slamkrypare skrev 2013-09-24 11:27:00 följande:
Det är väl ingen som har förnekat sambandet mellan stress och infertilitet tidigare heller. Men enbart barnlängtan med tillhörande tankar på att försöka bli gravid ger inte den nivån av stress som krävs för att sätta kroppen ur spel. Så att säga att något inte lyckas bli med barn för att man tänker för mycket på det, eller att någon skulle ha lyckats för att man slutade tänka på att försöka, är bara nedtryckande och elakt. Däremot är det självklart bra att försöka minska stressen i livet i övrigt, för det är i huvudsak den som kan ställa till det.
Grattis TS! Hoppas att allt går bra!
Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Jag känner flera tjejer som gått runt och längtat barn i minst ett år innan de började bebisverkstan. Och alltså var väldigt "spända" och medvetna om att det skulle tillverkas barn. Skulle vilja påstå att det inte bara gäller mina kompisar utan de allra flesta som blir planerat gravida. Man planerar, hoppas, längtar, tänker. Man kanske ställer till med ett stort bröllop som som planerar i ett halvår, och sedan ska bebisen tillverkas snabbt efteråt. Hur brukar det gå? Jo de allra flesta brukar bli gravida inom det första året.
Jag tänkte ju precis som alla andra under det första året. "Det tar sig säkert inte på första försöket", "nu vore det kul om det tar sig på tredje", "fjärde gången gillt, nu kör vi på allvar med ÄL-stickor", "oj sjunde försöket det är nu det borde ta sig rent statistiskt", oj nu har vi snart försökt ett år, ska man ringa nånstans nu eller försöka lite till?"
De år vi försökte innehöll många tillfällen att bli gravid i väntan på mens inför IVF, eller när det är mycket med skolan och man glömmer bebisverkstan och bara har sex för att koppla av, eller under semestern. Trots det så blev jag gravid under den stressigaste, oroligaste, mest spända och barnfokuserade månaden i mitt liv = månaden då vi gjorde IVF.
Grattis TS!