Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Har bara hoppat in på slutet & skummat igenom de sista inläggen, men tror inte att man kan säga det bättre än Syster Ystermark gjort i sina två första stycken!

Jag måste lägga mig i denna diskussion. Jag hamnade på den här sidan av en slump, men kände att jag måste registrera mig för att få vara med och diskutera.
Jag är själv adopterad och har under hela min uppväxt varit emot adpotioner. Visst, jag fick komma hit till sverige och fick en bra uppväxt. Jag var aldrig mobbad, hade många kompisar och hade det ävl allmänt som vilken svensk som helst.
Men kag kände mig ALLTID annorlunda. Detta är inget jag kommit över idag, snarare tvärtom. När jag var ett barn förstod dom flesta att jag var adopterad (speciellt som jag bodde i en småstad och det fanns inte så många invandare elelr adpoterade)
Jag har alltid känt mig utanför på ett sätt, säkert mycket mer än mina kompias upplevde mig. Dom har alltdi sagt att dom aldrig tänkte på att jag såg annorlunda ut eller kom från ett annat land. (Asien)
Men nu i vuxen ålder med egen familj och barn så tänkte jag fortfarande på det hela tiden, att jag ser annorlunda ut.
Nu är jag säkert en sån människa som väldigt gärna vill smälta in och vara som alla andra (kanske för att jag aldrig gjort det).
Många säger, vilken tur att du kom hit till sverige. Ja fast jag resonerar inte så. Hade jag inte kommit hit hade jag ju inte vetat om det här livet. Jag hade i alla fall känt mig hemmastadd (kanske). Jag hade varit bland folk som ser ut som jag och lever den kulturen. Visst, jag kanske hade hamnat på gatan men det kan man ju aldrig veta. Det kanske hade gått bra också.
Jag var som sagt emot adoptioner och tyckte att det var egoistiskt. Det tycker jag fortfarande, men jag har ändrat mig på en punkt. Pga att jag är egoistisk så skulle jag nu tänka mig att adoptera ett barn!
Alla som adopterar har min fulla förståelse, men jag tror inte att det alltid är det bästa för barnet.

Fisken74:
Jag tycker att det är en otrolig dum kommentar att säga till någon adopterad att den personen hade tur som kom till Sverige. Man kan ju aldrig någonsin veta hur personen hade fått det om den hade växt upp i sitt födelseland eller i ett helt annat land.

Det gäller ju inte bara adopterade. Vem vet hur mitt liv hade sett ut om mina föräldrar hade flyttat utomlands och jag hade växt upp i tex Egypten istället för Sverige. Säkerligen ganska annorlunda eftersom att jag hade vuxit upp i ett land med annorlunda klimat och samhällsstruktur. Jag hade ju heller inte kommit i kontakt med de människor som jag har kommit i kontakt med här i Sverige. Och människor man möter påverkar ju ens personlighet och tankesätt. (Ja, inte alla man möter på stan då. Men människor som man har närmare kontakt med)

Vad jag ville få fram var att man kan ju aldrig veta vilket liv eller vilken person man hade blivit med en annan uppväxt. Tanken med adoption är väl dock att barnet ska få växa upp i familj, vilket är bättre än att växa upp på barnhem.

jag är för adoption.

jag känner dessutom inte en enda vuxen människa som inte känner sig utanför på ett eller annat sätt, för att inte tala om under uppväxtiden...

det finns ju också en massa barn här i sverige som blir fosterhemsplacerade, som känner sig ensamma utsatta och annorlunda.

ska dessa barn inte placeras då?

vad ska vi göra med alla oss vuxna?

jag tror att vi borde adoptera fler barn, göra adoptioner billigare och kanske adoptera två och två?

kanske vända oss om och le lite oftare i kön på konsum, i bilkön, på stan och på kafet så kanske vi känner oss mindre osynliga och mer med i gemenskapen?
eller?

med tanke, anna.

Nu har jag ju inte läst tråden utan bara TS men vill ändå ge min bild av adoption.
Vi har två flickor från Estland, de kom till oss 4 och 5 år gamla. I Estland väljer man först inhemsk adoption och om det inte går så adopteras barnen utomlands. Dessa flickor var för "gamla" för att någon skulle vilja ha dem i hemlandet. Om de hade stannat kvar på barnhemmet, som var ett fint barnhem med bra personal, så hade de blivit "utkastade" när de fyllde 18 år. Efter det finns det ingen som frågar efter dem eller som kan hjälpa dem tillrätta i livet. Den socialarbetare som förde deras talan i rätten målade upp en mycket mörk framtid för dem om de inte hade fått en familj! Prostitution etc stod mycket högt på hennes lista över faror som lurar på ensamma barn i Estland.
Numera väljer fler och fler länder att försöka hjälpa barn och bio-föräldrar nationellt i första hand men det kommer alltid att finnas barn som inte har någon möjlighet att få en familj i sitt hemland. I dessa fall så kan det väl inte finnas någon som tycker att det skulle vara bättre att de fick tillbringa barndomen på ett barnhem i hemlandet hellre än i en kärleksfull familj utanför hemlandet, eller?

Jag vill upprepa att jag ännu inte läst igenom tråden (ska göra det lite senare när jag har bättre tid) utan att jag spontant replikerar vad jag kände när jag läste TS.

Visst är det kanske egoistiskt att tänka att "vi vill ha barn - alltså adopterar vi" men vi har aldrig känt att vi gör det för vår egen skull eller att vi gör barnen en tjänst genom att ta dem till Sverige. Barn behöver föräldrar - föräldrar behöver barn. När, var och hur barnen kommer in i föräldrarnas liv och tvärtom tycker jag är mindre intressant faktiskt.

Oj vad det snurrar i mitt huvud nu när jag läst tråden halvvägs - tar här en liten paus och lättar på trycket i skallen .
Lite OT kanske men som jag ser det i vårt fall, ja jag är kanske lite enfaldig, så anser jag att våra barn inte har förlorat sitt hemland utan de har fått ett hemland till. Min man och jag känner det som om vi också fått ett extra hemland i Estland. Vi har ju i och för sig den fördelen att barnen kommer från ett grannland. Vi kan åka till Estland över en weekend om vi skulle vilja det så på så sätt så har vi det väl förspänt. Förstår förstås att det inte funkar så lättvindligt för länder som ligger längre från Sverige. Våra flickor har två kusiner från Kina och de har tyvärr inte samma chanser att hålla tät kontakt med sitt hemland men nu var det alltså från vår egen horisont jag talar. Vi kommer att besöka Estland redan nästa sommar, har hittills tyckt att det vore bäst att vänta eftersom de bara varit här ett år och behöver tid att rota sig i sitt nya liv. Barnen ska få träffa sina gamla barnhemskompisar och personalen. Vi talar nästan dagligen om barnens förra liv och vi pratar också om hur bra det är att det finns barnhem för barn som inte kan bo hos sina föräldrar (vare sig det är bio- eller adoptionsföräldrar). Vi ser till att barnen är stolta över sitt hemland och när tiden är mogen hoppas vi att de ska lära sig estniska igen. Vi pratar ofta (på barnens villkor förstås) om att barnen är födda av en annan mamma och pappa och när tiden är mogen och barnen själva tar upp frågan så ska vi hjälpa dem att se om bioföräldrarna finns i livet och om det går att få fram något om dem.
Våra kinakusiner och deras familj gör på samma sätt. Barnen har fått ett extra hemland och även om de inte kan åka till Kina jämförelsevis lika ofta som vi kan till Estland så finns stoltheten över landet och människorna där (om man bortser från politiska värden).

Nu blev detta som sagt lite OT men jag ville ändå visa att man inte nödvändigtvis tar ifrån barnen något i och med att de byter land. Visst önskar jag att alla biofamiljer skulle kunna höra ihop för tid och evighet men över sjukdom, död etc kan vi inte råda någon av oss och då är det väl bra att adoptionsmöjligheten finns.
Jag ber om ursäkt att inlägget blev lite väl långt .

Jag har inte hängt mer i diskussionen men jag måste bara säga vad jag tycker. Jag är själv adopterad, kom hit när jag var tre månader. Min erfarenhet är att det är otroligt att kunna adoptera. Jag har alltid känt mig som svensk, känt att mina föräldrar är de som tagit hand om mig  hela livet och de som älskat mig-INTE de som fött mig. Det krävs så mycket mer än att föda ett barn innan du kan kalla dig förälder. Det har inget att göra med biologi, det är kärlek. Visst vet jag de sominte trivts som adopterade, vi sätts ofta in i fack. Men jag vill inte att det ska ha en så negativ klang att adoptera och att vara adopterad. För mig har det varit det mest naturliga som finns och både jag och minbror som också är adopterad står våra föräldrar mycket nära.
Nu har jag fått två egna barn och jag växer då bara i min övertygelse om att adoption är rätt. Många av oss kan skaffa barn och tänker inte på det, men för många andra är det en mycket mer komplicerad procedur och att få adoptera är då underbart.
Visst ser man annorlunda ut, men vem gör inte det? Det hänger helt på hur man känner inuti, och att känna sig vilsen och att man inte hör hemma här tror jag lika gärna kan vara en känsla man kan ha som biologiskt född.

Har bara snabbt läst igenom en del av inläggen, en del väldigt otrevliga. I Sverige är det inte bara att adoptera- som presumtiv adoptivförälder går du igenom procedurer som utredning av psykolog för lämplighet att adoptera. Själv har jag inte adopterat ett barn men jag tycker det är starkt att genomgå undersökningar som verkligen går in i detalj på dig och din relation för att få möjlighet till ett barn att älska. Jag har aldrig ens tänkt adoptivbarn om de barn och vuxna som jag har träffat de är ofta så lika till sättet, ja till och med till utseendet sina adoptivföräldrar att det inte råder någon tvekan om vem deras föräldrar är trots olika färg på ögon och hud. Dessutom är det så lätt att älska ett barn var än de kommer ifrån. Ni som nästan hatiskt uttrycker er motvilja- hur gamla är ni? Har ni egna barn? Vad har ni för erfarenheter som gör att ni kan uttala er om det hemska med adoption?

Min man är stulen och adoptionscentrum hade fått kopian på adoptions handlingar från SWS översatt på engelska. Både på engelska och koreanska står att mamman ville inte ge bort barnet och de va morfar och mormor till barnet som har gett medgivande till adoption(mormor va pressat på skriva under). Men när de översatte från engelska till svenska då censurerade och la "mamman önskar en god framtid", och de användes till domstolen under adoptionsprocessen. Misstanken är nog de visste att domstolen skulle nog inte godkänna om biologiska mamman hade inte gett medgivande. 

Jag är adopterad ifrån Sydkorea.

Adoptioner är bra. Det ger föräldralösa barn (som jag var) en chans till att få ett bättre och tryggare liv. Oavsett om du är adopterad eller biologiskt född så är det dina förutsättningar du har som avgör hur ditt liv blir.

Även biologiskt födda barn känner sig utstötta, oälskade och mår dåligt av en eller annan anledning. ALLA barn föds fattiga så föräldrar hjälper alltid ett fattigt barn genom att ta hand om dem och finnas där för dem oavsett om barnet är adopterat eller biologiskt!

Det finns inga garantier för att även barn kan bli handelsvaror, men personligen så låter jag hellre en familj som vill ha mig som sitt barn betala priset för mig än att jag blir en vara som senare ingår i human trafficing och får må psykiskt dåligt resten av mitt liv. Sannolikheten hade då varit stor att jag skulle försöka begå självmord eller att jag inte ser något värde i andras liv och mördar dem utan eftertanke. 

Tack vare mina adoptivföräldrar så har jag ett riktigt bra liv.

Jag har det hellre bra här än att vara kvar i mitt ursprungsland och ha det svårt!

-Jag är inte som andra i min omgivning, -Jag är unik!

Ja, det stämmer att det pågår en rörelse för att hjälpa barn adopterade från Kina, där bioföräldrar, adoptersde och adoptivföräldrar söker med alla möjliga medel, dna, adoptionshandlingar, detektivarbete, riktade sökinsatser i provins per provins. Ett extremt dedikerat arbete, och det lyckas i fler och fler fall. Men det finns mycket hårt arbete att göra i lång tid framöver. Vi strävar stenhårt efter att sammanföra våra barn med deras ursprungsfamiljer.