Att gå vidare utan barn...

Vi lämnade också med försök kvar. Jag var urless och trött på alla försök på laboratorieväg. Det tär verkligen på en! Det var en otrolig lättnad att slippa att känna sig som en försökskanin. Därefter hände inget mer under en period, förrän maken berättade att han beställt hem material från olika adoptionsorganisationer. Maken var drivande i den processen och jag blev glad för jag hade inte ens tänkt tanken adoption. Ca ett och ett halvt år senare kom vi hem med vår underbara dotter.
Det är en annan historia och jag antar att du inte vill veta något om fortsättningen här, men att sluta vara försökskanin upplevde jag som en otrolig lättnad. Jag hade funnit mig i att leva barnlös också, men inte maken och jag är nu världens lyckligaste över att jag har en så klok man.