att vara med att det är värt allt jobb. Det är jätteroligt att tex gå på Liseberg med dem för att de verkligen uppskattar det. Om man däremot bara får skit för allt man gör är det inte ett dugg kul. Han är hjälpligt trevlig mot mitt barn, det är väl det enda positiva jag kan säga.

Jag håller med dig i allt du skriver, om det hade varit som så att harmonin fanns så hade jag köpt hela konceptet.

Jag är själv en givande person. Lagar jag mat så lagar jag till hela min omgivning. Vill att alla ska må bra.

Problemet här tror jag handlar om att han inte stöttar mig och litar på att jag har omdöme nog att få komma in i deras liv. Jag växer inte i min relation av att han vill leva resten av livet med mig men separerar mig från deras relation. Hade jag varit en elak och orättvis person så skulle han såklart kasta ut mig men varför sätta munkavle på nån som menar väl?

Enda gångerna som han släpper fram mig där jag får handla är i katastroflägen. När den äldsta fick hämtas för att hon var full hos en kompis så var det jag som fick ta hand om det. Föräldrarna blev hysteriska. Jag fick ta hand om henne hela natten i badrummet med spyor och duschning. Där vågar han och familjen ta in mig, men när det gäller vardagslivet så ska jag veta min plats.

Håller med om att det låter orättvist! Antingen så är man en familjemedlem eller inte. Min man är iofs på min sida och tycker att jag har rätt, men klarar inte av att få sonen att göra som han vill.

Är inte det en kvinnofälla? Att man själv vänder ut och in på sig medans mannen inte bjuder tillbaks på samma sätt?

Viktigast av allt är att hitta en gemensam linje med din sambo, som ni båda kan acceptera. Tills dess kan du prova dessa livsuppehållande åtgärder för att värna om din integritet och hålla ut:

Din man (och barnens mamma) vill inte att du uppfostrar barnen. Fine, men du har fortfarande rätten att sätta dina egna gränser kring din egen person. Nästa gång någon säger att du kör sämre än mamma, stanna bilen och fråga om de föredrar att gå? Meddela bestämt att detta är sista varningen, hör du den kommentaren igen så hämtar du inte fler gånger då barnet tydligen inte uppskattar att du lägger din tid på att hjälpa barnet. Var sedan konsekvent med detta.

Gällande maten så får du väl uppfostra hela familjen samtidigt, eftersom man en inte är på din sida. Säger någon att maten är äcklig säger du "Man måste inte tycka om min mat men det är ohyfsat att säga att den är äcklig. Jag accepterar inte att ni behandlar mig så. Hör jag det en gång till så får ni tre turas om att laga mat i fortsättningen". Var konsekvent, och överväg att återuppta matlagningen igen om de ber om ursäkt.

Sluta stryka, det kan de göra själva.

Klagomål på städning kontras varje gång med "du vet var städskåpet är, varsågod"

Viktigt att säga detta vänligt men bestämt och inte låta dig dras in i några diskussioner kring detta. Ditt beslut står fast!

Ringer mamman och klagar så har hon ju fel, du HAR rätt att säga till hennes barn. I egenskap av vuxen rent generellt, som en av de vuxna barnen bor med, som en människa som de behandlar otrevligt har du rätt att säga ifrån. Gör det!

Problemet är inte i första hand barnen, som snart är vuxna människor, utan pappan.

Han tycks ha gått runt med ett dåligt samvete över att de gått igenom en skilsmässa och försöker överkompensera det. Att dalta med så stora barn är definitivt inte snällt mot någon. Han gör sina barn en björntjänst genom att inte fostra och vägleda dem in i vuxenlivet. De kommer få stora problem när de flyttar hemifrån. I deras ålder bör man kunna sköta mycket mer på egen hand. Exempelvis tvätt, strykning, laga enkla maträtter, städa sitt rum osv.

Jag skulle ha flyttat ut tillfälligt. Du skrev tidigare att separation inte var aktuellt men du utplånar dig själv som du har det nu. Risken är att du förvandlas till en bitter och sur människa.

Sedan bör du kräva att han går med dig i familjerådgivning om ni överhuvudtaget ska få någon rätsida på er relation. Det här kan ni inte reda ut själva.