Hur mycket ansvar ska en bonusförälder ta?

Samma här, I vårt fall är jag mer överens med bonusmamman är med mitt x Dom har ett nytt barn och vi väntar ny bebis i vår familj.
Båda "mammorna" Alltså jag som är biologisk och hon som är styvmamma till min dotter. Är hemma och är föräldralediga. Mig gör det ingen ting att hon är hemma med min dotter  på dagarna. men jag förstår henne om hon tycker att det är jobbigt att ta hand om mitt barn på dagarna när hon precis fått en egen bebis. Så även om hon inte vill så måste hon.

tyvärr så är reglerna så kanske inte i alla kommuner men där vi bor är det så iaf.

Nu har jag inte motsvarande situation dvs min fd ska inte inte ha barn med sin nya, de bor ännu inte ihop men jag tror de har ett seriöst förhållande. Blotta tanken på att hon skulle ha mina barn varannan vecka får mig att må dåligt faktiskt. Hade det varit barnens pappa som skulle vara hemma föräldraledig så skulle det inte kännas lika konstigt. Men en styvmamma som mitt barn då inte skulle kunna undkomma ens en stund på dagen. Nä usch!! Stackars barn att flytta mellan två kärnfamiljer och aldrig vara hemma någonstans. Aldrig få höra till till hundra procent. Jag lider med dig och ditt barn. Men vill förstås inte fördömma. Vill bara ge dig stöd TS, dvs berätta att du inte är ensam i att känna dig tveksam till att ditt barn ska vara hemma med en styvmor.

Har aldrig sett på det, så som du skriver. Jag är bonusmamma och för mig har det kännts rätta att agera som om hon var mitt biobarn. Då skulle det varit jag som var hemma om jag var FL och jag skulle inte vilja att hon var på dagis mer än 15 timmar. Det är ju hennes syskon som hon måste få en bra relation till. Det får hon om vi gör som vi skulle göra med biobarnen. Varför göra skillnad på syskon?

Jag förstår dig.

Min dottters pappa har aldrig tagit ledigt vid sjukdom eller följt med på några aktiviteter eller nåt. Hon är nu tio och ett halvt.

Han har sedan många år en ny relation där hans nya sambo har en dotter som är nästan jämngammal med vår dotter.
Jag har i min tur en lång relation med en man som älskar sitt bonusbarn och bryr sig mer än vad jag upplever biopappan gör.'

Tösens pappa är nästan aldrig hemma, utan då tösen ska vara hos sin pappa är det hans sambo som är hemma med båda barnen.
Pappan har aktiviteter som han prioriterar före umgänge med sin dotter.
Enligt honom så räcker det med om vår dotter är med hans familj...

Jag förstår inte resonemnanget riktigt.. Vår dotter behöver främst sin biopappa! Inte bonsumamman.
Sen om de är tillsammans allihop är en annan sak men när ett barn ska behöva gå från sin biologiska förälder för att vara med den andra biologiska förälderns partner... nä, går det lösa med bioföräldrarna är det allra bäst.
Det är iaf min åsikt - gällande hans umgänge.

Däremot är jag inte konsekvent i den uppfattningen för jag anser också att min sambo, sedan nio år, har bättre kontakt med min dotter än vad hennes biopappa har, så jag känner mig mer bekväm med att lämna tösen med sambon än sin pappa.
Men å andra sidan bryr han sig om henne.
Biopappan tycks föredra sitt bonusbarn.

Ja, suck. Barnen idag har det inte lätt.

Inte för jag vet om jag svarat på din fråga... har mest berättat om min egen frustration...

KRAM

Jag tycker som så att du måste jobba på att släppa ditt kontrollbehov. Du och pappan har separerat och byggt upp nya egna liv. Hur pappan löser det i sin familj, det är ju även ert gemensamma barns familj hos pappan, det har du ärligt och rakt inte med att göra så länge barnet inte uppenbart far illa.
Samma vice versa naturligtvis.

Barnet har rätt till sin familj hos pappan och till sin familj hos mamman.

Du verkar orolig över att styvmamman ska överta din betydelse när du skriver att de lever "kärnfamiljsidyll", det är dina hjärnspöken, barn vet vilka som är deras föräldrar.

Ärla Minou skrev 2008-05-05 13:30:24 följande:

Stackars ditt barn om du har den attityden gentemot ditt ex nya flickvän! Att få flytta mellan två "kärnfamiljer" är ju något positivt eftersom det innebär att barnet är en fullvärdig del av båda familjerna och på så sätt får känna sig helt hemma på båda ställena. Skulle det vara så att barnet inte trivs ihop med sin bonusmamma så är jag ganska tveksam till att bonusmamman skulle känna att det var ok att ha bonusbarnet hemma på dagarna, då hade man nog valt att ha barnet på dagis istället. Alltså borde man tolka det som att barnet trivs ihop med sin bonusmamma och det måste man som svartsjukt ex försöka acceptera!

Den enda som kommer att drabbas av den typ av känslor som du ger uttryck för i ditt inlägg är ditt barn. Om du inte accepterar ditt barns bonusmamma så kommer ditt barn att hamna i en mycket jobbig lojalitetskonflikt. Detta har jag tyvärr egen erfarenhet av då jag på nära håll fått se hur jobbigt det kan vara för barnet att få höra att bonusmamman (som barnet faktiskt trivs väldigt bra ihop med) är den värsta häxan i hela världen och att det är hon som är roten till allt ont.

Mina barn har ingen bonusmamma. Mina barns pappa har en ny tjej. De bor inte ihop och mina barn träffar henne bara ibland. Det är alltså på tok för tidigt att överhuvudtaget prata om bonusfamiljer i mitt fall. Jag gav uttryck för mina spontana känslor just den dagen jag svarade på TS fråga, "vad tycker ni?" Färgad av flera andra trådar här på FL där bonusungar betraktas som skit, bagage, att de kommer och kladdar på allt varannan vecka, att man vill få åka på semester med sin riktiga familj och med andra ord slippa ta med bonusbarn osv osv. Och de barnen som är så ovälkomna i sina hem att det väl knappast ens kan kännas som att det är deras hem verkar inte ha fått någon kul lott i livet.

Synd om mina barn är det inte. Och den dag det blir dags för mina barn att bo med sin pappas nya så får jag ta det då. Jag har ingen lust att sabotera något. Mina barn behöver sin pappa. Förhoppningsvis förstår han att det är han som ska ta ansvaret för sina barn i den nya familjen och inte lämna dem vind för våg (menar då inte TS specifika situation utan mer allmänt) med sin nya men det har jag ju inte något inflytande över. Min uppgift blir att ha en så bra tillvaro för mina barn som möjligt och reagera på OM de skulle må dåligt hos sin pappa.

Jag tycker det lät skönt att få slippa vara så mycket på dagis.. för även om hon "bara" är bonusmamma så är hon ju en nära anhörig till din dotter. I min mening är det positivt när barn har många ansvarsfulla vuxna runt omkring som som gärna ställer upp, oavsett blodsband. Min farfar var tex inte min biologiska farfar men tog hand om mig väldigt mycket som barn och vi hade det toppen ihop, älskade honom oerhört. Sedan att du inte skulle be din sambo om det är ju inte så relevant egentligen, för alla familjer fungerar olika. Bonusmamman kanske har en helt annan syn på deras familj och ser alla ungar som en del av helheten och inte som att "den är din och den är min", om du förstår vad jag menar. Kanske att det är du själv som känner dig lite sårad och att din roll som amma är lite överkörd? I så fall tror jag du ska släppa det för du kommer alltid vara Mamma med stort M i barnets ögon, hur mycket hon än tycker om bonusmamman. Precis som att man kan älska en släkting eller en vän.

Jag orkar inte läsa igenom alla svar men gör ett inlägg ändå.

Jag kan förstå att du kanske tycker det är lite jobbigt men i ärligetens namn så är det inget du kan göra något åt. Har ni delad vårdnad och växelvis boende så har du ingen rätt att påpeka hur han väljer att göra på eftermiddagarna. Väljer han fritids eller sin nya fru så är det hans problem. Ditt barn kanske mår jättebra med henne?

Jag förstår att TS kan känna det jobbigt att hennes barn ska vara med "styvföräldern" men samtidigt måste jag säga att jag tycker det är helt okey att barnet ska vara hemma från dagis m nya syskonet oxå.
Jag är själv styvförälder och mamma, idag är min styvdotter 16 men hon var bara 4 när vi flyttade ihop, hon har varit hemma med mig, vi har alltid gjort saker ihop bara jag å styvdottern.

Ett tillägg, ang hur mycket ansvar en styvförälder ska ta är väl lite upp till den familj styvföräldern tillhör, inte direkt något bio-mamman kan bestämma.
Men mitt råd är att TS pratar med sitt x.

Tyvärr är detta ingenting som du kan påverka. Du har ingenting att säga till om när det gäller hur ditt ex och hans sambo delar ansvaret för barnen i sin familj. Att du surar hjälper ingenting till heller tyvärr. Det enda du kan göra om du tycker att upplägget är så fel är att försöka att själv få vårdnaden om ditt barn. Kan du hävda att barnet ändå aldrig träffar sin pappa när det är "hans" vecka så kanske det funkar, vad vet jag...?

Men rent allmänt så tror jag att det vore bäst både för dig och för ditt barns skull att du försöker lägga dessa svartsjukekänslor åt sidan. Låt dem få sköta sitt liv bäst de vill så länge du inte märker att ditt barn mår dåligt av det och försök istället vara tacksam för att ditt barn har en bonusmamma som med all tydlighet visar att hon ser ditt barn som en del av sin familj.

Mina bonusbarn har också en mamma som med jämna mellanrum anklagar min man för att inte engagera sig i sina barn. (Ofta när jag och barnen har tillbringat tid tillsammans av någon anledning.) Tyvärr vet hon inte vad hon pratar om, men eftersom hon inte har en aning om hur livet i vår familj ser ut så är det lätt för henne att dra egna slutsatser grundade på sin egen svartsjuka och aviga inställning gentemot oss. Det enda hennes anklagelser leder till är dock att stämningen blir allt sämre mellan alla parter och även barnen mår dåligt av det eftersom de hamnar i en lojalitetskonflikt där de varken vill eller kan ta ställning för någon av sina föräldrar.

Tänk dig för innan du låter dina bittra känslor gentemot ditt ex gå ut över ditt barn. Är det så illa så att barnet mår dåligt av situationen så gör det enda möjliga - försök få enskild vårdnad, annars låt dem sköta sitt, oavsett hur fel du tycker att de gör! Du VET inte att ditt ex har valt att låta sin sambo ta hand om er dotter på dagarna på grund av ekonomiska skäl men du är väldigt snabb att anklaga honom för det. Hur tror du att den inställningen påverkar ditt barns syn på (och förtroende för) sin pappa? Barn märker mer än vad man tror, även om man som förälder tror att man är väldigt duktig på att lyckas dölja vad man egentligen tycker och tänker!