Tycker du att båda parter i en relation har lika stort ansvar för att den fungerar?

Tack för alla fina och spännande svar, hoppas ni fortsätter att svara ett tag till.

Tycker att jag kan utläsa många insiktsfulla tankar här. Inte minst (Mia), som påminner oss om att det handlar om att båda parter har 100% ansvar för relationen. 

Hur man tar detta ansvar varierar självklart men många nämner kompromisser och anpassningar. Att det kan variera över tid osv.

Ser fram mot fler beskrivningar om hur man tar sitt 100%-iga ansvar för relationen när det krisar.

Håller helt med om att man bör ha teamwork. Men vi och några fler har nog olika tolkning och uppfattning om vad kompromissa och anpassa betyder. För mig är anpassa mig motsatt till att komptomissa och möras halvvägs. För mig skulle en anpassning vara att anpassa mig efter den andre och bara gilla läget.

Jag skulle säga att både jag och min sambo tar 100% ansvar för vår relation. Hon är ganska känslig, särskilt vid pms men även annars, och kan då reagera lite på småsaker som inte är någonting, så att säga. Hon blir inte arg eller något sådant, utan hon blir lite ledsen och osäker på om jag älskar henne och det kan bli timslånga samtal där hon känns ganska avstängd i kontakten trots att det inte finns någon egentlig orsak till att det skulle vara dåligt mellan oss.

Detta är förstås lite jobbigt för mig därför att det är verkligen ingenting som jag gör eller inte gör. Men jag har lärt mig att det inte alls fungerar om jag säger att det blir jobbigt för mig i stunden, så i stället ger jag henne vad hon behöver (mycket värme och kärlek, berättar hur mycket jag älskar henne osv) och då går det alltid över ganska fort. Så på det sättet tar jag just i den stunden ansvaret för relationen när hon inte är kapabel att göra det.

Men efteråt, när hon lugnat ner sig, så ber hon alltid om ursäkt för sin reaktion och hon visar för mig att hon ser att jag gjort någonting fint för henne och för relationens skull (det fina är alltså att jag låter bli att reagera och fokuserar på vad jag behöver trots att det är ganska jobbigt för mig), och genom att hon uppmärksammar att jag gör någonting för oss och att hon visar uppskattning för det så tar hon sitt ansvar. För det känns förstås väldigt bra för mig att hon kan se att jag gör en ansträngning för vår relation, och det får ju mig att vilja fortsätta göra så igen och igen.

Jag menar naturligtvis att jag i de stunderna fokuserar på vad HON behöver. :)

Jo, anpassa sig innebär nog (i stora drag) att gilla läget i kontrast med kompromiss där ingen egentligen gillar läget men accepterar det.

I mina ögon så handlar det om liknelsen att antingen så för man en lagsport eller så för man individuella grenar. Vad vill vi ha/ göra, kontra vad vill jag ha/ göra.

Efter att läst många andra trådar på detta forum förstår jag att det finns en generell uppfattning att mannen i en relation har ansvar för att det sexuella fungerar,,,

Jo men i en kompromiss kan visst båda gilla läget upplever jag i alla fall. Hänt oss flera gånger att vi kompromissar och båda känner sig nöjda med utgången, besluten, resultatet osv. Ibland har det till och med blivit bättre än vad man först tänkte.

Att få helt som man vill är svårt om man inte lever helt ensam och arbetar självständigt jobb och tror inte heller många vänner hade orkat med någon som aldrig kan kompromissa utan att de jämt ska anpassa sig efter en annars kan man inte umgås typ. Jag skulle nog säga tvärtom att anpassa sig till den andre hela tiden är som att gå emot sin vilja och bara gilla läget. Bli överkörd. Hade mått dåligt och varit olycklig. Att kompromissa däremot tycker jag innebär att bådas viljor och önskningar tas på allvar och är lika viktiga, man kommer fram till något som båda känner sig nöjda med. Anpassa sig får nog vi alla göra ibland också. Men som sagt lever man själv och inte umgås med folk kan man nog köra sitt eget race jämt. En del föredrar ju faktiskt det.

Vad vill vi ha/göra? Är ju ett bra ett exempel. Det är inte alltid man vill ha eller göra exakt samma. Men är ju inte en person. Därav kommer kompromisser in och absolut en del anpassning ibland. Men vi ser uppenbarligen helt olika på saken. Intressant att diskutera i alla fall :)

Det jag finner intressant är att människor ofta vill ha en relation med "syndabocken".

Det är inte en sund relation. En sund relation bygger på två vinnare och ingen förlorare.

Många kloka ord från kloka skribenter.  Att kompromissa eller anpassa sig kanske beror på situationen men alla tycks vara överens om att om båda ger 100% i relationen så löser det sig. 

Någon tog upp att mannen skulle ha ansvar för den sexuella relationen, något jag ställer mig lite frågande till, kanske missuppfattade skribenten frågeställningen men personligen anser jag nog att samma utgångspunkt gäller för alla delar i relationen.

Att man i en relation tänker vi och inte jag innebär inte att man ger avkall på sin självständighet. Livet består av så många andra delar, som arbetsliv, personliga intressen mm, där man har alla möjligheter att utvecklas på egen hand. 

Då kommer vi osökt fram till frågan om vad vi prioriterar. Är det relationen, familjen, arbetslivet eller intressen? Min personliga erfarenhet är att det varierar under livet men att även detta kräver kompromisser och anpassningar. 

Vad tänker ni om detta? 

Är det möjligt att ge relationen 100% samtidigt som man ger 100% i arbetet och sina personliga intressen? 
Hur ser era erfarenheter ut?