Nonchalerad av bonusbarn

Det kan ju vara en fråga om kemi, eller rättare sagt brist på kemi? För många vuxna som lever med bonusbarn där kemin eller intresset saknas menar att det räcker med att bete sig hyggligt och svara på tilltal men inte försöka utveckla relationen. Det måste då också få gälla barn/ungdomar kan jag tycka. 

Nu verkar du ju önska en närmare kontakt och då vore det givetvis trevligast om ni lyckades hitta fram till en sådan. Men finns inte viljan hos alla så är det en svår sak, man kan ju inte säga till folk att de ska gilla någon de inte gillar. Det man kan kräva är att de uppför sig 

Forts:

sig korrekt. På din beskrivning verkar problemet har sitt ursprung hos den äldsta killen. Om jag vore du så skulle jag därför ta det direkt med honom och berätta hur jag uppfattar situationen och be honom rätta mig där jag eventuellt har fel.

"Jag har förstått att du vill att mamma och pappa ska vara tillsammans. När man känner så så är det förståeligt att du tycker att det är en besvikelse och kanske en irritation att jag är här. Jag blir ju liksom beviset på att det inte kommer att bli så.

Själv skulle jag gärna lära känna dig bättre, men jag respekterar om du inte vill det. Däremot accepterar jag inget surande för att jag och X (yngste brorsan) kommer bra överens. Det är väldigt orättvist mot honom om du håller det emot honom, alla måste få välja själva om de vill umgås och ha en nära relation till någon annan. Och det gäller ju då inte bara dig utan honom också. Jag älskar din pappa och jag tycker att det vore bra om du och jag kunde hitta ett sätt att förhålla oss till varandra på som gör att ingen av oss behöver känna sig utfryst eller trängd. Har du något förslag på strategi?"