Fler som valt bort IVF ?

Jag mådde också sämre av Pergotime än av IVF-hormonerna, framförallt psykiskt.

Vi försökte i 4,5 år innan vi testade IVF. Att det tog så långt tid berodde på flera saker, inte minst att jag fortfarande var student (28 år) och hade flera år kvar till examen och jobb när vi började försöka.

Sedan tog det ett år mellan försök 1 och 2, så det blev 5,5 års försök sammanlagt och sedan plus (är gravid nu). Jag funderar ibland på hur jag skulle känna om det inte blir något barn, hur mycket skulle jag ångra att vi inte snabbade på processen och såg till att göra flera IVF-försök när jag bara var kring 30? Det skulle antagligen bli mitt livs stora ånger, och jag tror också att det skulle komma emellan mig och min sambo eftersom jag hela tiden har varit mer drivande när det gäller att kontakta vården och allt sånt.

I slutändan måste det handla om hur gärna man vill ha barn och var man har sina gränser. För mig var det aldrig viktigt med biologiska barn, men adoption verkade väldigt påfrestande och osäkert, därför valde vi att stå i adoptionskö och samla tid samtidigt som vi satsade på IVF. Om IVF hade visat sig vara en tung och resultatlös kamp så skulle självklart adoption framstå som det säkra kortet, men nu hann det aldrig bli så.

Håller helt med. Det jobbigaste med IVF för mig var inte heller hormonerna, utan oron för att något skulle gå fel med alla rutinerna i behandlingen, eller att det inte skulle ta sig.

Jag märkte av nedregleringen på så sätt att jag fick lite huvudvärk, svettningar, lätt blödde näsblod. Tror inte det är värre än att pröva att va i klimakteriet 1-2 veckor, och med typ en förkylning ovanpå det. Alltså något man kommer uppleva igen senare i livet. Problemen gick över när jag började med sprutorna, då var det mer oro som var jobbigt eftersom man blir så fokuserad på att allt måste bli rätt, orolig för att det ska bli för många eller för få ägg osv.

En bra sak för mig har varit att vi har ett tryggt och stabilt förhållande, var det så att vi hade nära till hands att bråka, eller att min sambo inte var stöttande, så hade det säkert eskalerat under IVF-tiden eftersom man är extra känslig. Samma sak gäller under graviditeten och då i 9 månader ist. för en... Dessutom med fysiska krämpor som är mkt mer långdragna än de man får av IVF. Bara en så vanlig grej som att va förstoppad i några månader i sträck blir en prövning. Och för mig är det än så länge inte så att jag går runt i ett lyckorus över att ha lyckats bli gravid, vågar knappt tro att det kommer bli ett barn efter att i alla dessa år ha vant mig vid att vi aldrig lyckas.

Mina biverkningar av Pergo var humörsvängningar (är annars en lugn person som aldrig börjar gråta eller blir arg över småsaker, därför kände jag inte igen mig själv under pergokurerna), tryck/smärta vid ÄL (kändes mkt mer än när jag bar på 42 äggblåsor inför IVF då jag var överstimulerad), och förtunnad livmoderslemhinna (mensen blev mindre och mindre på bara några månader).

Min upplevelse var att det inte var bra att hålla på med Pergo många månader i sträck. Eftersom jag har egen regelbunden ÄL så kände jag inte heller att det fanns någon riktig anledning, det var bara ett test från klinikens sida eftersom de har sett att en del oförklarligt barnlösa blir hjälpta. Mina chanser minskade pga att livmoderslemhinnan blev sämre.

En fundering, om man läser om Pergotime på läkarFASS (fass.se, FASS för föreskrivare) så står "Om inte konception skett efter tre ovulatoriska cykler, bör inte ytterligare kurer försökas.". Jag uppfattar det som att om man testat Pergo och ägglossat tre månader utan att bli gravid, så ska inte behandlingen fortsätta. Funderar också på det här med att Pergo ökar risken för att man går upp i vikt. Är det verkligen rätt väg att gå att äta Pergo i två år, även om det såklart ökar chanserna från noll till lite mer jämfört med att inte ägglossa alls? Om jag var du så skulle jag ta ett uppehåll över sommaren och satsa järnet på att må bra istället, motionera, äta bra, komma i mental form inför IVF som trots allt är en prövning eftersom man känner att allt står och faller med hur det går.

Att någon väljer bort IVF ser jag absolut inte som kritik mot mina val och mitt IVF-barn i magen, förstår inte riktigt var sådana tankar kommer ifrån?

Det är ett personligt val, och om man har fått på känn att man kommer må väldigt dåligt så är det klart att man tvekar. IVF är trots allt inget naturligt, man utsätter kroppen för både risk och påfrestning. Jag har själv blivit överstimulerad två gånger och inte sett änden av det än eftersom äggstockarna fortfarande i vecka 19 är påverkade. Men så länge som barnet inte drabbas så är det värt det för mig. I förra veckan gjorde vi UL och fick se en underbar liten bebis ligga och sparka och vifta med armarna. Otroligt stort efter alla år av VUL som bara visar mig och mina äggstockar.

Jag skulle absolut råda alla som är ofrivilligt barnlösa, friska i övrigt, kan försörja ett barn och har ett stabilt förhållande att testa IVF. Men jag har all förståelse för att vissa känner att det inte är något för dem. Det betyder inte att de inte vill ha barn, bara att de inte vill ha barn till varje pris. Du har säkert en gräns du med, även om du nu hade turen att bli gravid med IVF. Hade du gjort spermadonation, äggdonation eller embryoadoption om det krävdes? Surrogatmamma i Indien? Hur gärna ville du ha barn?

Många kommer säkert flytta fram sina gränser allt eftersom tiden börjar bli en viktigare faktor och de märker att det inte blir barn på annat sätt. Eller så blir de spontangravida, eller adopterar.