Att gå vidare utan barn...

Tack för era svar!

Vi har bestämt, gemensamt, att göra det sista försöket i alla fall. Nu håller jag som bäst på med hormonbehandling inför FET. Det känns bra att vi gör det här sista och jag är mentalt förberedd på att om vi inte lyckas den här gången så lever vi vidare utan barn. Vi har trots allt barn i vår omgivning: våra syskon och flera vänner har barn i alla åldrar från 3 månader upp till 18-år och allt däremellan. Jag har kommit fram till att man inte behöver vara "barnlös" dvs. utan barn i sitt liv även om man inte skulle lyckas få egna.

Vi visste också om redan innan vi gifte oss att det här med att få barn skulle bli svårt så det hade vi med oss redan från början. Men när sedan IVF-processerna satte igång så kände vi båda att här finns ju en chans iaf.

Det känns bra att vi beslutat att göra det här sista och vi hoppas förstås lika mycket nu som tidigare, men har ändå i bakhuvudet att om det inte lyckas så blir det inga fler försök. Det känns rätt skönt samtidigt att veta det och att det känns bra.

Tack för alla svar! Det känns bra att veta att fler är /har varit i samma sits som vi.

Vi har också pratat om att adoptera och för oss skulle det kännas som ett bra alternativ. Men eftersom min man har epilepsi är det svårt för oss att få adoptera. Jag har frågat adoptionscentrum och de säger att har man ett handikapp eller kronisk sjukdom så är det nästan omöjligt att få ett godkännande. Det är tydligen bättre för barn att leva på ett barnhem utan föräldrar som älskar dem än att komma till ett föräldrapar som längtar efterbarn och kommer att älska dem men där ena föräldern får krampanfall då och då.

Vi kör med våra frysisar (det här försöket blev avbrutet, nya hormoner i oktober...) och hoppas på dem!