Nonchalerad av bonusbarn

Skulle vilja ha lite tips och råd hur jag ska förbättra relationen till mina bonusbarn. Min särbo sedan 2 år har tre söner 8, 12 och 16. De har samma mamma och relationen till henne är god. De samarbetar utan problem kring barnen och har tom gemensamma släktkalas ibland, där jag varit med. De yngsta bor varannan vecka och den äldste heltid hos sin pappa. Jag sover över ett par kvällar i veckan och särbon hos mig varannan helg då han är barnfri. De yngsta hänger med och sover över hos mig ibland.
Det som är jobbigt är att de fortfarande ser mig som en inkräktare och oftast behandlar mig som luft. De svarar på tilltal, men tar aldrig initiativ att prata eller fråga mig något. Det är ingen öppen konflikt utan känner mig bara ofta utfryst. Det är lättare med den yngste, men de andra blir sura på honom om han gör ngt med mig eller han/jag/fadern. Försöker hålla humöret uppe och inbjuda till samtal och gemensamma aktiviteter, men de de håller ett avstånd verkligen. Efter en semesterresa ställdes det på sin spets när barnets mor fick reda på deras beteende. Hon skämdes för att dom i princip mobbat ut mig under resan. Föräldrarna tog ett snack för att klargöra att dom inte gjorde mamman nån tjänst med beteendet utan att hon tyckte att dom skulle uppskatta att jag ville åka på semester och göra saker med dom. Kanske det startat en process, men ändå inga stora förbättringar. Skulle vilja få tips och råd hur jag och barnens föräldrar borde agera. Måste jag och min särbo flytta ihop för att vi ska kunna fungera som familj? Blir det för otydligt för barnen annars? Den äldste (som är extremt kontrollerande) vill att föräldrarna ska bli ihop igen, men de yngre verkar inte tänka så. Särbon tycker att "de kommer vänja sig med tiden", men jag skulle vilja jobba mer aktivt med detta...

Mycket träffande och kloka synpunkter från alla här ovan. Definitivt gäller det att hålla stilen och försöka förbli "en schysst vuxen" oavsett hur barnen beter sig och oavsett hur ledsen man blir ibland.

Från början när vi spenderade mycket tid med de två yngsta (äldste killen ville aldrig följa med), så uppfattade jag deras sätt att vara bara som försiktighet och blyghet. Det är först nu när vi varit alla fem på två resor, som jag uppfattat att den äldsta killen drar med sig småsyskonen i "ignorera pappas flickvän"- beteendet. Upplever det ändå inte som att det är mig som person dom ogillar. Bara att dom hellre skulle velat vara själva m sin pappa eller att deras mamma skulle varit med.

Äldste killen hade vid den tiden jag kom in i bilden mycket konflikter med sin mamma. Nu har dom rett ut mycket och kommit närmare varann. Vilket dock verkar gjort att han är mer negativ till mig och hoppas att föräldrarna ska komma samman igen.

Kloka ord ovan från Anonym om att verkligen PRATA med barnen om hur de verkligen mår! Har tänkt i dom banorna också men är osäker på min delaktighet i dom samtalen, tveksamt om dom skulle öppna sig inför mig. Men definitivt ska jag prata med pappan om det!

"Påvens" förslag på samtal med "äldsten" är också väldigt bra. Han har ett stort behov av att kontrollera sig själv (mkt träning/kost), kontrollera småsyskonens beteende och även föräldrarnas...

Skillsmässan var lugn och odramatisk, därför har dom inte pratat mycket om den, men undrar faktiskt hur bra barnen egentligen mår nu tre år senare om man skrapar på ytan?

Nonchalerad av bonusbarn

INNEHÅLL