Ni som har lite större barn (typ passerat trotsåldern) vilken period/ålder med/på barnet tyckte ni var jobbigast o mest ansträngande.
Min son är 4 månader.
Svara helst inte bara spädbarnstiden om ni tycker det, för den är ju ganska lång, utan mer precist, om ni kan.
Jag kan ha lite svårt att förstå varför man skaffar barn. Om det bara är jobbigt varför ha det för några ljusglimtar. Lyckoindex visar ju på att folk är lyckligare utan barn och att med en hund så är människor lyckligare.
Det leder till överpopulation och är knappast en "god" gärning i varje fall inte om man inte adopterar barn. Föräldrar utvecklar knappast sitt empaticentrum mer utan får ofta tunnelseende och tappar till viss del aspekter av sin personlighet. Man blir betydligt mer styrd får mycket mindre sömn, förlorar en massa pengar och får väldigt lite uppskattning tillbaka. Jo men vänta det ger livet mening... nja tveksamt det också.
Barn är ju kul dock. Nja ibland och i små doser.. hela tiden not so much.
Tonåren....
Nu med en 11-åring tycker jag fortfarande att spädbarnstiden var värst, efter det så har det bara blivit bättre och bättre, men jag misstänker att lugnet bara varar ett par år til nu ????
13 år
Jag kan ha lite svårt att förstå varför man skaffar barn. Om det bara är jobbigt varför ha det för några ljusglimtar. Lyckoindex visar ju på att folk är lyckligare utan barn och att med en hund så är människor lyckligare.
Det leder till överpopulation och är knappast en "god" gärning i varje fall inte om man inte adopterar barn. Föräldrar utvecklar knappast sitt empaticentrum mer utan får ofta tunnelseende och tappar till viss del aspekter av sin personlighet. Man blir betydligt mer styrd får mycket mindre sömn, förlorar en massa pengar och får väldigt lite uppskattning tillbaka. Jo men vänta det ger livet mening... nja tveksamt det också.
Barn är ju kul dock. Nja ibland och i små doser.. hela tiden not so much.
2 till 2,5 år och 3,5 till 4 år var båda riktigt jävliga perioder här hemma. Svåra åldrar i sig, som i vårt fall antingen förstärktes av en familjekris strax före 2-årsåldern som ledde till stressade föräldrar och långa dagar på förskolan, och vid 3 en ny bebis i familjen.
Till att börja med var min förstfödda vääärldens lättaste bebis och den gladaste, goaste lilla ettåring ni kan tänka er, så 2-årsåldern kom som en chock. Det gick plötsligt inte att ha honom i möblerade rum! Han rev ner alla lösa föremål inom räckhåll - böcker, pärmar, blomkrukor, lampor, katter och andra barn, INGET i hans väg gick säkert, ALLT gick sönder, ALLA blev sura. Och han falsettskrek konstant - inte för att han var sur, nädå, skärande skrik med ett stooort leende, för alla reagerade ju och det var roligt minsann! Glömde jag nämna att precis allt skulle spolas ner i toaletten? Puh. Enda sättet att överleva var att krångla på honom ytterkläderna under vilda protester och sparkar och slag och gå ut. Lyckligtvis blev han lugn och nöjd då. Olyckligtvis var det mitt i vintern på västkusen så det blev fyra månader av att varje ledig stund stå i regnet och leran för mig, haha.
Men 2-årsåldern var ändå relativt lätthanterlig rent mentalt eftersom han så uppenbart fortfarande var ett liiitet barn (som dessutom genomgick familjekris, som sagt), så man kunde hitta empatin ganska lätt, gullas och kramas och prata snällt, och i värsta fall lätt ta honom under armen och gå därifrån. På det sättet var 3,5 sju resor värre...
En 3,5- till 4-åring har en heeelt annan fysisk förmåga. Stark, snabb, tung! Och man luras lätt att förvänta sig mer av dem än de klarar av när det kommer till det sociala, att hantera sitt humör, osv... Så när min son testade hela arsenalen av fula ord, sparkar, slag, spott, springa iväg, "jag struntar i mammaaaaa, dumma fula mammaaaa!!" - så var det ENORMT mentalt påfrestande för jag blev så jäkla FÖRBANNAD, fy tusan. Och OROLIG för herregud är det här normalt, varför är just mitt barn så jobbigt, vad har jag gjort för fel?? Funderingar man inte oroade sig för ännu vid två. Provokationerna kändes så utstuderade ibland - "mamma, jag vill viska en grej till dig", och sen skrek han en rakt i örat, eller ville kramas bara för att bita hårt i axeln... man lär sig mycket om sig själv då, och sällan specielltsmickrande saker.
Samtidigt VAR 3-årsåldern mycket roligare och mer omväxlande. De bra stunderna hade man ju så bra samtal, kunde göra aktiviteter som var roliga på riktigt, behövde inte punktövervaka längre, och lek med andra barn hade hunnit bli roligt och avlastade en del. Så det var ju inte som att treårsåldern inte kom med sina bra sidor också - men jag är glad att den är över, herregud vad jag är glad att den är över, hahaha jösses. Helt klart den jävligaste åldern.
För stunden har jag en go och glad 4,5-åring som leker och busar med lillebror, gullar snällt med katten och börjar hitta bra sätt att kanalisera sin "fipplighet" som tidigare ledde till att allt i hans väg gick sönder. Han bygger fantastiska legokreationer och gräver kanaler och gångar och flyttar grus och sten med skottkärran. Om nån har tips på bra tekniska leksaker som låter en skruva, pumpa, vrida, trycka på knappar och plocka isär/bygga ihop, hojta till! 
Mellan 1,5- 2,5. Då är de rörliga, har en (ofta stark) egen vilja men kan inte alltid göra sig förstådda och blir därför frustrerade, får utbrott på minsta lilla sak som blir "fel" fast man inte förstår vad som blev fel, krånglar med sömn och mat (ena dagens rutin blir aldrig den andra lik). Småbarn är verkligen inte min grej. Fram till 1 år ungefär var det bara mysigt, älskade att ha en bebis. Men sen blev det inte lika kul.
Dottern är 11 idag och det är utmanande på sitt sätt, men inte som en trotsig, galen, överenergisk 2- åring...
Jag tror tonåren är tuffast utifrån vad man hör från andra.
Det är jobbigt med småbarn också, men på ett annat sätt. De försöker ta livet av sig konstant och man måste springa runt och jaga dem. Det är dock en kort period. Den tuffa tonårstiden varar ju i minst 5-6 år. Äldre barn är mer psykiskt dränerande på ett sätt. Mobbing, droger, skolproblem, gud vet allt. Det är skrämmande. Framförallt vet man inte alltid var de befinner sig och med vem och vad de egentligen gör.
Åldern 2-3 år är mardrömslik,
vi har tonåringar nu och det är intensivt med läxor, skjuts, aktiviteter osv men ändå, en njutning varje dag att slippa hantera ungar som lägger sig ner och vrålar för att strumpan har fel färg?
Jag tror tonåren är tuffast utifrån vad man hör från andra.
Det är jobbigt med småbarn också, men på ett annat sätt. De försöker ta livet av sig konstant och man måste springa runt och jaga dem. Det är dock en kort period. Den tuffa tonårstiden varar ju i minst 5-6 år. Äldre barn är mer psykiskt dränerande på ett sätt. Mobbing, droger, skolproblem, gud vet allt. Det är skrämmande. Framförallt vet man inte alltid var de befinner sig och med vem och vad de egentligen gör.
Så olika det kan va. Tyckte tiden mellan 1,5 och 4 var den bästa.