Alla som förlorat ett barn....

Beklagar sorgen. Min bästa vän gick bort för 6år sedan idag. Förlust och saknad är tufft. Skickar dig en kram

Även om jag inte nödvändigtvis gillar varken dr Phil eller hans anekdot/metafor så har han rätt. Man måste släppa taget och gå vidare, hur svårt det än är. För sin egen skull.

Ljus och styrka till alla som förlorat någon, och hoppas innerligt att ingen förlorat lika många som jag.

Får jag försiktigt fråga vilka du har förlorat?
Tänker på min mamma. Hon gick bort för 5 veckor sedan, hon förlorade 2 barn och kom aldrig över det. Den ena dog inte utan hennes syster TOG bebis (min halvsyster) den andra min älskade bror dog i en motorcykelolycka på Kreta som 31 åring. Jag var ute på båtluff och träffade honom dagen innan. Min "syster" är egentligen min bästa kompis men vi var så lika och kallade varandra systrar, min andra bror kallade henne lillasyster.
Hon efterlämnade en liten föräldralös dotter som satt på sängkanten i 2 dygn utan att förstå varför mamma inte vaknar......

Hej,

Fina ord (trots att inte heller jag har mycket till övers för den gode doktorn...).

Förluster är ohyggliga. Känner att jag försiktigt behöver flika in att ingen förlust kan jämföras med den att förlora sitt barn. Jag vill absolut inte rangordna sorg. Vill bara berätta att den djuriska avgrundsdjupa sorgen efter ett avlidet barn är annorlunda än annan sorg. Det blir så himla känsligt för oss som faktiskt gjort det när någon som inte gjort det försöker beskriva sorgen och hur den "ska" se ut och fortskrida. Provocerande liksom... Det är bara en förälder som förlorat sitt barn som fullt ut förstår. Det är jag helt övertygad om. Jag är kurator till yrket och deltar i sorgegrupper privat. Jag har förlorat släktingar, förälder, vänner. Förlorade min son under fruktansvärda omständigheter för 3 år sedan. Den sorgen är obeskrivbar.

Beklagar dina enorma förluster!!! :(

Jag beklagar verkligen. Det är inte lätt, det där.

Själv förlorade jag ett syskon, båda mina föräldrar och min mormor (och därmed alla vuxna släktingar jag kände) och min bästa kompis mellan jag fyllde 16 och 21. Därefter har jag förlorat ytterligare en väldigt nära vän och ett barn innan jag fyllde 25. Även min morfar, men han gick egentligen bort innan jag föddes, så det räknas egentligen inte, men han var alltid "med" ändå.  Det gör ont att sakna så många, särskillt nu runt jul.

Min mormor överlevde båda sina barn och ett barnbarn. Jag tänker på det ibland. Det kan inte ha varit så lätt de sista åren.

Jag håller med dig till 100%! Jag har sett min mamma faktiskt dö en smula när min bror dog. Jag och brorsan var unga och kunde leva vidare MED en enorm saknad, men mamma blev aldrig sig själv igen.
Att förlora mitt barn är min största skräck i livet, det klarar jag inte - allt annat överlever jag trots sorg.
Jag menade inte att provocera någon, verkligen inte. Jag förstår hur hårt sorg tar för oss andra, förlora ett barn (som min mamma gjorde), då kommer man nog aldrig tillbaka?
Jag och min bror höll hennes händer på varsin sida av sängen när hon tog sina sista andetag. Sköterskan sa "dina barn är här nu du kan somna in"...

Tragiskt vännen. Har du släkt eller syskon kvar?

Tack för ditt fina svar. Förlåt, jag var otydlig! Du provocerade inte! Det var dr. Phil som gjorde det :) Vilket även fick mig att tänka på alla "förstå-sig-påare" som uttalat sig om min/de andra i min sorgegrupps sorg.

Vet du vad? Jag trodde inte heller jag skulle överleva något sådant här. Även jag levde med den stora skräcken att mitt barn skulle dö, såsom alla föräldrar gör. Men för mig hände det... Och fortfarande kan jag ibland stanna upp och inte förstå att det är sant... Man har inget annat val än att överleva. Det är antingen det eller att ta sitt liv. Och det var nära flera gånger... Men till slut valde jag att kämpa och leva. Men även om du väljer att leva är du, precis som du skriver, till viss del för alltid död inombords. Med barnet försvann meningen och glädjen. Och man blir tvingad till att försöka skapa annan mening och glädje... Men längst in finns en smärta som är obeskrivlig (Ni syskon var såklart er mammas mening och glädje, jag hade inte fler barn så jag kan bara beskriva hur det varit för mig).

Vilken gåva och trygghet för din mamma att hon fick somna in tillsammans med sina två kvarvarande "meningar" och glädjeämnen.

Kram

Tragiskt, kanske. Sorgligt, absolut.

Jodå, jag har en hel drös syskon, så mig går det ingen direkt nöd på.