Min pojkvän har 3 barn, alla tonåringar, sedan innan och vi har varit ihop i 4 år. Har det varit värt det? Ja, uppenbarligen eftersom vi fortfarande är ihop. Jag älskar min pojkvän och vill inte göra slut, men jag tror verkligen inte på den här plastbonustyvhalvexnyabio-grejen. Om jag då visste allt som jag vet idag hade jag nog lämnat det på dejtingstadiet... Om det skulle ta slut mellan oss skulle jag aldrig bli ihop med en ny pappa och kommer heller aldrig någonsin skaffa barn med fler än en person.
Det som har varit mitt största problem är egentligen inte ens att barnen finns. Jag vet att barnen såklart är jätteviktiga (ja, till och med viktigare än mig!) för min pojkvän och jag accepterar det och vill bara att min pojkvän ska vara lycklig. Skulle aldrig försöka stoppa eller förstöra relationen dem emellan. Problemet för mig är att barnen måste finnas i MITT liv på villkor som jag inte kan styra.
Jag hade personligen önskat mer av både plats och tid för att kunna ställa om. Men allt gick så fort, speciellt i början. Det var liksom ”Ja, nu har du ju träffat barnen och ni känner varandra och de gillar dig jättemycket! Nu är vi en familj!” Jag hade behövt mycket mer tid att lära känna barnen innan vi flyttade ihop, till exempel. Faktum är att än idag känner jag mig obekväm med barnen i det som jag upplever som mitt hem, men som såklart även är deras. Det hjälper inte heller att vi bor trångt så att känslan av att man lever på varandra verkligen förstärks. Jag skulle behöva mer egentid och privatliv, vilket krockar med min pojkväns syn om att vi är en familj som ska göra allt tillsammans.
Jag sörjer även att jag aldrig kommer få någon bra relation med hans familj. Det är så mycket saker som hände ”före min tid” så att säga. Svärföräldrarna och pojkvännens syskon har redan en relation med exet, de har redan en massa barnbarn/syskonbarn och de kommer liksom aldrig intressera sig för mig och mina barn på samma satt. Inte att de någonsin har behandlat mig illa, men jag kommer alltid vara ”den nya” medan exet var den ”riktiga” relationen som sprack. Det är också jobbigt när pojkvännen och exet bråkar om olika saker som gäller barnen.
Visst finns det positiva saker också. Jag gillar barnen som personer och vi har gjort massa skoj ihop.Det händer alltid mycket när de kommer, mycket livat och jag har ändå blivit mer sugen på att skaffa barn själv för det är kul med barn och ungdomar. Ibland funkar det ändå jättebra och det känns som att jag kommer de nära och kan prata om saker. Har gått lite i vågor.
Hur det blir är ju olika från fall till fall. Så många saker som spelar in: ålder på dig, pojkvän och ex, barnens ålder, ekonomi, bostad, hur mycket tid barnen spenderar hos er, hur era liv ser ut i övrigt, intressen mm. Fundera över allt, prata mycket med din partner, våga ställa krav, och ta vara på dig själv blir väl mina råd. Lycka till!
