Hur många här inne fungerar bonuslivet för?

Jag är bonusmamma till 2 barn, 9 och 11 år. Har en egen på heltid på 16 år. Min nu blivande särbo (fd sambo) har sina barn på heltid när han inte jobbar så det fungerar inte för mig. Fina barn har han men jag kan inte engagera mig så mycket som jag borde, jag har ju s a s mitt gjort med mina. Jag väljer pga detta att flytta till eget eftersom jag inte orkar med hänsynstagandet osv. Ni har ju i allafall egen tid tillsammans. Vi har ingen planerad egentid förutom slumpvisa enstaka dagar på någon av helgerna, typ 2-3 dagar/varannan månad. Det du med smör på. Satsa på den egna tiden och träffa hans barn någon gång då och då istället. Man uppfattning är att man rent biologiskt och psykologiskt aldrig får den rätta känslan i en bonuskonstellation. Blod är tjockare än vatten...men man ska alltid acceptera den andres barn osv.

Lite så har jag tänkt, att inte glömma mig själv utan ha min egna tid, mitt liv och träffa barnen då och då för att jag ska få en balans mellan allting. Känner inte lika stor press om jag fortf har mitt gamla liv kvar och inte träffar barnen så ofta. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om barnen, men det är en stor omställning för mig och det tar tid innan man känner att allt är bra och man kan ta allt med ro. Vi har endast träffats i 8 månader och under dessa månader har jag knappt dejtat killen utan hela hans familj och allt har gått så fort och jag är redan en i familjen. Uppskattar det verkligen men det hela har gått alldeles för fort. Men som du säger, det hjälper när jag har en balans mellan mitt egna liv och förhållandet.

Precis som du beskriver det ovan har jag och min sambo det oxå. Det fungerar för det mesta bra, men självklart uppstår det bråk och man har inte lika barnuppfostran hela tiden, men vi lär oss efterhand. Visst är det svårare att få ihop VI känslan när man lever med bonus barn. Men det går!

Mitt ex har en ny tjej som är helt underbar och min sambos ex är oxå lätt att komma överens med, även att man inte tycker lika i allt.
Det vi jobbar på är att min sambo dock måste släppa det dåliga samvetet då han bara har sin son varannan helg. Måste acceptera situationen och njuta och leva i nuet. 

Tar man lätt på det och inte tänker/grubblar för mkt, tar en dag i taget och gör varandra lyckliga så fungerar det i längden.  Gnäller man eller ställer krav så kommer sambon välja barnet före relationen.
Men självklart har man även rätt att påpeka saker man inte känner sig bekväm i.
Mår förhållandet bra och sätts först, så kommer alla omkring att må bra oxå.  
Men jag tycker inte man ska låta sig komma på andra plats jämnt bara för att det finns bonus barn, som dem flesta verkar tycka visst är det fint att säga så, barnen måste alltid komma först, men i en ny relation fungerar det faktiskt inte så, normal familj eller inte en relation måste komma först.  

Jag har googlat, läst böcker, chattat och
gått i terapi för känslor
och dåligt samvete som bonus mamma och
känslor för skilsmässobarn.

Där jag fått lära mig och delar den uppfattningen
att man kan inte leva
som när man var biologiska Mamma å Pappa där
barnet alltid kom först å älskades mest å man delade glädjen
till 100 procent över barnets framsteg!
Den förändring man gör när man går skilda vägar och
vill börja om ett liv med någon ny är faktiskt den att barnet/barnen
inte kan komma först.
Många mörklägger detta, men sanningen är faktiskt sådan om
man lever i den!

Är man i ett förhållande utan barn sätter man ju varandra först,
är man i en familj med gemensamma barn sätter man sin familj först
och alla är tillfredsställda!
Vem menar då att lever man i en familj med bonusbarn har man ingen
rätt att komma först?
Inget förhållande kommer då att hålla i längden!
Och man kommer aldrig hitta VI känslan!
Har man ingen rätt att komma först för att man lever med bonus barn?
Har man ingen rätt att få känna familje känslan igen för att det är ex vid
sidan av som man måste anpassa sig efter!

Man avsatte barnets rätt att komma först när man inte längre var
mamma, pappa, barn
och gjorde ett val att gå in i en ny relation, man måste låta den
nya relationen komma först,
då kommer alla må bra i längden å bonus barn kommer
bli lättare att ta till sig, en relation är
svår som den är! Vi lurar oss själva genom att tro att
det skulle funka i längden att
ge den nya kärleken plats nummer 3!
Med eller utan bonus barn å gamla ex är det lika för alla:
Ett förhållande måste komma först och det
måste kännas ända in i benmärgen!
Det är kärnan för en lyckad familj normal eller inte!!!!

Jag skulle vilja träffa dig irl!!
Det var det klokaste jag läst på ämnet NÅGONSIN och då har jag nog i princip läst allt som finns. Jag håller fullständigt med dig och det är så mina tankar går med.
"Många mörklägger det men sanningen men sanningen är faktiskt sådan om man lever i den".... 
Glad jag hittat till den här sidan. Tror mycket av det jag läser här kommer att stärka mig i min position som "bonusmamma".

"Ett förhållande måste komma först och det måste kännas ända in i benmärgen! Det är kärnan för en lyckad familj normal eller inte".......Underbar läsning!!

Barn förtjänar alltid att komma före en ny partner, de som åsidosätter sina egna barn för en ny partner är en dålig förälder. Men! Det är inte en ny partners uppgift att vara "förälder" åt någon annans barn om man inte vill det själv. Att kräva att ens förhållande ska komma först hela tiden när ens partners barn behöver denne försätter föräldern i en situation där den måste välja. Då väljer den antingen nya förhållandet och förstör relationen till sina barn eller väljer bort relationen för barnen och kan inte leva med ny partner som den älskar. Hur är det bra?

Det beror ju helt på vad det hela handlar om. Är förhållandet kasst så är det klart att man ska försöka jobba på det och inte lägga det åt sidan. Är förhållandet/familjen bra tror jag att det är mer chans att alla relationerna inom familjen är bra. Tycker varken att man ska behöva sätta någon åt sidan förutsatt att det inte är något viktigt barnet har behov av.
Väljer man att vara med en ny partner så får man faktiskt ta hand om förhållandet OCH sina barn OCH relationerna mellan varandra, annars har man helt ärligt inget att göra i ett förhållande om man hela tiden sätter sin partner åt sidan.

Jag har själv upplevt och uppfattar många inlägg om detta ämnet som att det blir en konkurrenssituation mellan ny partner och barnen och tycker det är tragiskt att barn ska behöva tävla med en vuxen om uppmärksamhet. Om relationen med exet är ok och nya partnern är en normal människa så behöver det inte alls vara på det sättet, också om det gått en vettig tid mellan att föräldrar gjort slut och nya förhållandet. Då är det mer troligt att barnen är mer positivt inställda till en ny människa i deras liv. Men att gå direkt från ett förhållande till ett annat och förvänta sig att barnen inte ska reagera och sedan tycka att nya relationen ska komma först känns ganska omoget och själviskt

Det går hand i hand! Genom att vårda sin relation precis som en normal familj, mår Alla bra i slutändan! Alla får den tid de behöver egen tid å familje tid! Barnen ingår ju i relationen så mår den bra mår alla bra! Vet inte va du får för bild! Klart barnen får sin viktiga del, å är relationen vårdad så är det Lättare och roligare att ge barnen sin plats! Ingen behöver välja! Men bonus föräldrar behöver oxå känna sig viktigast ibland! Klart det är lättare att ta till sig någons barn Om man känner sig sedd, uppskattad, viktig och älskad! Varför är det aldrig någon som diskuterar om biologiska familjers val? Ex: om en bonus förälder och biologiska föräldern gosar i soffan, har barnet rätt Att tränga sig på hur som helst då? Eller är man hemsk om man lär dem att dem Inte kan få uppmärksamhet jämnt? Om två biologiska föräldrar gör samma sak, då får dem beröm, då är det Helt plötsligt viktigt med egen tid! Vem säger att det är rätt? Väljer partnern att då säga till barnet att nej nu gosar vi du får vänta, känner bonus föräldern Sig viktig och man har lättare att säga nej det är lugnt vi har gosat ett tag nu, gå till barnen Ett tag du å se va dem gör!

Härligt, precis så känner jag!!!!