Hur många här inne fungerar bonuslivet för?

Jag vände utochin på mig själv i 4½ för att vara en"vuxen" hos min särbo som har en tonåring. Tyvärr utan resultat, och helt på  bekostnad av mig. Tillslut var jag känslomässigt utbränd (om man kan säga så) och jag bröt ihop och har mått väldig dåligt under det senaste året.  
Allt detta är en lång historia som jag inte kan skriva ner här för det skulle bli för långt. Men jag mår dåligt av det, och på grund av detta och håller jag mig borta det mesta av den veckan då tonåringen är hos min särbo. Jag gör det för att jag inte ska läcka dålig energi och få tonåringen att känna sig obekväm, men det tär mycket på mig att det inte går att få en bra enkel känslomässig relation.  Mycket beror på beteendet från tonåringen som varit väldigt dåligt och oförskämt, med en mycket dålig attityd. Jag har försökt ha överseende eftersom jag känt att jag inte vill tränga mig på då tonåringen självklart inte valt mig. Det är pappan som gjort. Men jag orkade inte ta allt vad det innebar och vi har inte kunnat flytta ihop.

Min man är nonuspappa till mina två barn sedan tidigare. Vi har varit tillsammans i 10 år nu o det fungerar hur bra som helst. Vi är en sammansvetsad familj på alla vis. De första 1,5 åren hade vi barnen varannan vecka o sen flyttade de hit permanent.

Mitt ex har en ny fru som ju är bonusmamma åt våra barn och såvitt jag vet fungerar det bra även där. Hon är en underbar människa som är mycket engagerad i våra barn likväl som sina egna.

Jag tycker absolut att det fungerar. Däremot tror jag att det är mycket enklare att bilda familj (eller ha en parrelation) utan bonusbarn i bilden. Min erfarenhet är att man måste vara mycket, mycket säker på att ens partner är värd det omak som bonusbarn faktiskt innebär. För mig har det verkligen varit en resa, men det funkar bra, även om det inträffar irritationsmoment då och då. Men inget av någon allvarlig karaktär.

Det som har varit jobbigt har varit att min sambo och jag har delvis olika syn på barnuppfostran och vi kommer från familjer som är ganska olika. Då gäller det att välja sina strider och till exempel fråga sig om man hade reagerat likadant om det var ens eget barn. Eller fråga sig varför man tycker just den principen är så viktig. 
 

Har träffat en fyrabarnspappa nu i 8 månader. I början så fanns där en massa frågor kring honom, barnen osv. Jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har varit tuffa. Acceptera allting, hans förflutna, att han varit gift, har barn med två styckna osv..
Jag och barnen har börjat få bra kontakt och jag lär känna dem fortf. Tycker väldigt mycket om dem och problemet ligger absolut inte i dem, utan att allt är som ett enda stort steg. En väldigt stor omställning för mig, som är 24 år och har gått från singel till att vara med en fyrabarnspappa.
Jag älskar honom och jag tycker oerhört mycket om barnen, och jag vill att det ska fungera, men svartsjukan ligger inom mig. Har svårt att smälta hans förflutna, att han har fyra barn med två andra osv. Det är något jag måste jobba hårt med för att jag till slut ska kunna acceptera allting.
Det ligger egentligen i mig, min självkänsla är nära botten därför allt känns extra tufft och jobbigt.

Någon som varit/är i samma sits?
 

Prata igenom ordentligt med pappan innan om hur mycket ansvar du ska ha i förhållande till bonussonen så att ni är överens. Det har varit största problemet i våran familj. Maken har antagit att jag exempelvis kan skjutsa o hämta när jag redan hunnit boka in andra grejer eftersom jag inte alls planerat in bonussonens tider. Nu har han lärt sig kolla med mig först!

Ja, jag hade förmodligen redan från början avstyrt de spirande känslorna. Men samtidigt, vid 35 års ålder och ¨många relationer bakom mig där jag aldrig känt känslan av RÄTT, så kunde jag inte avsluta det.

Jag har i 20 månader träffat en man, kärleken i mitt liv, som har tre barn sedan förut.

Gick rätt bra i början när man gick på kär-hormoner. När man knappt behöver äta och sova. Man är i nuet och tänker inte så mycket på framtiden.
Sen när det gick upp för mig att detta verkligen är kärleken i mitt liv som jag vill bygga ett liv med så blev jag förtvivlad. Vart fanns det nått utrymme för ett liv för oss?
3 barn varannan vecka tar tid, kraft, resurser och mycket mera.

Jag brukar fråga min man om han skulle kunna tänka sig att jag går upp på soss och tar på mig tre barn som får vara hos oss varannan vecka. Eller att grannen som har två barn skulle lämna dem hos honom 14 dagar i månaden. Detta för att han ska förstå vad det är jag skall handskas med. - Tre barn som jag inte valt, i mitt hem ,halva tiden!!!!! Går inte föreställa sig hur fruktansvärt det känns. En kraftig nedsättning av livskvalitén. I korta stunder tillför barnen något i mitt liv men allra största delen, typ 98%, är det bara en belastning och ett hinder för mig att leva det liv som jag och min man skulle vilja och kunna.

Det som spätt på min motvilja till barnen är även att min mans ex betett sig respektlöst och gränslöst. Hon fick någon psykisk störning när han gick vidare efter skilsmässan. 

Min man har verkligen fått lära sig att höra och bemöta mina frustrationer. Utan det hade det aldrig gått, för någonstans behöver man lufta de dåliga känslorna man har för barnen. Önskar de inte fanns, önskar de bara var borta en dag så jag kan leva och bygga ett gemensamt liv med den man jag älskar.

O slippa förvalta en annan kvinnas dröm. URK!                 

Jag tror det är svårast om man är kvinna utan barn som träffar man med barn.
Om man dessutom är en rätt intellektuell typ som är van att ta livet som det kommer, sovmorgnar, träning, vänner, intellektuell stimuli, jobb man gillar osv.
Om man inte är den familjära typen så är det svårt.
För "familjeliv", särskilt på barn som inte är ens egna och som är fostrade som man själv hade fostrat, är nått som tröttar ut en, trots att aktiviteterna är rätt meningslösa.    

Om man själv har barn är det lättare att INTE störa sig på barnen eftersom man förstår och accepterar att barnen är en del av sina föräldrar. Dvs gör man ett val att leva med någon som förhoppningsvis alltid kommer sätta sina barn först eftersom det är något man gör om man är en vettig förälder. Har man tillräckligt bra självkänsla och är ödmjuk nog för det kan det säkert fungera jättebra. Uppenbarligen har inte alla i den här tråden det, därav alla issues.

Det är väl mer det att om man själv har barn så har man större förståelse vad som kan krävas. I en fungerande familj sätter man däremot ingen främst utan den som behöver får i den mån det går oavsett ålder eller dna. Så "del av sina föräldrar" är det nog ingen som varken är för eller emot, ett barn är en egen individ men kräver både tid och engagemang. Vilket de som inte har barn själva kanske inte riktigt förstår utsträckningen av.