Har skytt allt som har med "familj" att göra.
Barn, normerna, giftermål, hus. volvo osv osv.
Ville sterilisera mig som 19-åring.
Kunde och kan fortfarande inte begripa hur kvinnor kan sätta sig i den situationen. Aldrig hört någon som har ett, för mig, skäl gott nog för att sätta en unge till världen.
Så går jag genom livet och har nått förhållande här och där som är "trevligt" och givande i nått år, men inget som känns som "i nöd och lust" utan mer som "så länge jag har lust". De jag har träffat på vägen har velat ha barn, jag har sagt att det kommer de aldrig att få med mig iaf.
Vid 35 års ålder och gott om tid för sovmorgnar,träning, vänner, utveckling, utbildningar, flytt till olika städer, jobb, heta älskare, utekvällar och resor....
Så börjar jag dejta en man. Nyskild - trebarnspappa - med HALVA VÅRDNADEN. Eftersom jag tänker "så länge jag har lust" så tänkte jag inte så mycket på att han hade barn. Jag menar, bara lämna om den biten inte passar mig.
Men det visar sig att det var inte det att jag inte ville ha en långvarig och seriös kärleksrelation utan bara att jag tidigare inte hittat någon som känts bra att ha det med.
NU - i denna trebarnspappa - så blir jag galet förälskad.
I 20 månader har jag genomgått den största pärs jag någonsin gått igenom. Och då har mitt liv varit allt annat än en dans på rosor tidigare.
Men, han är mannen i mitt liv. Inte en enda dag tvivlat på det. Även om hans livsomständigheter i det närmsta knäckt mig.
Så nu sitter jag här på en sida som heter FAMILJELIV....och inser att aldrig ska man säga aldrig.
Vad gör jag på en sån här sida - jo, försöker hitta stöd och råd och vara stöd och ge råd till "bonusmammor"....usch, får kramp i magen av det ordet bara....
Barn, normerna, giftermål, hus. volvo osv osv.
Ville sterilisera mig som 19-åring.
Kunde och kan fortfarande inte begripa hur kvinnor kan sätta sig i den situationen. Aldrig hört någon som har ett, för mig, skäl gott nog för att sätta en unge till världen.
Så går jag genom livet och har nått förhållande här och där som är "trevligt" och givande i nått år, men inget som känns som "i nöd och lust" utan mer som "så länge jag har lust". De jag har träffat på vägen har velat ha barn, jag har sagt att det kommer de aldrig att få med mig iaf.
Vid 35 års ålder och gott om tid för sovmorgnar,träning, vänner, utveckling, utbildningar, flytt till olika städer, jobb, heta älskare, utekvällar och resor....
Så börjar jag dejta en man. Nyskild - trebarnspappa - med HALVA VÅRDNADEN. Eftersom jag tänker "så länge jag har lust" så tänkte jag inte så mycket på att han hade barn. Jag menar, bara lämna om den biten inte passar mig.
Men det visar sig att det var inte det att jag inte ville ha en långvarig och seriös kärleksrelation utan bara att jag tidigare inte hittat någon som känts bra att ha det med.
NU - i denna trebarnspappa - så blir jag galet förälskad.
I 20 månader har jag genomgått den största pärs jag någonsin gått igenom. Och då har mitt liv varit allt annat än en dans på rosor tidigare.
Men, han är mannen i mitt liv. Inte en enda dag tvivlat på det. Även om hans livsomständigheter i det närmsta knäckt mig.
Så nu sitter jag här på en sida som heter FAMILJELIV....och inser att aldrig ska man säga aldrig.
Vad gör jag på en sån här sida - jo, försöker hitta stöd och råd och vara stöd och ge råd till "bonusmammor"....usch, får kramp i magen av det ordet bara....
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.