Tycker du att båda parter i en relation har lika stort ansvar för att den fungerar?

Har den som drabbats av din otrohet något ansvar för att försöka komma vidare i relationen? Eller är det bara ditt ansvar?  

Du menar att i stället för att kompromissa så anpassar man sig för relationens skull, Uppfattar jag dig rätt här?

Naturligtvis måste var och en stå för sina handlingar, inte tu tal om det.

I dessa fall handlar det om ansvaret att bryta upp relationen.  

Så du menar att den som drabbats av din otrohet har inget ansvar för relationen i framtiden?

Nu kommer jag att lämna tråden för idag men tittar till den tidvis under helgen.

Trevlig helg

Det är inget bra exempel med otrohet, men OK 

Har inte partnern ett ansvar att om man bestämmer sig för att fortsätta relationen, inte i framtiden dra upp gamla synder i tid och otid ?  

Partnern har väl ett ansvar att erkänna det arbete du gör för att få förtroendet tillbaka?

Det handlar inte om ansvaret för varandra, det är en annan fråga, utan ansvaret för att relationen ska fungera i framtiden.

Tack för alla fina och spännande svar, hoppas ni fortsätter att svara ett tag till.

Tycker att jag kan utläsa många insiktsfulla tankar här. Inte minst (Mia), som påminner oss om att det handlar om att båda parter har 100% ansvar för relationen. 

Hur man tar detta ansvar varierar självklart men många nämner kompromisser och anpassningar. Att det kan variera över tid osv.

Ser fram mot fler beskrivningar om hur man tar sitt 100%-iga ansvar för relationen när det krisar.

Många kloka ord från kloka skribenter.  Att kompromissa eller anpassa sig kanske beror på situationen men alla tycks vara överens om att om båda ger 100% i relationen så löser det sig. 

Någon tog upp att mannen skulle ha ansvar för den sexuella relationen, något jag ställer mig lite frågande till, kanske missuppfattade skribenten frågeställningen men personligen anser jag nog att samma utgångspunkt gäller för alla delar i relationen.

Att man i en relation tänker vi och inte jag innebär inte att man ger avkall på sin självständighet. Livet består av så många andra delar, som arbetsliv, personliga intressen mm, där man har alla möjligheter att utvecklas på egen hand. 

Då kommer vi osökt fram till frågan om vad vi prioriterar. Är det relationen, familjen, arbetslivet eller intressen? Min personliga erfarenhet är att det varierar under livet men att även detta kräver kompromisser och anpassningar. 

Vad tänker ni om detta? 

Är det möjligt att ge relationen 100% samtidigt som man ger 100% i arbetet och sina personliga intressen? 
Hur ser era erfarenheter ut?

Kanske blir det extra viktigt det här med anpassning och kompromisser för att lunna ge 100% på flera områden av livet.  Att man av och troligen måste prioritera det ena före det andra kan nog vara kämpigt.

Men om man gör prioriteringen tillsammans brukar det lösa sig.

Någon med erfarenheter av detta?

"Att man av och till troligen måste prioritera det ena före det andra kan nog vara kämpigt."

Menade jag såklart. Förlåt slarvet

Jag tror att vi behöver både anpassning och kompromisser i våra relationer fast i lite olika tillfällen.

Vissa saker är lättare att kompromissa om medan andra kräver att man anpassar sig.

Viktigast är att båda har samma ansvar att få relationen att fungera. Det räck inte med att en kompromissar och anpassar sig.

Du glömmer huvudtanken att båda har 100% ansvar för relationen. Det är ansvaret för relationen inte ansvar för varandra.  

Vill man att relationen ska vara god och hälsosam måste man kunna sätta egot åt sidan.  

Är man inte intresserad av att relationen ska hålla och växa är bästa sättet att köra över varandra. Vill man inte anpassa sig till andra ska man nog inte ingå i någon relation,

Tack för era svar på min frågeställning. 

Det har slagit mig att ibland glömmer vi att det det är bådas ansvar att kompromissa och anpassa oss till varandra. Och att leva i en relation kräver att man till 100% går in för det.

Naturligtvis ska vi inte totalt utplåna oss själva eller kompromissa bort allt vi sätter värde på. Men jag måste ju utgå från att man faktiskt har valt att leva i en relation med varandra och därmed känt att man från början har mycket gemensamt.