Båda mina föräldrar dog

Beklagar verkligen.
Har själv mist min mamma i bröstcancer för 1 1/2 år sen. Man pratar, gråter, minns alla minnen...barnen frågar var mormor är, man pratar med dem. Bearbetningen är där hela tiden om man vågar prata om det, och låta känslorna va med.
Jag var gravid med min son när mamma fick reda på att hon hade cancer. Hon dog 2 1/2 v efter han föddes.
Varje gång jag hälsade på henne på sjukhuset, så gick jag in till henne med hoppet i högsta hugg, jag intalade mej att detta klarar hon. Hon kämpade hon med.
Jag hjärntvättade mej själv.... Nu i efterhand så tänker jag: "om jag ändå fattat hur illa det var, så hade jag kunnat sagt allt jag velat säga...istället för att nästan ignorera att hon snart skulle gå bort..."
Jag har iofs bara mist en förälder, men pratar gärna här. Och utbyter tankar och råd...
Någon sa till mig att saknaden kommer dala, det blir lättare. Men för mej är det tvärtom. Min mamma va min bästa vän, hon fanns alltid. Hon gick och prata med om allt. Och den saknaden som hon lämnade efter sej kommer inte dala...den kommer vara där.

Väldigt bra skrivet av hallneby. Min mamma pratade mkt om döden innan hon ens blev sjuk. Vilket vi i familjen viftade bort, för vem vill prata om döden!? Men nu i efterhand, när man vart med om döden i sin familj så ångrar man allt det man inte sa och gjorde. Man förstår nu varför.
Som sagt,när det värsta sorgearbetet är över....då kommer alla andra djupare tankar. Mkt grämer en...men man ska tänka att personen som dog vet att man älska den och den vet att man skulle gjort vad som helst för att få ha han/hon kvar.
Man ska inte gräva ner sig för mkt i "varför,hur,varför sa jag inte det" frågorna.