Vår anknytning till barnet

Kan bara säga att det är en himla TUR att vi alla är olika!

Visst är det så. Jag märker att adoptivföräldrar synes ha ett behov att försvara sig på ett sätt som de som fått egna barn inte förstår. Ni vill så gärna jämställa en adoption med att få ett eget barn, men det kan ni aldrig. Ett nyfött barn som ligger i min famn, barnskrik i korridoren på BB, föräldragruppen där samtalen handlar mycket om förlossningar, upplevelser häromkring, amning, spädbarnsmassage, babysim etc. Visst finns det de som inte anknyter till ett barn som de fött, men för de allra flesta är det en av de lyckligaste stunderna när man har sitt nyfödda barn i famnen. Jämför det med en 2 - åring som har ett utseende som skiljer sig från de flesta andra i samhället. Den borgerliga trygga miljön, de andra barnen är blonda och blåögda. Ett spädbarn som villkorslöst tar emot föräldrarnas kärlek från begynnelsen med ett adoptivbarn på flera år att bli avvisad av. Visst finns det barn som inte är lika sina föräldrar, jag vet att min dotter är min, men hon är mer lik sin pappa än mig, men ett adopterat barn vars etnicitet skiljer sig väsentligt från de som adopterar det. Alla ser ju att barnet inte är deras, sedan är ursäkten att det finns papper på att barnet är deras den löjligaste - ni kan ändå aldrig jämföra det med ett eget barn.

Anledningen till att man vill försvara sig är väl antagligen för att du kritiserar, eller hur?!

Nej, självklart är den inte exakt samma sak att föda ett biologiskt barn som att adoptera. Det är inte heller det man hävdar. Utan att kärleken till och glädjen över barnet kan vara precis lika stor!
OCH att svårigheterna att känna mammalyckan också kan vara lika.
Och det skriver jag alltså som biologisk mamma. Oj vad många berättelser jag har hört och läst om där den omedelbara lycka inte alls infunnit sig där i förlossningsrummet. Många, många har jag hört säga/skriva att: Varför har ingen berättat detta för mig! Att man kanske inte alls känner lycka den första tiden. Vi blir så inpräntade med att man SKA vara Såååå lycklig! Men det är inte så för alla - varken för mammor som just fött sina barn eller för mammor som just fått sina barn via adoption.

Men det är ju fantastiskt att Du kände en stor lycka, och alltjämt gör det, över ditt underbara barn. Det är ju underbart när det får vara så.
Tro dock inte att det har med generna att göra.

När man fött barn så väljer de flesta att stanna på BB. Jag fick rådet att stanna så länge som möjligt. Tiden minns många hela livet. Vänner som har vuxna barn minns fortfarande denna tid. Tryggt, ombonat. Bara att ringa på klockan får man hjälp. Men framförallt att det är underbart att få ett nyfött barn.

Men snälla nån, "eget" barn, är det bara förknippat med ett genetiskt barn?
Mitt barn kommer att bli mitt eget barn och ingen annans.

Jag tänker lite i Pippi-banor nu. "Det här är ett barn och det är mitt, alltså mitt barn". Så känner jag. Älskar mina barn, fastän jag inte fött dem! Livet kan baske mig bli bra iallafall. Allt beror på the mindset!

Fôrsta barnet, jag irriterar mig oerhôrt pa allt du skriver. Du uttalar dig oempatiskt och omoget. Du har ingen aning om hur det känns att adoptera, hur kan du sätta dig till doms ôver min upplevelse som adoptivmamma?

Du vet inte hur det kändes for mig att halla mitt barn i famnen forsta gangen, hur mycket jag overväldigades av kärlek, hur jag älskar mina barn som en del av min egen kropp osv. 

Det finns mycket mer jag kunde skriva, men jag tror faktiskt att jag skiter i det. Du är nog inte en person värd att lägga tid pa. 

Och jag som är både en a(doptiv)mamma och b(iologisk) mamma kan faktiskt meddela att den där omedelbara känslan att få barn inte skiljer sig åt vare sig man får barnet när det är 20 månader eller nyförlöst. Däremot så kan jag meddela att jag under hela min graviditet sörjde att aldrig få åka till mina a-barns land igen för att de ska få ett syskon till och inte förrän mitt b-barn föddes gladde jag mig åt att få en blekfis som har anlag att bli närsynt, att bli diabetiker, få en npf diagnos, bli överviktig, vilket mina a-barn inte har anlag för. Jag tycker mest synd om b-barn att den har fått mina och faderns gener. Däremot så var väntan på våra a-barn helt fantastisk (lite lång bara)
I dag älskar jag mina barn lika mycket och det spelar ingen roll var de kommer.