Vi har försökt få barn i snart 2 år och gjort utredning där inget fel hittats. Därför är nästa steg IVF men vi känner oss inte redo för detta och har för tillfället valt bort det.
Finns det fler som känner samma? Eller valde samma och ändå lyckades bli gravida tillslut? 
Vi valde IVF istället. Om det inte finns något tydligt fel på någon av er så är chanserna att lyckas mycket bra. Även på första försöket. För mig tog det 3 veckor från första mötet på kliniken tills jag var gravid.
Fundera på vad det är som gör att ni inte känner er redo.
Jag menar inte alls att ni måste gå vidare med detta, men att det i en del fall kan vara en snabbare väg till att lyckas än man tror.
Jag tvekade länge, det kändes på något sätt fel att gå emot naturen, och jag var väl lite romantiskt naiv att det skulle funka förr eller senare ändå om jag bara lyckades lista ut felet och fixa det. Killen var inte heller så drivande, han var innerst inne nöjd med bara ett barn.
Sen tog det slut och jag träffade en ny, och då kändes det helt plötsligt helt självklart att köra IVF på studs. Den killen var också mycket mer intresserad av barn själv.
Jag var i precis samma sits som ni och var oerhört tveksam. Hade nån sorts känsla att det var "fel" att göra det, trots att jag inte tycker så när andra gör IVF. Tog en liten paus efter utredningen och funderade mycket över hur stark min barnlängtan egentligen var, och varför jag kände så inför IVF. Var faktiskt t.o.m. och pratade med en psykolog där jag mest fick mina tankar bekräftade, dvs det finns inget rätt eller fel, man måste bestämma sig vad man är beredd att gå igenom, och vara medveten om att det kanske inte går ändå. Jag var även äldre (37), så jag hade inte så mycket tid på mig att tänka. Jag var väl medveten om att chanserna sjunker ganska snabbt mellan 35-40 år.
Tillslut valde jag att göra ett IVF-försök och se hur det var. Jag tyckte det var mindre jobbigt än jag hade trott, men det blev ingen graviditet. Direkt efter kände jag att jag ville ge det en chans till och på andra IVF-omgången blev jag gravid!
Nu när jag har barnet här tänker jag aldrig på att det är ett "IVF-barn" och tankarna om att det är fel och emot naturen känner jag inte alls längre.
En god vän valde bort IVF för att hon tyckte det kändes fel att utsätta sin kropp för de hormoner som behövs. Idag har hon och hennes man två adoptivbarn och är mycket nöjda med sitt val.
Det viktiga är att du och din man känner att ni gör rätt val för er!
Vi har försökt i snart 18 månader. Vi startade vår fertilitetsutredning i slutet av februari och den kommer att avslutas så snart jag har undersökt livmodern och äggledarna (har väntat på att få en tid sedan 18/3). De har än så länge inte kunnat hitta några fel på någon av oss, vilket är skönt. Det är väl mina äggledare det hänger på... Om det skulle vara så att det är stopp i mina äggledare, så pass att det inte går att behandla, har vi sagt att vi väljer bort IVF. Min sambo anser att det är ett alternativ. Det gör dock inte jag. Jag känner inte att jag vill utsätta min kropp för allt vad IVF innebär plus att jag anser att om det är meningen att jag skall ha barn, då blir jag gravid på naturlig väg (jag har varit gravid förut, på första försöket, så man tycker ju att jag borde kunna bli det igen).
tack alla.
I mitt fall handlar det inte om att jag tycker det vore onaturligt eller liknande med provrör utan det handlar mer om att jag tvekar på om min kropp orkar, både fysiskt och psykiskt med alla hormoner.
Jag har fått prova pergo och de mådde jag uselt av. Därför tror jag att jag är väldigt hormonkänslig.
Man skall ju göra det som känns bäst för en själv.