Fler som valt bort IVF ?

Hade jag fått välja själv, hade jag valt bort IVF och gått direkt på adoption, but it takes two to tango.... Jag mådde dåligt av behandlingarna, men man orkar det man måste. Kan vara bra att tänka på om det blir IVF så småningom för er. Vi gjorde 4 ICSI och fick en son till slut.

Jag mådde mycket sämre av pergotime än av hormonerna vid IVF. Jag har gjort fyra nedregleringar och äggplock, och har väl känt av hormonerna lite mer varje gång, men första och andra IVF:en tyckte jag gick förvånansvärt smidigt, just med tanke på hur jag mådde av pergon.

Så länge ni inte har åldern emot er kan ni ju vänta med IVF tills det känns rätt för er. Hoppas att ni snart blir föräldrar oavsett vilken metod det blir.

Visst är IVF påfrestande men om man vill så fixar man det. Vi har genomgått en IVF och en ICSI och jag skulle inte tveka att göra det igen. Sen är det bra att du funderar igenom det men du kan inte veta hur du mår förrän du är där. Dessutom är det en väldigt begränsad tid.

Jag mådde också sämre av Pergotime än av IVF-hormonerna, framförallt psykiskt.

Vi försökte i 4,5 år innan vi testade IVF. Att det tog så långt tid berodde på flera saker, inte minst att jag fortfarande var student (28 år) och hade flera år kvar till examen och jobb när vi började försöka.

Sedan tog det ett år mellan försök 1 och 2, så det blev 5,5 års försök sammanlagt och sedan plus (är gravid nu). Jag funderar ibland på hur jag skulle känna om det inte blir något barn, hur mycket skulle jag ångra att vi inte snabbade på processen och såg till att göra flera IVF-försök när jag bara var kring 30? Det skulle antagligen bli mitt livs stora ånger, och jag tror också att det skulle komma emellan mig och min sambo eftersom jag hela tiden har varit mer drivande när det gäller att kontakta vården och allt sånt.

I slutändan måste det handla om hur gärna man vill ha barn och var man har sina gränser. För mig var det aldrig viktigt med biologiska barn, men adoption verkade väldigt påfrestande och osäkert, därför valde vi att stå i adoptionskö och samla tid samtidigt som vi satsade på IVF. Om IVF hade visat sig vara en tung och resultatlös kamp så skulle självklart adoption framstå som det säkra kortet, men nu hann det aldrig bli så.

Jag gör hellre IVF igen än äter pergotime... Man får inte alls samma biverkningar av sprutorna som man får av Pergo. Jag började nästan mucka gräl med mig själv när jag gick förbi en spegel under tiden jag åt Pergo...

Dom flesta verkar må dåligt av själva nedregleringen vilket inte jag gjorde som tur var. Utan det jobbigaste var nog psykiskt, fick göra 4 IVF:er och totalt 7 insättningar innan det fungerade.   
  

Håller helt med. Det jobbigaste med IVF för mig var inte heller hormonerna, utan oron för att något skulle gå fel med alla rutinerna i behandlingen, eller att det inte skulle ta sig.

Jag märkte av nedregleringen på så sätt att jag fick lite huvudvärk, svettningar, lätt blödde näsblod. Tror inte det är värre än att pröva att va i klimakteriet 1-2 veckor, och med typ en förkylning ovanpå det. Alltså något man kommer uppleva igen senare i livet. Problemen gick över när jag började med sprutorna, då var det mer oro som var jobbigt eftersom man blir så fokuserad på att allt måste bli rätt, orolig för att det ska bli för många eller för få ägg osv.

En bra sak för mig har varit att vi har ett tryggt och stabilt förhållande, var det så att vi hade nära till hands att bråka, eller att min sambo inte var stöttande, så hade det säkert eskalerat under IVF-tiden eftersom man är extra känslig. Samma sak gäller under graviditeten och då i 9 månader ist. för en... Dessutom med fysiska krämpor som är mkt mer långdragna än de man får av IVF. Bara en så vanlig grej som att va förstoppad i några månader i sträck blir en prövning. Och för mig är det än så länge inte så att jag går runt i ett lyckorus över att ha lyckats bli gravid, vågar knappt tro att det kommer bli ett barn efter att i alla dessa år ha vant mig vid att vi aldrig lyckas.

Nej vi valde inte bort IVF, vi valde IVF. Jag tycker inte att det varit särskilt jobbigt alls! jag började med hormoner i slutet/mitten på maj ungefär och är nu gravid i v 6. Jag ångrar mig inte en sekund att vi valde detta även om jag är väl medveten om att vi inte är i mål och att det kan vara mycket jobbigt. Men man får väga plus och minus. 

Vi gjorde först en utredning som visade att inget var fel och då tyckte vi att vi kunde vänta. Efter ett år till utan att jag blev gravid så gjorde vi ivf och det tog på andra försöket. Gjorde det korta protokollet och tyckte inte det var jobbigt med hormonerna. Det är jobbigare att vara gravid. Själva ägguttagningen och dagarna efter det gjorde dock mer ont än vad jag hade trott. Vet inte om det var för att jag blev stucken så mycket, de tog ut 20 ägg.

Hej!

Jag/vi  funderade länge som du. Tyvärr var min sambo väldigt negativ till adoption vilket gjorde valet ännu svårare, eller inte... Det valet fanns ju inte!  Vi prövade och prövade för egen maskin hemma i flera år men vi har/hade åldern emot oss. Detta gjorde att vi, främst på mitt initiativ, genomgick en utredning där (förvånande?) inga fel hittades. Jag fick prova Pergo och trots en låg dos på 1 tablett (som de senare ville sänka till en halv vid ev fler cykler) mådde jag pyton av dessa! Vet inte vad som hände i den vevan för plötsligt kände jag att; nej, nu tar vi och testar det här så vi inte dör utan att ha prövat. Det är här jag tror åldern kommer in i bilden. Hade jag varit 25 hade jag gladeligen försökt flera år till innan vi eventuellt provat IVF men nu blev det så slutgiltigt. Väl igång med IVF:en visade sig min sambos spermier inte så pigga och fina som de varit vid utredningen (eller inte lika undersökta då??) så det blev ICSI (microinjektion). Tyvärr ingen bebis vid detta försök men vi ska prova åtminstone en gång till innan ork och pengar är slut. Mitt intryck är precis som andras ovan dvs att IVF-hormonerna inte påverkade mig på samma sätt som Pergon. Sedan var det ju ett meck med dem på bestämda tider och blandas och efter återföring dessa vagitorier till leda. Men själva hormoneriet i kroppen var mer ok än Pergon för mig.

Med detta vill jag ha sagt att man mognar för IVF olika snabbt och en del kanske aldrig (min moster adopterade flera barn, ville inte proppa kroppen full av hormoner). Har ni åldern för er tror jag inte det är fel att vänta utan tvärtom rätt bra. Om inte annat kommer man fram till om det verkligen är den person man lever med som man vill ha barn med. Jag förstår era känslor till fullo då vi ju kände detsamma en lång period. Dock vill jag peppa dig/er om IVF blir aktuellt att det hormonella åtminstone för mig var den enklare biten. Det var det psykologiska som var jobbigast plus det faktum att jag är rädd att jag skadar min kropp och det ev barnet i och med hormonerna. Men, som sagt, efter mycket övervägande har vi kört ändå. Det är pest eller kolera.

Hoppas ni lyckas på egen hand och att ni om inte finner rätt väg i era beslut! Kram medsyster!

Bara nyfiken... Ni som säger att ni har fått biverkningar av pergotime? Vad för biverkningar har det varit? Psykiska, hur då?
Jag undrar då jag själv står på pergotime sedan drygt 2 år. Sedan jag började med pergo har ägglossningarna varit som en klocka. Men min migrän har triggats, får svår migrän vid varje mens (sedan om jag hade fått det annars, det vet jag inte, hade oregelbundna menstruationer innan och mkt sällan ägglossning). Jag tror att jag är deprimerad. Otroligt trött och ibland orkeslös. Orkar visst arbete, men har ingen ork ofta till annat. Har alltid trott att detta beror på den psykiska belastningen som det är att ha försökt att bli gravid i 3 år utan någon som helst framgång, men kanske det är pergotime?

VI kommer att få göra IVF så fort jag har gått ner några kilo till i vikt, har nu för högt BMI för IVF. Pga min ålder, får vi börja direkt när BMI är nått. Har insett att vi helt enkelt inte kan bli gravida utan hjälp, trots att det inte har hittat något fel på oss (förutom mina ägglossningar, som nu fungerar som de ska). Jag måste säga att jag längtar till att vi kan börja med IVF då vi uppenbarligen inte blir gravida annars. Och då jag är 37 år, börjar tiden rinna iväg. Kan ju inte riktigt vänta längre. Ska verkligen försöka allt för att gå ner de attans kilona som fattas.

Mina biverkningar av Pergo var humörsvängningar (är annars en lugn person som aldrig börjar gråta eller blir arg över småsaker, därför kände jag inte igen mig själv under pergokurerna), tryck/smärta vid ÄL (kändes mkt mer än när jag bar på 42 äggblåsor inför IVF då jag var överstimulerad), och förtunnad livmoderslemhinna (mensen blev mindre och mindre på bara några månader).

Min upplevelse var att det inte var bra att hålla på med Pergo många månader i sträck. Eftersom jag har egen regelbunden ÄL så kände jag inte heller att det fanns någon riktig anledning, det var bara ett test från klinikens sida eftersom de har sett att en del oförklarligt barnlösa blir hjälpta. Mina chanser minskade pga att livmoderslemhinnan blev sämre.

En fundering, om man läser om Pergotime på läkarFASS (fass.se, FASS för föreskrivare) så står "Om inte konception skett efter tre ovulatoriska cykler, bör inte ytterligare kurer försökas.". Jag uppfattar det som att om man testat Pergo och ägglossat tre månader utan att bli gravid, så ska inte behandlingen fortsätta. Funderar också på det här med att Pergo ökar risken för att man går upp i vikt. Är det verkligen rätt väg att gå att äta Pergo i två år, även om det såklart ökar chanserna från noll till lite mer jämfört med att inte ägglossa alls? Om jag var du så skulle jag ta ett uppehåll över sommaren och satsa järnet på att må bra istället, motionera, äta bra, komma i mental form inför IVF som trots allt är en prövning eftersom man känner att allt står och faller med hur det går.

Alltså detta känns så främmande för mig... att välja att INTE göra ivf känns så fel. Varför försöker man då få barn alls? Man kan ju inte riktigt vilja ha dem då om man inte är beredd att göra allt som krävs....

Jag har själv en son via ivf och en bebis i magen via ivf. Har gjort 3 behandling som resulterat i 2 et, gjort 4 fet och detta är min tredje graviditet. För mig är hormonbehandlingen ett rent helvete! Jag mår så fruktansvärt dåligt att jag inte kan jobba, jag får väldiga smärtor i magen på dag 3-4 som sitter i länge efter. Jag ligger hela tiden i riskzoon för överstimulering. När jagsedan blir gravid mår jag fruktansvärt vilket delvis beror på behandlingen pga att jag redan har höga halter av hormon och sedan börjar ju kroppen producera graviditetshormon med. Vi hade bara försökt få barn i knappt 1 år när vi sökte hjälp, där det jpptäckte manlig faktor. Jag har aldrig förstått vitsen med att försöka år efter år när det endå inte blir något. Varför plåga sig i onödan när det finns fantastisk hjälp att få?!

Skulle mina barn på något vis vara sämre för att de är ivfbarn? Jag tänker aldrig på det, de är ju mina och min mans barn!

Så jag tycker man ska tänka efter en gång extra om man verkligen vill ha barn om man inte är villig att genomgå ivf. Jag skulle göra om det utan att blinka trots att jag mår pyton - resultatet är ju det jag längtat efter typ halva mitt liv.

Om det spelar någon roll är jag bara 25. Jag var 21 när vi gjorde vår första ivf....

Att någon väljer bort IVF ser jag absolut inte som kritik mot mina val och mitt IVF-barn i magen, förstår inte riktigt var sådana tankar kommer ifrån?

Det är ett personligt val, och om man har fått på känn att man kommer må väldigt dåligt så är det klart att man tvekar. IVF är trots allt inget naturligt, man utsätter kroppen för både risk och påfrestning. Jag har själv blivit överstimulerad två gånger och inte sett änden av det än eftersom äggstockarna fortfarande i vecka 19 är påverkade. Men så länge som barnet inte drabbas så är det värt det för mig. I förra veckan gjorde vi UL och fick se en underbar liten bebis ligga och sparka och vifta med armarna. Otroligt stort efter alla år av VUL som bara visar mig och mina äggstockar.

Jag skulle absolut råda alla som är ofrivilligt barnlösa, friska i övrigt, kan försörja ett barn och har ett stabilt förhållande att testa IVF. Men jag har all förståelse för att vissa känner att det inte är något för dem. Det betyder inte att de inte vill ha barn, bara att de inte vill ha barn till varje pris. Du har säkert en gräns du med, även om du nu hade turen att bli gravid med IVF. Hade du gjort spermadonation, äggdonation eller embryoadoption om det krävdes? Surrogatmamma i Indien? Hur gärna ville du ha barn?

Många kommer säkert flytta fram sina gränser allt eftersom tiden börjar bli en viktigare faktor och de märker att det inte blir barn på annat sätt. Eller så blir de spontangravida, eller adopterar.

Jag har fått barn med hjälp av IVF.  Jag var tveksam in i det sista för att göra det. Det kändes inte helt rätt att göra det när jag visste helt säkert att jag skulle älska ett adoptivbarn lika mycket. Jag tänkte att det kanske var dumt att laborera med sin kropp som insats när det fanns andra, lika bra alternativ. 

Min man hade svårt att tänka sej alternativet adoption. Mest för hans skull gjorde jag IVF. Jag tänkte att om vi kör IVF-biten först så kommer min man mogna i processen och  fatta hur fantastiskt det är att adoptera.

Det blev ingen adoption. Jag blev gravid, på sista IVF-försöket. Vi fick det mest fantastiska barn man kan önska sej. Ändå känner jag ibland ett sting av saknad över det adopterade barnet som aldrig blev.