Jag har dejtat en kille ett par månader och börjar känna att detta är seriöst. Men, han har ett barn på 3 år och jag är inte själv så jätteerfaren gällande varken förhållanden eller just barn. Jag är dock väldigt barnkär och blir ofta favoriten bland de små.
Är det någon här som själv är/varit bonusmamma som kan ge mig tips på saker jag bör tänka på - vad helst det kan vara - när tiden är inne att bli presenterad för barnet? Vore väldigt uppskattat! 
Ingen som har något tips att ge? Eller finns det kanske inga konkreta saker jag bör tänka på..?
Var dig själv är det enda jag kan komma att tänka på.
Hej
Jag hade kunnat stalla samma fraga som du far tre ar sedan, det kandes verkligen som om att jag inte hade nagon att fraga om hur det ar att vara bonus mamma. Nu har det ju gatt ett tag och jag vet saklart inte allt men skriv garna om du vill fraga nagot eller bara vill mejla..
Här är det bästa tips du kan få: Spring.
Bara va dig själv o försök inte tvinga dig på barnet.
Ta de bara lugnt o låt barnet lära känna dig i sin takt.
Jag o min sambo blev ilag för 6 månader sen o de har gått jättebra för mig o hans 4åring att få bra kontakt
Det vore ju kanon om jag kunde få tips och råd från dig. Nu innan jag ens har blivit presenterad för barnet så vet jag inte direkt vilka situationer som kan uppstå, så min första triviala fråga (känns fjantig) är om det är en bra idé att ta med en liten present första gången man träffar barnet? Eller kan det bli fel...? Barnet är 3 år och lite blygt i början.
Hej
Jag kande barnen innan vi blev ihop sa det kanske var lite lattare pa det sattet sa jag behovde inte oroa mig for att traffa dem forsta gangen men jag var ganska nervos nar vi borjade visa att vi var ett par och inte bara vanner och nar vi flyttade ihop. Barnen var da 2 och 3, (nastan 4)
Jag tror inte att du behover oroa dig for forsta traffen, det kan ga hur som helst hon/han kan ha en dalig dag, vara trott och troligvis kanner hon/han av stamningen om ni bada ar nervosa. Det viktiga ar att bygga upp relationen over en lagre tid..
Present kan vara bra men jag tror att det ar viktigare att planera in vad ni ska gora tillsammans, nagot som barnet gillar typ ga och titta pa djur, eller utflykt eller, nagot kul museum? Nagonstans dar ni alla tre kan prata, leka och upptacka grejer tillsammans och pa de sattet lara kanna varandra lite lattare. Sa borjar ni ocksa langsamt bygga upp minnen tillsammans. Nasta gang ni traffas kan du saga kommer du ihag hasten, eller vad det nu var och ni har genast nagot att prata om. Leksaker ar ofta kul i 10 minuter och sen ligger de i nagot horn.
Du behover nog inte oroa dig for att ta pa nagon mamma roll alltfor snabbt, och strunta i de som sager spring, livet blir inte lattare for att man undviker vissa saker. Om allt gar vall och ni flyttar ihop sa kommer mamma rollen automatisk efter ett tag men det ar inget jag tror man maste klamma fram, jag ville inte vara deras mamma i borjan och jag ar inte det nu, de har en mamma och de har en mig, ibland kallar de mig for stepmum men inte sa ofta till mig mer nar de vill forklara for nagon som inte kanner mig vem jag ar och det kanns fortfarande lite konstigt men helt ok
Och lova att inte bli ledsen om barnet inte tryr sig till dig pa en gang, kanske gor det de, kanske inte men man blir inte nagons familj pa an gang.
Och det kan bli bra, vi har en jatte fin familj nu, Barnen ar 4 och 6 jag alskar dem valdigt mycket och de visar sin karlek till mig och deras pappa pa alla mojliga satt. Jag kan inte tanka mig ett liv utan dem och nar de fragar varfor de inte vaxte i min mage sager jag att de vaxte i mammas mage men de vaxte i mitt hjarta och vaxer dar mer och mer varje dag :)
Lycka till!
Jag har ett tips. Du skriver att du är barnkär och lätt blir favoriten hos de små. Det är ju bra. Men om man ska LEVA med ett barn så funkar det inte att alltid vara snäll, och det bästa sättet för att få en bra relation till ett barn tror jag är att vara tydlig från början. Och då menar jag inte att du ska tjata och vara jobbig bonusmamma första gången du träffar barnet, men det lönar sig inte att låta barnet göra som det vill i två månader (för att vara snäll), för då är det VÄLDIGT svårt att återvinna nån som helst respekt senare.
(Ja, jag tycker att man som bonusmamma måste vara med och uppfostra barnen, och barn mår bra av regler.)
Min dotter är 3 år och lärde känna min nuvarande sambo vid 1,5 år, vilket nog var lättare än idag vid snart 3 års ålder.
Räkna med att 3-åringar har många tvära kast, ena stunden älskar de dig för att i nästa hata dig typ, så det är inte lätt att hänga med i svängarna. Så ha tålamod och säg att barnet har rätt att känna sina känslor. I relationen kommer du alltid komma på plats nummer 2, vilket kan vara tufft att hantera, tyckte jag i min förra relation innan jag hade egna barn. Så se till att barnet inte känner att du konkurrerar om hennes pappa för mycket, lättare sagt än gjort.
Kom inte med en massa nya regler för barnet då föräldrar är känsliga för kritik om deras ögonstenar, men självklart kan man fråga hur den andre tänkte i en specifik situation eller tänker om olika saker.
När jag träffade sambons dotter på 8 år för första gången sågs vi i en lekpark så barnen kunde bekanta sig med varandra. Sedan blev hans dotter mer pådrivande om de skulle till mig så det har fungerat rätt okej när hon är här varannan helg, men visst retar hon gallfeber på mig ibland.
Du får fråga på, så kan jag svara utifrån mina erfarenheter både som boendeförälder och bonusförälder. Dottern har en halvbror på 12 år (nu) som jag lärde känna i ca 2 år.
Jag har varit bonusmamma i 13 år och yngsta bonusen var tre när jag flyttade in. I början lät jag barnen ha pappa för sig själva så mycket som möjligt under hans veckor så att de inte skulle känna att jag tog deras pappa från dem. Självklart åt vi alla måltider tillsammans och så, men jag kunde exempelvis sitta och läsa en bok under tiden som pappan och barnen byggde lego så att de vande sig vid min närhet. En gång/vecka hade pappan kör och då tog jag ensam hand om barnen och då testade de mig ordentligt. Äldste pojken brukade säga "Du kan inte bestämma över mig! Du är inte min mamma!", men då räckte det med att fråga "Får du göra så för din mamma?" och han konstaterade surt att det fick han inte (t.ex. lägga sig utan att ha borstat tänderna).
Sakta men säkert byggde vi upp en fungerande relation och det har gått jättebra. Jag älskar barnen och de älskar mig. Yngste pojken minns inte hur det var innan jag flyttade in och äldste bonusen ringer alltid mig när det är problem och det gör mig riktigt stolt.
Var dig själv och visa barnet att du inte tänker ta dess förälder. Ibland har barnen blivit osäkra, men då har jag (och deras pappa) förklarat att de alltid kommer att vara viktigast eftersom han var deras pappa först. Men det var många år sen nu...
Är jättetacksam för alla era råd! Tar verkligen till mig dem och jag ska se till att repetera dem innan jag träffar barnet Sen om/när det väl sker kommer säkert mer frågor komma upp, men det är verkligen jättebra att jag får veta vad jag kan komma att vänta mig!
Varför jag inte vill ha rådet att jag ska springa för livet är för att jag i hela mitt liv har låtit mig bli påverkad alldeles för mycket av vad andra i min närhet tycker och låtit dem skapa min åsikt. Det var inte heller min plan att träffa någon med barn, faktum är att jag skulle ha förkastat blotta tanken för två månader sedan. Men sen träffade jag den här killen och kände att jag är villig att ge det ett försök. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, det ska gudarna veta, och jag tycker det vore synd att eventuellt gå miste om sin stora kärlek och kanske världens goaste styvbarn för att jag inte vågade ge det en chans. Min mamma har i hela mitt liv sagt till mig att jag aldrig "får" träffa en kille med barn eftersom hon hade stora problem med mina styvsyskon när hon träffade min far, men nu har jag alltså bestämt mig för att gå min egen väg i livet och inte låta andra bestämma åt mig. Därför känner jag också att jag i denna stund behöver mer pepp än negativ energi, så att jag faktiskt ska våga följa mitt eget hjärta. Med det inte sagt att jag tror att allt kommer vara en dans på rosor. Jag är övertygad om att det kan bli tufft och jag är väldigt tacksam över de faktiska råd ni har att ge mig, speciellt som ni faktiskt har erfarenhet av det hela
Hej!
Jag är själv bonusmamma åt en kille som nu är 7 år. Pappan o jag träffades när han var 4 (och mamman o pappan hade varit spearerade i 2 år då). Pojken bor här 50 % av tiden. Det dröjde 4-5 månader innan jag träffade pojken första gången och då var vi ett större gäng, kompisar med barn och utan barn som träffades och bara umgicks. Tyckte det kändes ganska bra, och gjorde det ett par ggr. Sen började vi träffas lite mer, men räkna med att det kan vara ganska energikrävande i början... Jag tyckte det var väldigt skönt att kunna åka hem till min lgh och bara vara, efter att ha umgåtts en hel helg och "lekt familj", vilket jag inte alls var van vid. Det var flera ggr jag kände mig väldigt utanför deras lilla bubbla. Men med mycket tålamod och sunt förnuft så gick det framåt::) Vi flyttade sedan ihop efter ett år tillsammans. Och det var inga problem alls. Något som jag tycker är viktigt är faktiskt att man tillåter sig själv att prata med sambon om det man tycker är jobbigt med hans barn. Det är ingen dans på rosor. Och i efterhand kan jag ibland ångra att jag tagit lite väl stort ansvar. Det är jag som hämtar och lämnar på skola/fritids (jag är mammaledig). Har koll på gympapåsar, träningstider, träningskläder, möten, lappar, biblioteksböcker m.m. Så ett tips, det är klart man vill hjälpa till och vara en fungerande familj, men slå inte knut på dig själv för den sakens skull:)
Lycka till!!!
Barn genomskådar om man gör sig till och inte är sig själv, så slappna av! Jag hade turen att vara vän med min sambo innan vi blev ihop så kände redan hans då 6 åriga son.
Han kallar mig mamma ( då hans biomamma inte varit så delaktig i hans liv) och ny har han öven en lillayster på 1,5 år. Om du visar vem du är och att du vill veta vem den personen är så kommer barnet öppna sig. De säger ju att de ärligaste personerna i världen är barn, och det stämmer verkligen!
Mitt råd, släpp ordet bonusmamma, skapa en relation som är din och barnets och låt det ta den tiden det behöver. Vilken relation ni kommer få i framtiden kommer med tiden, antingen blir det en extravuxen, där ni har en "kompisrelation" eller så blir de en extraförälder. Men a och o för mig, det är man skapar en egen, unik relation med barnet i er takt
Tack för alla era råd! De är både varierande och värdefulla och jag tar åt mig allihop
Så länge du och din sambo diskuterar och samarbetar och har samma uppfostran syn så går det lättare. Att din sambo ställer upp för dig och du ställer upp på honom och hans barn. Det kan ta tid innan barnen kanske känner sig bekväma. Låt det ta tid och gå försiktigt fram. Som nån sa innan, det är inte bara att va snäll utan att kunna säga till barnen om dom gör nått fel. Jag tror man kan få en chock först att leva med barn om man inte har barn sen tidigare. Det gäller att din sambo ställer upp om du tycker nått är jobbigt. Och hoppas på att barnens mamma släpper in dig i deras liv som extramamma. Om du är en person som tar till dig barnen och bryr dig om dom ska hon va glad över det och inte känna en konkurans. Lycka till!
Ni bör verkligen diskutera igenom hur ni ska göra när barnet uppför sig illa och föräldern inte märker det/inte är där. Alternativt du har åsikter om barnets uppfostran helt enkelt. Trots allt påverkar det din närmiljö varje dag. Tål han inte minsta kritik mot barnet så dra öronen åt dig. Det är väldigt jobbigt att vara rättslös mot ett barn i sitt eget hem.
Många skilda föräldrar (särskilt pappor verkar det som) har så mycket dåligt samvete efter skilsmässan att barnen blir ganska bortskämda. Då är det inte lätt som "främmande" att "klanka ned på barnen" när de inte sköter sig.
Barnet löser sig, ta det lite lugnt i början. Det som verkligen är viktigt är att ni har en gemensam syn på barnet och stöttar varandra, vilket i praktiken betyder att han måste backa upp dig.