Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Mina erfarenheter inskränker sig till att en syster och en mycket nära vän har adopterat, medan en annan mycket nära vän stod i adoptionskö men drog sig ur efter att ha stött på tveksamheter i just barnhanteringen. Så egentligen finns det ju många som vet mycket mer än jag.

Pudelns kärna är just de frågor du ställer; är barn en rättighet? Så mycket rättighet att om jag inte kan få dem själv skall statenbekosta provrörsförsök eller tredje världen tillhandahålla barnen? Kanske. Eller kanske inte? Jag vet inte, men välkomnar diskussion.

Menar du att det är okej att adoptera även från länder där det förekommer barnhandel? Eller menar du bara att alla adoptivföräldrar inte bor i Sverige och därför adopterar från det land de bor i? För det är väl rätt självklart? Jag och min dåvarande make bodde i Jordanien när vi adopterade.

Är barn en rättighet? Nej, kanske inte. Men ofrivillig barnlöshet kan man nästintill betrakta som en själslig sjukdom, och sjukdomar har man rätt att få vård för. Vad sägs om den konstruktionen?
Jag har inte varit ofrivilligt barnlös själv, men min exmake var det och att se hans sorg och vånda över att inte kunna få barn, det gjorde att jag ser barnlöshet som ett tillstånd man behöver hjälp med.

Tack själv Jennie, för att du var en av ganska få som är personligt inblandad och ändå klarade att diskutera vettigt.
Det är en jätteviktig fråga som inte nog kan belysas.

Långväga; Ja, jag vet inte. Jag är medveten om att mina åsikter kommer från en hjärna inneboende i en kropp som kan få biologiska barn, och jag har därför inte känt den där sorgen. Lätt för mig att tycka en massa, alltså.

"Är barn en rättighet? Nej, kanske inte. Men ofrivillig barnlöshet kan man nästintill betrakta som en själslig sjukdom, och sjukdomar har man rätt att få vård för. Vad sägs om den konstruktionen?"

Intressant, Långväg, och en ny syn på OB som jag inte sett tidigare. Jag har lidit av OB och det ÄR ett depressionsliknande tillstånd. Det enda man tänker på är bebisar. Man köper barnkläder fast man inte ens är gravid. Får hugg i magen av barnvagnar på stan, kan inte glädjas åt att andra får barn utan den enda tanken är "Varför hon men inte jag"? Man funderar på vad man gjort för fel, varför man straffas. Om man kände allt detta i andra fall skulle man säkert kunna få hjälp att ta sig ur det.

Fast du Pellinell vet ju ändå hur det känns, du har ju dina egna erfarenheter.

De är sant, Lilith, det du beskriver det i inlägg 224. Det vet jag hur det känns. Men adoption är ändå väldigt främmande för mig, och det kan jag ju kosta på mig att låta det vara för att jag kan få "egna" barn.

Adoption var främmande för mig också, tills jag gifte mig med en man som inte kunde få biologiska barn. Jag kunde, det visste jag, men inte han. Då fick jag lära mig att tänka på varför det var viktigt för mig med biologiska barn, och jag kom fram till att det var mindre viktigt. Det viktiga var att vi fick ett barn tillsammans. Och det fick vi. Tyvärr finns inte barnets pappa i vårt liv längre men barnet har fått tre syskon och är exakt lika mycket mitt barn som de andra tre.

Om det ar okej att adoptera i det landet sa ar det okej med mig. Sa lange jag vet att inte mitt barn ar kidnappat, borttvingad fran familjen osv sa ser jag inga fel i det. Nu ska jag visserligen inte fa nagot u-lands barn anda sa det kvittar i mitt fall vad som ar "ratt och fel" dar, i de landerna alltsa. Jag vet att mina inte handlar om nagon barnhandel for det existerar inte har.