Att gå vidare utan barn...

Hej!
Jag och min man har stoppat karusellen. Vi visste innan vi gifte oss att det kunde vara svårt för oss att få barn och diskuterade igenom olika alternativ. Det viktigaste beslut vi fattade var att välja varandra i första hand. Om vi får barn är det en bonus och lycka så klart. Vi vill inte adoptera (i alla fall inte nu) utan vi vill ha egna barn vilket en del i vår omgivning har haft svårt att förstå men valet och livet vi lever tillsammans är ju vårt.

Vi pratar igenom vår situation regelbundet för att se om någon av oss har ändrat sig angående fler provrörsförsök eller adoption men hittills är vi lyckliga som vi har det och det känns faktiskt som om det är så det kommer att bli. Jag känner mig inte det minsta bitter och sörjer inte. Vad gäller min mans känslor kan jag bara lita på hans ord att han känner likadant.

Jag vet ju inte alls hur ni vill göra men hur ni än gör hoppas jag att ni är lyckliga med varandra. Maila gärna om du har fler frågor.

Hälsningar
M

Hej!
Jag har också fattat beslutet att inte göra fler försök, även att vi också har ett embryo kvar i frysen.
Jag orkar helt enkelt inte denna eviga berg och dal bana.
Att vara inne i den "cikusen" med ivf och hela köret fick mig bara att må dåligt. Att hela tiden gå och hoppas slet för hårt på mig både fysiskt och psykist.
Så jag bestämde mig i våras att nu fick det vara bra. Inte en vår och sommar till skulle gå förlorad pga av att jag mådde dåligt.
Maken har helt stöttat mig i det beslutet.
De har ju inte funnit någon förklaring till att det inte funkar för oss, så jag tar det som det kommer. Blir det så blir det.

Faktum är att sen vi tog beslutet så har vi kommit varann närmare och vardagslivet funkar mycket bättre nu.
Visst jag har inte gett upp hoppet att den någon dag kanske skulle visa sig att man lyckas. men jag låter det inte styra hela min värld längre.
Vi vill heller inte adoptera, för mig är det egna eller inga alls som gäller. För min del så känns adoption fel, det är ju inte vårat barn, vill jag bara ha barn omkring mig så kan jag låna syrrans ungar, för mig är det samma känsla om ni förstår mig rätt.

Det är skönt att se att det finns fler som tagit beslutet att gå vidare i livet att man inte är ensam om att resonera så.

Ha det så bra
Kram Majimaj

Tack för era svar!

Vi har bestämt, gemensamt, att göra det sista försöket i alla fall. Nu håller jag som bäst på med hormonbehandling inför FET. Det känns bra att vi gör det här sista och jag är mentalt förberedd på att om vi inte lyckas den här gången så lever vi vidare utan barn. Vi har trots allt barn i vår omgivning: våra syskon och flera vänner har barn i alla åldrar från 3 månader upp till 18-år och allt däremellan. Jag har kommit fram till att man inte behöver vara "barnlös" dvs. utan barn i sitt liv även om man inte skulle lyckas få egna.

Vi visste också om redan innan vi gifte oss att det här med att få barn skulle bli svårt så det hade vi med oss redan från början. Men när sedan IVF-processerna satte igång så kände vi båda att här finns ju en chans iaf.

Det känns bra att vi beslutat att göra det här sista och vi hoppas förstås lika mycket nu som tidigare, men har ändå i bakhuvudet att om det inte lyckas så blir det inga fler försök. Det känns rätt skönt samtidigt att veta det och att det känns bra.

Det känns alltid skönt när man väl tagit beslutet.
Och det måste vara extra skönt när ni kunnat nå fram till beslutet gemensamt.

Det är som du skriver man är ju inte barnlös så länge man har barn omkring sig.
Jag väntar just nu med spänning på att min syster ska föda snart. Det är ju inte förren den 23 men det kan ju bli när som nu. Är så nyfiken på vad det blir denna gång.

Om mitt första försök med ivf hade lyckats hade vi varit i samma sists, men nu ville det inte bli så men jag är oerhört glad för hennes skull.

Jag önskar dig all lycka till mid ert sista försök och lovar jag ska hålla tummarna för dig.

Många lycka till kramar / M

Lycka till Aggi!
Hälsningar
M

Vi lämnade också med försök kvar. Jag var urless och trött på alla försök på laboratorieväg. Det tär verkligen på en! Det var en otrolig lättnad att slippa att känna sig som en försökskanin. Därefter hände inget mer under en period, förrän maken berättade att han beställt hem material från olika adoptionsorganisationer. Maken var drivande i den processen och jag blev glad för jag hade inte ens tänkt tanken adoption. Ca ett och ett halvt år senare kom vi hem med vår underbara dotter.
Det är en annan historia och jag antar att du inte vill veta något om fortsättningen här, men att sluta vara försökskanin upplevde jag som en otrolig lättnad. Jag hade funnit mig i att leva barnlös också, men inte maken och jag är nu världens lyckligaste över att jag har en så klok man.

Vi valde också att inte göra IVF alls. Det är barn som är det viktiga för oss, inte hur de kommer till oss

Sen måste jag bara påpeka för er som skriver "egna barn".  Adopterade barn är egna barn, inget annat. Adoptera betyder uppta som sitt eget.
Antar att ni av misstag kallar det så när ni menar biologiska barn ?

Tack för alla svar! Det känns bra att veta att fler är /har varit i samma sits som vi.

Vi har också pratat om att adoptera och för oss skulle det kännas som ett bra alternativ. Men eftersom min man har epilepsi är det svårt för oss att få adoptera. Jag har frågat adoptionscentrum och de säger att har man ett handikapp eller kronisk sjukdom så är det nästan omöjligt att få ett godkännande. Det är tydligen bättre för barn att leva på ett barnhem utan föräldrar som älskar dem än att komma till ett föräldrapar som längtar efterbarn och kommer att älska dem men där ena föräldern får krampanfall då och då.

Vi kör med våra frysisar (det här försöket blev avbrutet, nya hormoner i oktober...) och hoppas på dem!

Aggi så tråkigt att ni fick avbryta, hoppas det går bättre i oktober.

Själv har jag hela tiden sagt att det inte blir fler försök för våran del.
Men när jag satt och gick igenom allt man varit med om vid ivf så fick jag en känsla att något blev fel vid vårt förra frysta försök. Så jag ringde rmc och bad dom kolla upp det.
Och mycket riktigt jag hade inte fått tillbaka vårt embryo förren 7:de dagen efter att jag haft stegring på ägglossnings stickan. Så det blev fel, eftersom man ska ha tillbaka det 3:dje eller 4:de dagen. Så nu fick vi tillbaka vårt sista landstingsbekostade försök.
Vi har ju ett embryo kvar i frysen som vi ändå inte hade tänkt använda, men som vi nu bestämt oss för att göra iallafall.

Jag har inte några större förhoppningar att det ska lyckas denna gång, men chansen finns ju där. Eftersom jag får göra ostimulerat fet så slipper jag ju allt vad hormoner heter, så det blir ju ett enklare försök. Vi kommer nog försöka sattsa på att få det gjort nu i slutet i september början av oktober.

Hanya72 - jag ber om ursäkt om jag utryckte mig fel. Men för mig är "egna barn" biologiska eftersom vi inte heller som många andra här inte får adoptera (vill inte heller) pga dessa regler kring adoption. Och jag har full förståelse att för en del är adoption helt rätt, men för våran del är det biologiska eller inga alls.

Hej

Jag och min man har gjort det. Gått vidare utan barn. Åtminstone gemensamma. Min man har en dotter från ett tidigare förhållande. Om det var svårt? Nej, inte när vi väl tog beslutet. Jag satt på en karusell och hade inte kontrollerat hastigheten.

Inte heller känslorna hade jag tid att ta tag i. Allting gick för fort. Därför var det underbart när vi drog i nödbromsen och steg av karusellen.