Adopterad, jag är svensk

Jo fast för er som inte är adopterade så är ju den ni är en självklarhet. Ni kanske inte tar till er lika mycket ifall folk frågar var ni är ifrån. Men jag som ser något i spegeln varje dag som inte stämmer överens med vem jag är så kan det vara väldigt irriterande när folk inte bara kan låta en vara och strunta i ens bakgrund. Lär känna mig först då, sen så kan ni ju tänka på hur jag ser ut.

Det är inte en självklarhet från början, även om man vänjer sig med tiden. Ja, jag tar inte illa upp om folk frågar vad jag är ifrån, däremot om dom börjar dra slutsatser utifrån min bakgrund, eller vad dom tror är min bakgrund, vilket händer jämt, oftast i bästa välmening, ibland inte.
Mina barn tog illa upp när de var små, nu börjar dom vänja sig (men vet inte vad dom ska svara vilket retar upp vuxna).  
Barnen blir även ledsna över att alla nya bekantskaper kommenterar deras utseende, även om dom gör det i positiv mening, men dom öskar inget annat än att vara som alla andra och så blir det första varje ny människa säger, att du är så gulligt annorlunda!
Sen tror jag att det kan vara lättare i och med att jag och barnen har liknande utseende och jag kan stötta dom på ett annat sätt, kanske än en förälder som inte har samma utseende än sitt barn, och inget erfarenhet av att se annolunda ut än de flesta...
Men i dagens samhälle, där människor av alla slag lever sida vid sida tror jag att det är jätteviktigt att lära känna folk, innan man gör en massa antagande. Sen borde man ha en kampanj där man lär folk att inte fråga
"vad kommer du ifrån?" som en av de första frågorna när man lär känna någon.

Ja. Önskar bara att folk som frågar var man är ifrån kunde godta att jag säger Sverige, Malmö eller Göteborg. Var jag är "född" är en helt annan historia och har egentligen inte längre något med mig att göra

Jag är adopterad från Vietnam, kom till Sverige vid 3 månaders ålder. Förstår vad du menar. Att vara adopterad var ett jätteproblem för mig när jag var yngre. Jag gick i en skola med många barn som hade invandrarbakgrund. De flesta var födda i Sverige men deras föräldrar hade invandrat ett par år tidigare från lite överallt. För dem var det därför superviktigt med "bakgrund" - glöm aldrig varifrån du kommer, liksom. De tyckte att det var jättekonstigt att jag sa att jag var svensk.

Numera bryr jag mig inte så mycket, få personer ifrågasätter varifrån jag kommer när jag träffar nya människor, i och med att jag talar flytande svenska. Det finns väl ganska mycket "svenska asiater", och jag har en känsla av att asiater inte ses på med samma ögon som tex chilienare, eftersom asiater ofta har stämpeln av att vara smarta och tysta och inte ofta bråkar. Tror det därför kan vara jobbigare att vara adopterad från andra länder därifrån det kommer folk som ibland kan ses som kaxiga bråkstakar.

Nu bor jag utomlands sedan ett år tillbaka, har bott både i Frankrike och Österrike. I början kände jag enorm irritation. För när folk märker att jag inte snackar så bra tyska/franska säger de "var är du ifrån?" och jag säger Sverige höjer många på ögonbrynen. "Jag trodde alla i Sverige var blonda?".
I början gjorde det mig enormt arg och irriterad faktiskt lite ledsen över att min nationalitet ifrågasattes. Kultur och härkomst är ju idag ganska viktigt, i och med att folk flyttar härs och tvärs över jorden och vårt globala samhälle tillåter folk att röra på sig hej vilt, vare sig de vill eller tvingas pga läget i deras hemland. Så jag frågade mig själv hur trångsynta vissa människor är i dagens samhälle.
Men med tiden träffade jag lite mer "openminded" people som sa "jahaa, varifrån i Sverige? Jag har varit i Stockholm en gång!" eller liknande. Numera rynkar jag bara på näsan åt folk som fäller in dumma kommentarer om blondiner, och tycker nästan synd om dem eftersom de är så.. De vet liksom ingenting om världen, känns det som. men visst är det jobbigt ibland.

För jovisst, jag känner mig svensk. Den enda familj jag känner är min svenska familj. Det är min svenska mamma och pappa som lärde mig gå, följde mig till skolan min första dag, skjutsade till träningar och kollade på luciatåg och som stod där på bal och student och som kommer vara på mitt bröllop och som kommer bli mormor och morfar till mina barn. Jag är svensk, och jag tvivlar inte på det. Men jag vet också att jag har bakgrund i Vietnam, och det är jag otroligt glad och stolt över. Även om jag inte vet mycket om Vietnamesisk kultur och inte varit tillbaka än så känns det lite som att jag fått det bästa av två världar.

Vill bara säga att jag blev glad över ditt fina inlägg!

intressant hur invandrare tror alla alla invandrare kan arabiska xD
Jag tror tyvärr aldrig att folk kommer sluta bete sig som de gör, men de jag känner som blivit adopterade har lärt sig att skratta åt folk som antar lite för mycket eller i vissa fall skämma ut dom med olika metoder ;)

Word, Rymdapa, Elle och Grenadjären!

Som adopterad från Korea, blir man ju dessutom oftast tagen för Thailändska, kines, filippinska eller vietnames. Korea är det där glömda landet som endst de som har adopterade i släkten brukar gissa på.

Jag blir framförallt trött på att man förväntas vilja svara på frågor som faktiskt är högst personliga, privata frågor ställda av människor som man inte känner alls. Varför tror folk att det är OK att bara marchera på i ulstrumpor och pianofabriker? Det gemene man verkar veta om adoption är att adopterade ofta mår dåligt (kanske inte helt sant för övrigt), och utifrån det får man ju säga att folk uppvisar j-vligt stor fräckhet när de bara busar fram med sina frågor.

Samma sak när det när man är kvinna i 35-45 årsåldern vad gäller familjebildning, förresten.

Skit är det. Min fråga är hur många som EGENTLIGEN är "svenska".
Fn- kolla bakgrunden och nästan alla är oäkta svenskar. Jag vet att det finns skitstövlar. De finns överallt.
Såklart är du Svensk. Så svensk någon nu kan tänkas bli..

Inte ens nästan - ALLA är det

Jag måste bara säga att diskussionen om att nästan ingen är helt svensk i Sverige inte passar i denna tråden. Jag förstår vad ni menar men det är knappast något som är viktigt i denna fråga. Det är väl ingen som kollar på folks historia. Detta handlar om att  se och sen döma. 

Naturligtvis är det viktigt, det visar ju bara att frågeställningen från första början är idiotisk. Måhända kollar man inte på "folks" historia men man kan titta på Sveriges historia och denna säger att den svenska befolkning enbart består av invandrare.

Hej!
Känner igen mig. Jag är född i Sverige men min pappa kommer från El Salvador.
Jag har hans bruna hud,mörka ögon och svarta hår.

Åkte till Spanien i somras och tänkte:"Gött, semester!"
Det första vi gjorde på flygplatsen var att vänta på flygbussen som skulle ta oss till orten där vi skulle bo i två veckor. Jag tittar på busshållplatstiderna och undrar när den kommer då en engelsman/britt frågor mig något på spanska. Jag har iof sig pluggat lite spanska men jag fattar inte vad han säger :P
Han antog då att jag var spanjorska.

Och som sagt i Sverige är de mest invandrare som frågar var man kommer ifrån.

Men vi är svenska min vän. För att vi känner oss svenska
För att vi är det :) 

Jag är själv adopterad från Asien och när jag var liten levde jag fortfarande under illussionen att jag var svensk, men ingen jag sade att jag var svensk till accepterade det utan de garvade alltid och sa att jag som guling aldrig kan bli svensk.

Nu inser jag själv att jag aldrig kommer bli sedd som en svensk, bättre att acceptera mitt öde och sluta leva i någon form av illussion. När folk ser mig så ser de en guling, inte en svensk.

Hade jag varit svensk hade folk inte kallt mig kinesjävel, guling, risätare eller risplockare. Nu säger jag att jag är korean till dem som frågar för jag har helt enkelt accepterat mitt öde, det viktiga är utseende, har man inte det kommer man aldrig vara svensk.

Jag kommer även flytta från Sverige i framtiden, jag har ingen lust att leva i ett land där jag ses som en turist eller utlänning fast jag bott här hela livet.

Oj vad tragiskt det låter! Det verkar som att du rör dig runt fel sorts människor...

Ja man kan undra vad du har haft för folk omkring dig. Idel rasister?
Det är klart att jag också träffat på folk som anser att jag är dum i huvudet för att jag säger att jag känner mig svensk och anser mig vara svensk, just därför jag startade denna tråd.
För det är oerhört irriterande.
Värt att säga är väl att väldigt många jag träffar faktist inte verkar tänka på att jag har en annan bakgrund.

JAg är adopterad, och vet att jag innerst inne är svensk, men jag kommer aldrig bli svensk ur Vita svenskars perspektiv.

Jag är glad att jag inte är en vit svensk. Jag har dubbelt medborgarskap och trivs väldigt bra i båda länderna.
Jag har villa i Sverige och ett sommarhus i mitt födelseland. Jag smälter in över allt i samhället, vi har ett internationellt utseende och Sverige är bara en liten del av Världen ;)

Vi adopterade kommer aldrig bli svenskar i "svennens" eller Invandrarens ögon, men vi är trots allt svenska medborgare.

Nästa gång någon säger att du inte är svensk, så kan du svara att du i alla fall har svenskt medborgarskap.

Har bara läst ts, och självklart är du svensk!
Fattar inte varför man inte kan få komma ifrån ett annat land och ändå vara svensk?

Liksom min pappa är inte från Sverige men han kom hit för ca. 30 år sen, pratar ren svenska (utan brytning), bättre än många svenskar, han lever ett "svenskt" liv o.s.v. Han säger alltid att han är svensk, för han känner sig svensk, i hans hjärta är han svensk trots att han har invandrar bakrund.

Dom flesta faktiskt som har sagt typ att han "inte är svensk" är oftast andra invandrare. Typ "nej du inte svensk, du blatte som jag" på knagglig svenska, och så svarar min pappa: "Jo jag är visst svensk".

Men har träffat många med invandrar bakrund också, som sagt att dom är så avundsjuk på min pappa för att han pratar så bra svenska och att dom också önskar att dom kunde det, så dom skulle våga prata mer på t.ex föräldramöten o.s.v.

Jag tycker att när man känner i sitt hjärta att man är svensk, så är man.