Nonchalerad av bonusbarn

Jag tycker det låter som att mamman och hanterar det väldigt bra i alla fall. Kanske pappan borde vara lite tydligare också? Får intrycket att han kanske är lite mesig och tror att det är något som kommer "ge sig" med tiden.

Han kanske skulle ta ett allvarligt samtal med äldsta sonen om att han och mamman aldrig kommer bli tillsammans igen och att han som är så gammal borde vara stor nog att tillåta honom vara lycklig med någon annan.

Har tyvärr inget svar på din fråga men måste säga att det är roligt att för en gång skull läsa att det är tre vuxna som samarbetar tillsammans och vill det bästa. Att din särbo och hans ex vill att barnen ska välkomna dig och det inte är några konflikter. 

Det som jag tänker på, är det någon som har satt sig ner och pratat med barnen? Jag menar på riktigt, inte bara "att ni får inte bete er så och så" utan verkligen pratat med dem. Frågat dem hur de tänker och känner? De kanske inte känner sig delaktiga (även om ni jobbar utifrån att de ska känna sig det) i familjen av en eller annan anledning, kanske pga ett missförstånd eller så. Jag menar absolut inte att ni har gjort något fel utan ni har säkert barnens bästa för ögonen, men ibland vill vuxna vara välmenande men det kan bli fel ändå.

T.ex. när ett barn som lämnades på förskolan var ledsen gjorde mamman och pedagogerna allt för att hon inte skulle vara ledsen. Efter ca ett år pratade mamman med barnet och det visade sig att hon ville vara ledsen, problemet var att hon aldrig fick vara det i fred. När de började tänka på det och lät henne vara i fred så lossnade det och hon var inte ledsen mer. För hon kom på att hon kunde sakna mamma och samtidigt vara glad. 

Ett exempel på hur det kan vara när vuxna vill väl, men barnen vill kunna handskas med det på ett annat sätt. Nu är exemplet långt ifrån er verklighet.

I vilket fall som helst hoppas jag att det löser sig för er och att ni kan fortsätta ett samarbete. 

Det kan ju vara en fråga om kemi, eller rättare sagt brist på kemi? För många vuxna som lever med bonusbarn där kemin eller intresset saknas menar att det räcker med att bete sig hyggligt och svara på tilltal men inte försöka utveckla relationen. Det måste då också få gälla barn/ungdomar kan jag tycka. 

Nu verkar du ju önska en närmare kontakt och då vore det givetvis trevligast om ni lyckades hitta fram till en sådan. Men finns inte viljan hos alla så är det en svår sak, man kan ju inte säga till folk att de ska gilla någon de inte gillar. Det man kan kräva är att de uppför sig 

Forts:

sig korrekt. På din beskrivning verkar problemet har sitt ursprung hos den äldsta killen. Om jag vore du så skulle jag därför ta det direkt med honom och berätta hur jag uppfattar situationen och be honom rätta mig där jag eventuellt har fel.

"Jag har förstått att du vill att mamma och pappa ska vara tillsammans. När man känner så så är det förståeligt att du tycker att det är en besvikelse och kanske en irritation att jag är här. Jag blir ju liksom beviset på att det inte kommer att bli så.

Själv skulle jag gärna lära känna dig bättre, men jag respekterar om du inte vill det. Däremot accepterar jag inget surande för att jag och X (yngste brorsan) kommer bra överens. Det är väldigt orättvist mot honom om du håller det emot honom, alla måste få välja själva om de vill umgås och ha en nära relation till någon annan. Och det gäller ju då inte bara dig utan honom också. Jag älskar din pappa och jag tycker att det vore bra om du och jag kunde hitta ett sätt att förhålla oss till varandra på som gör att ingen av oss behöver känna sig utfryst eller trängd. Har du något förslag på strategi?"

Det där beteendet känner jag igen. Jag tror det viktiga är bara att du fortsätter kämpa med relationen, och aldrig aldrig aldrig börjar bete dig likadant tillbaka. För efter ett tag inser de att "du är inte så dum ändå" och då börjar de gilla dig och acceptera dig. Din särbo har nog rätt, det kommer med tiden.

Mycket träffande och kloka synpunkter från alla här ovan. Definitivt gäller det att hålla stilen och försöka förbli "en schysst vuxen" oavsett hur barnen beter sig och oavsett hur ledsen man blir ibland.

Från början när vi spenderade mycket tid med de två yngsta (äldste killen ville aldrig följa med), så uppfattade jag deras sätt att vara bara som försiktighet och blyghet. Det är först nu när vi varit alla fem på två resor, som jag uppfattat att den äldsta killen drar med sig småsyskonen i "ignorera pappas flickvän"- beteendet. Upplever det ändå inte som att det är mig som person dom ogillar. Bara att dom hellre skulle velat vara själva m sin pappa eller att deras mamma skulle varit med.

Äldste killen hade vid den tiden jag kom in i bilden mycket konflikter med sin mamma. Nu har dom rett ut mycket och kommit närmare varann. Vilket dock verkar gjort att han är mer negativ till mig och hoppas att föräldrarna ska komma samman igen.

Kloka ord ovan från Anonym om att verkligen PRATA med barnen om hur de verkligen mår! Har tänkt i dom banorna också men är osäker på min delaktighet i dom samtalen, tveksamt om dom skulle öppna sig inför mig. Men definitivt ska jag prata med pappan om det!

"Påvens" förslag på samtal med "äldsten" är också väldigt bra. Han har ett stort behov av att kontrollera sig själv (mkt träning/kost), kontrollera småsyskonens beteende och även föräldrarnas...

Skillsmässan var lugn och odramatisk, därför har dom inte pratat mycket om den, men undrar faktiskt hur bra barnen egentligen mår nu tre år senare om man skrapar på ytan?