Biomamman härmas:(

Ja, det låter ju märkligt. Men varför stör det dig? Är det förresten helt otänkbart att barnen tyckt att ni gjort något mysigt och sedan ber om att få göra det också ihop med mamman? 

Hur som helst så tycker jag att du (och din man om det även gäller honom) borde jobba på att ändra ditt (och eventuellt hans) sätt att tänka kring vad något speciellt är och känslan av att det förminskas bara för att någon annan också gjort samma sak och helt sluta att försöka få mamman att ändra sig. 

Det där med jämförelserna med kroppen förstod jag förresten inte. Menar hon att hon är snyggare och du menar att du är snyggare? 

Ja det är verkligen barnsligt. Av henne. Hon verkar rätt psykiskt instabil, hon jämför väl inte kroppar osv inför barnen? Gör hon det så är hon nog ganska olämplig för barnen att vara med tills hon sökt hjälp, inser inte pappan det?

Jag kan väl förstå om man som förälder ändrar någon av sina traditioner för att barnen visat att de gillar något annat bättre, men som sagt så låter inte det där helt friskt..

Jag har inte skrivit något om att någon är snyggare än den andra. Utan att hon jämfört kroppar, att hon pratar antingen negativt om mitt utseende eller att hon låtsas vara likadan på saker hon inte är det ex låtsas vara lika lång när barnen berättade min längd.

Ja jag får väl ta det som en komplimang, men det är ju inte jättekul att ha lagt upp en tradition som min familj gjort och att hon ex precis innan se ska komma gör en exakt kopia. Jag kan inte fatta att man som 45 åring inte har egna traditioner med sina barn.

Fast det har hon ju säkert. Och en sak som du gör med deras barn är ju inte densamma som när hon och barnen gör den. Det finns alltid skillnader, inte minst i hur det känns. 

Jag förstår inte riktigt varför det inte känns kul? Jag förstår faktiskt inte varför det känns alls? Om du och barnen har mysigt och trevligt och går på julotta iförda tomteluvor och har knäckstrutar i fickorna så förstörs inte det myset av att barnen upplever något liknande eller exakt samma sak med deras mamma. Det är en feltanke från ditt håll. 

Det är, som jag skrev, märkligt av henne, men det är i mitt tycke ännu märkligare av dig att du tycks lägga tid och energi åt att både tänka på detta och dessutom bli störd av det.

Det där med kropparna förstår jag fortfarande inte, berättar barnen vad deras mamma sagt då, eller? Och det skiljer så mycket i längd på er två att det blir absurt om hon sagt att ni är lika långa? 

Säger barnen att hon sagt att du är ful så är det väl bara att berätta för dem att du själv är nöjd och att mamman får tycka som hon tycker. Berätta också att du tycker att det är ofint och onödigt att påpeka saker som rör utseendet negativt och att det inte är något som du själv vill ägna dig åt att göra. Lämna det sedan bara. 

Barnen har berättat vad ni har gjort och de är glada över det. Hon anpassar sig och låter det även bli en tradition hemma hos henne. Vad är problemet? Tävlar du och vill du vara bättre än mamman?

Nej, jag vill inte vara bättre, jag vill vara ifred med min person. jag vill inte att allt mysigt man gör ska kopieras. Jag kan ärligt inte förstå varför en människa som är så öppen med att hon hatar mej ska kopiera mej så mycket som hon gör. Jag är tydligen skitkass men ändå så ska det härmas, om det bara vore någon grej så är det väl ok men jag känner mej lite jagad.

Med utseendet menar jag att hon säger taskiga saker om mitt utseende vilket den yngre bonusen säger direkt han kommer hem till oss. Och om ex bonusen frågar hur lång jag är så svarar jag och så babblar han på hos sin mamma och råkar nämna det ex : Doris är låång, så här lååång är Doris ex 180 cm och då reagera mamman med att säga att hon är minsann så lång och att barnet ska ringa upp mej och säga det. Skitläbbigt! Kan säga ärligt att jag aldrig jämfört eller kommenterat mammans utseende till barnen, helt absurt i min värld.

Du borde känna dig barnslig, för det är ganska barnsligt beteende du uppvisar.
Du tycker att du är speciell, tycker att hon härmas. Kanske är det omvänt?
Sluta stirra i din egen navel.

Jag tror jag förstår hur du menar och sånt är skitjobbigt! Sånt som osäkra tjejer gör i tonåren typ...

Men nu skriver du att du är bonusmamma och mamman härmar dig och då kommer alltid några mammor att hata dig och tycka att du är barnslig. Händer i alla dessa trådar...

Det är så jobbigt att känna att någon tar efter vad man gör, klär sig i, frisyr eller saker man köper. Eller som i ditt fall gör samma saker. Har inga råd, men förstår som sagt att situationen är svår.

Oavsett vad man tycker om någon annans beteende så kan man aldrig ändra på den andre utan bara ändra på hur man själv reagerar.

Det spelar alltså ingen roll om det är ts eller biomamman som har "rätt", det är ändå upp till ts att ändra sin reaktion om hon tycker att situationen är jobbig.

Ts, även om det är så att hon hatar dig som du skriver, så betyder inte det att hon hatar vad barnen gör med dig. Alla människor inspireras av varandra och mest av allt inspireras nog föräldrar av andra vuxna som omger våra barn. Det är svårt att förbjuda andra människor att göra samma saker som du gör.

Barnen låter däremot väldigt ouppfostrade och det är pappans sak att ta tag i det. Att säga saker för att förolämpa någon är inte acceptabelt. Sen ska man inte alltid tro exakt det som små barn säger. Det behöver inte alls ha gått till på det sättet som du har fått för dig att det har gjort. Det kan mycket väl vara ett svartsjukt barn som ligger bakom hela din aversion mot mamman.

Du verkar helt paranoid! Ser inget annat än att du är extremt svartsjuk på din mans exfru?!

Jag var inte bonusbarn, men när jag var liten gjorde min mormor sådär mot min mamma.
Köpte likadana möbler och kläder, t.ex.
Mormor var rätt taskig mot och avundsjuk på mamma, men det fattade inte jag när jag var liten.
Har i vuxen ålder fått veta att mamma störde sig på att mormor alltid härmades (samtidigt som hon tydligen sa att allt mamma gjorde var dåligt), men som liten tyckte jag att det var helt normalt att ens mormor och morfar hade exakt samma möbler som en själv :)
Jag trodde att alla hade det så.
För mig fanns det någon sorts trygghet i det också, faktiskt.

Så, jag förstår att det här är irriterande för dig ts, men barnen lider nog inte av det åtminstone.

Försök skita i att hon härmas, se det som att du hittar på bra saker som någon gärna vill ta efter.

Kommentera det någon gång när du träffar mamman :) Säg - "Vad trevligt att du har tagit till dig mina traditioner och gör samma myssaker med barnen som jag gör. Det gör barnen glada."

Gör hon det för att du inte ensam ska ha dessa saker med barnen så känner hon sig antagligen löjlig och lär hon sluta, gör hon det för att barnen ber henne och hon helt enkelt inte känner prestige i frågan så kommer hon fortsätta och då får du se det som en positiv sak. Att du har infört något i barnens vardag som de tycker väldigt mycket om.

Att hon jämför sig med dig är bara att sätta sig över. 

Håller jag med om, men jag skrev bara att jag förstår att det är jobbigt. Har varit med om detta fast med en annan person än bonusbarnens mamman här. Det var otroligt frustrerande att aldrig kunna köpa något, färga håret mm utan att den personen kopierade mig.

Sen kan man inte påverka det, så man måste försöka acceptera det som du säger. Men lite medhåll här kan jag bjuda på. ?

Tack för ett bra råd! Jag ska tänka bort det, det är väl så jag brukar göra egentligen.

Att jag skulle vara svartsjuk som någon annan skrev förstår jag inte alls. Jag klankar aldrig ner henne, försöker aldrig vara som henne och är absolut inte sugen på att på någotvis att vara nedsättande och elak i mitt sätt mot henne. Så jag tycker det är väldigt konstigt påstående. Däremot är hon väldigt svartsjuk, det är faktiskt på den nivån att tom barnen sagt att mamma verkar väldigt svartsjuk på mej till min man. Kan ni väl tänka själv om mamma hela tiden jämför sig med pappas fru och frågar hur hon är med pappa, hur mycket de pussas, vem som städar, osv. Och klankar ner på allt hon gör och sedan härmar. Säga vad man vill så är det nog lite annorlunda beteende, jag har då aldrig träffat någon som är så tydlig med hur dålig man är men sedan härmar en. Om man blir inspirarad så är man ju glad och positiv och ger snälla kommentarer.

Det har gått så långt att vi inte längre talar om för henne om vi åker bort, då vi vet att hon blir så fruktansvärt svartsjuk och drar sig inte för att blanda in barnen. Det haglar nedsättande och kränkande sms och förstör hela grejen.

Jag har inga planer att försöka påverka henne, ibland behöver man bara skriva av sig. Jag får ta det som en komplimang att hon verkar besatt över mej. Kommer nog aldrig bli så efterspanad som av henne:)

OK, nu förstör jag kanske något för dig, men...
Jag undrar om det egentligen inte är din man hon är besatt av.Är de två helt klara/har avslutat sin relation? Nu menar jag känslomässigt, jag vill inte insuniera något annat.
Du verkar mest vara medlet, dvs vem som helst som skulle inta din roll, skulle få samma behandling.