Tack för ditt fina svar. Förlåt, jag var otydlig! Du provocerade inte! Det var dr. Phil som gjorde det :) Vilket även fick mig att tänka på alla "förstå-sig-påare" som uttalat sig om min/de andra i min sorgegrupps sorg.
Vet du vad? Jag trodde inte heller jag skulle överleva något sådant här. Även jag levde med den stora skräcken att mitt barn skulle dö, såsom alla föräldrar gör. Men för mig hände det... Och fortfarande kan jag ibland stanna upp och inte förstå att det är sant... Man har inget annat val än att överleva. Det är antingen det eller att ta sitt liv. Och det var nära flera gånger... Men till slut valde jag att kämpa och leva. Men även om du väljer att leva är du, precis som du skriver, till viss del för alltid död inombords. Med barnet försvann meningen och glädjen. Och man blir tvingad till att försöka skapa annan mening och glädje... Men längst in finns en smärta som är obeskrivlig (Ni syskon var såklart er mammas mening och glädje, jag hade inte fler barn så jag kan bara beskriva hur det varit för mig).
Vilken gåva och trygghet för din mamma att hon fick somna in tillsammans med sina två kvarvarande "meningar" och glädjeämnen.
Kram
smulpaj01 skrev 2016-12-08 23:37:09 följande:
Jag håller med dig till 100%! Jag har sett min mamma faktiskt dö en smula när min bror dog. Jag och brorsan var unga och kunde leva vidare MED en enorm saknad, men mamma blev aldrig sig själv igen.
Att förlora mitt barn är min största skräck i livet, det klarar jag inte - allt annat överlever jag trots sorg.
Jag menade inte att provocera någon, verkligen inte. Jag förstår hur hårt sorg tar för oss andra, förlora ett barn (som min mamma gjorde), då kommer man nog aldrig tillbaka?
Jag och min bror höll hennes händer på varsin sida av sängen när hon tog sina sista andetag. Sköterskan sa "dina barn är här nu du kan somna in"...
