Båda mina föräldrar dog

Åh fy fasiken...

Jag miste mina föräldrar för 15 år sen på samma sätt.
Pappa (60 år) först o mamma (56 år) 7 mån senare.

STOR STOR kram!!!!

Det finns en förening www.vimil.se för de som mist någon mitt i livet.

Beklagar verkligen förlusten. Känner verkligen med dig och många varma kramar.

Beklagar verkligen.
Har själv mist min mamma i bröstcancer för 1 1/2 år sen. Man pratar, gråter, minns alla minnen...barnen frågar var mormor är, man pratar med dem. Bearbetningen är där hela tiden om man vågar prata om det, och låta känslorna va med.
Jag var gravid med min son när mamma fick reda på att hon hade cancer. Hon dog 2 1/2 v efter han föddes.
Varje gång jag hälsade på henne på sjukhuset, så gick jag in till henne med hoppet i högsta hugg, jag intalade mej att detta klarar hon. Hon kämpade hon med.
Jag hjärntvättade mej själv.... Nu i efterhand så tänker jag: "om jag ändå fattat hur illa det var, så hade jag kunnat sagt allt jag velat säga...istället för att nästan ignorera att hon snart skulle gå bort..."
Jag har iofs bara mist en förälder, men pratar gärna här. Och utbyter tankar och råd...
Någon sa till mig att saknaden kommer dala, det blir lättare. Men för mej är det tvärtom. Min mamma va min bästa vän, hon fanns alltid. Hon gick och prata med om allt. Och den saknaden som hon lämnade efter sej kommer inte dala...den kommer vara där.

Vill också beklaga och ge dig en stor kram, 

Kram

Tack alla!

Tack för länken Lindsey Egot NO1! 

Jollan06, känner igen det du skriver. 
Om man bara visste.
Mamma och jag stod också varandra väldigt nära, pratade om allt. Ingen av mina föräldrar verkade heller förstå att det var så illa som det var. Mamma ville inte att någon skulle få veta att hon fått ett cancerbesked, trodde nog att hon skulle klara sig, precis som jag trodde. Detta hölls hemligt och sedan fick jag istället bli den som meddelade släkt och vänner att hon hade fått cancer och att hon avlidit. Det kom som en chock för alla, speciellt som pappa avlidit precis också, så vi är många som pratar med varandra. Många av hennes vänner och syskon.

Ser att många varit med om nästan samma sak, där båda föräldrarna somnat in kort efter varandra. Hemskt men som många skriver så får det ta sin tid att sörja. Men svårt att inte ha dom hos sig som man alltid haft, speciellt mamma, henne saknar jag enormt mycket.

Kram

Kram!!!

Beklagar :( Är själv 30 och föräldralös. Mina dog förvisso med flera års mellanrum men jag förstår ju tomheten att inte ha dem kvar. Har tyvärr inga syskon heller men lever för min egna lilla familj.

Jag undrar hur man förbereder att ens närstående ska dö? Min morfar fick demens och cancer nästan samtidigt. Han är den snällaste jag vet på denna jord, så varför får han allt detta på en gång? Han kan knappt gå längre och det känns som de på boendet bara väntar på att han ska dö. ett problem mindre för dem. Jag känner mej arg hela tiden. jag vill ha en syndabock, jag vill skrika och skälla på någon, lägga över felet på någon. Vad ska jag säga till min mormor som blir lämnad kvar? Jag vet att miljoner, miljarder människor varit med om detta, men det är första gången för mej som en närstående är döende. Min farmor gick bort för något år sen, jag kände henne knappt. men ändå grät jag som bara den på hennes begravning. Hur ska jag klara detta då? Jag har växt upp med mormor och morfar. jag älskar dem så oerhört mycket. Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägg, bara skriva av mig antar jag. Jag hoppas Gud kommer ta hand om min morfar, och min mormor som blir lämnad ensam på jorden. Hon har självklart oss, men det är inte samma sak.

Så klumpigt av mig, jag gråter så mycket och är förvirrad att jag inte ens insåg att jag skrev i någon annans forum. Trodde jag startade en egen. Jag menade inte att  försöka "stjäla" uppmärksamhet. Vet inte hur man raderar heller.  Jag beklagar verkligen för dina föräldrar, kan inte ens tänka mig smärtan. Jag skulle starta ett annat inlägg men så hamnade det här, glömde lämna detta när jag läst allt.

(hur?)

Tänk inte på det. Det var ett bra misstag. Du fick ur dig den jobbiga känslan på rätt ställe. Döden är jobbig eftersom många ignorerar att den är verklig. Vem som helst, när som helst kan möta döden och då finns den där med sin oerhörda smärta. Smärtan som visar att man har älskat. Var tacksam för att du har får älska din morfar, din mormor, dina föräldrar, en syster, en bror eller ett barn.
De finns i våra hjärtan, våra tankar och vi kan med tacksamhet se de åren vi fick tillsammans eller burit dom i vår kropp.
Det är en ära att få känna, möta och lära känna vissa människor och de människorna får en plats i ens hjärta. En plats som bara är deras och ingen annan kan fylla deras tomrum.

Beklagar förlusten ts. Många varma kramar.

Tack! Jag borde kopiera den till min blogg!

Tack för att du delar Anna.

Din beskrivning är så träffande och berör, alla planer och drömmar om framtiden som bara försvinner. Och känslan av att inte vara beredd, och som fler är inne på, att det finns så mycket att säga, så mycket som förblir osagt. Den ofullständiga kommunikationen bidrar i allra högsta grad till sorg och smärta efteråt. Därför så klokt att göra som du gör, tänka och reflektera på relationen till dina föräldrar, formulera och skriva av sig, och prata med de du kan prata med. Det kan möjligtvis vara ett allmänt råd också för att vara så beredd man kan vara på döden, att prata så mycket som möjligt med nära och kära, så att när de försvinner så finns i alla fall känslan att man har sagt det mesta. *kram*

Väldigt bra skrivet av hallneby. Min mamma pratade mkt om döden innan hon ens blev sjuk. Vilket vi i familjen viftade bort, för vem vill prata om döden!? Men nu i efterhand, när man vart med om döden i sin familj så ångrar man allt det man inte sa och gjorde. Man förstår nu varför.
Som sagt,när det värsta sorgearbetet är över....då kommer alla andra djupare tankar. Mkt grämer en...men man ska tänka att personen som dog vet att man älska den och den vet att man skulle gjort vad som helst för att få ha han/hon kvar.
Man ska inte gräva ner sig för mkt i "varför,hur,varför sa jag inte det" frågorna.

Önskar dig all lycka i livet Anna!! Jag sörjer med dig. Båda mina föräldrar är även de döda så jag förstår dig... Livet blir lättare men det är bra att gråta. Tårar är förlösande...
Min pappa dog när jag var 15 och min styvfar 5 år senare min moder dog när jag var 27. Det är så fruktansvärt och det värker fortfarande idag när jag är 34. De lever om än i våra minnen...

Jag beklagar sorgen, kan inte ens sätta mig in i hur det är för dig. Men jag kan berätta att jag är uppväxt utan mor- och farföräldrar. Visst var det lite tråkigt när kompisarna berättade om hur de hade det. Men sålänge jag hade någon annan att ty mig till som fick ta den platsen gjorde det inget. Dina barn kommer att klara sig. Det är ingen stor grej. 

Jag hoppas att sorgen blir lättare att bära snart.