Att ha 4 barn, hur är det?

För kollegan var det där separationen kom.

Han flydde och flyttade ut när sista bebisen var 9 månader för allt var kaos. Men de hade också 4/4 barn med diagnoser, visade det sig långt senare. Han har själv autismdiagnos och mamman ADHD.

Jag har inte själv fyra barn men vill bara skicka en positiv kommentar att saker nästan alltid löser sig och det blir bra i slutändan. Kämpa på. Du kan säkert det mesta nu, vet hur man hanterar småbarn, syskonbråk osv osv. Använd all din kunskap. vad för råd hade du gett någon som frågade om att gå från 2 till 3? vad hade varit dina bästa tips? vilka misstag gjorde du som du lärde dig av? Det är troligen bra tips även när man går från 3 till 4. 

Överleva småbarnsåren är en sak. Är de nära i ålder så kan man se dem som en hoper bara.
Däremot sen när de börjar skolan, hälften har läxor och aktiviteter. De blir tonåringar så småningom med allt vad det innebär.
DÄR börjar det bli svårt att räcka till!

Att gå från 2-3 barn var ingenting alls, plättlätt. Att gå från 3-4 barn var... Ja... Föreställ dig att du håller på att drunkna - så ger någon dig en bebis.

Som att gå från 3 till 44 barn. 😅

Men efter ungefär 1,5 månader hade vi vant oss. 4-5 var däremot plättlätt igen.

Ja, det blir mycket läxor m.m., som Elsa är inne på, olika aktiviteter, många kompisar till barnen på besök. Inte ovanligt att det är 10 ungar vid middagsbordet här ibland. 😆

Så beror det såklart på barnen och föräldrarna. Vi föräldrar är neurotypiska/diagnosfria, lugna och hade lätt för oss i skolan. Barnen är precis som vi var/är. Jag kan ibland uppleva att våra fem barn tillsammans är enklare än ett av vissa andra personers barn.

Har fyra barn, vilket är min största lycka här i livet. Den största omställningen för oss var att skaffa större bil och hotell rum. Jag har aldrig jobbat heltid som mamma och efter fjärde barnet blev det halvtid, vilket kändes helt rätt då min man jobbade/reste mycket under småbarnstiden. 

Jag har tre döttrar. Mamman och jag är skilda. Jag tyckte det var jätteenkelt när de var här varannan helg. Men när de blev lite äldre, i tonåren flyttade alla tre in på heltid (närmare till skola, stan osv).

Det var skitjobbigt med 3 tonåringar och även när de var lite äldre än så och fortfarande bodde hemma. Värst var nog när de var 18,17 och 15. De bråkade HELA tiden med varandra i olika konstellationer. Alla mot alla, 2 mot en. Om precis allt. Badrummet, hårsnoddar, kläder varenda dag var det skrik och bråk. En unge till och jag hade nog blivit galen.

Så olika det kan vara, kände själv att gå från 2 till 3 barn var att helt plötsligt ha 10 barn haha. Så är orolig att det ska kännas som 20 med ännu ett barn, särskilt med tanke på att det är så tätt. Hade du själv tätt mellan barnen?

Men mycket beror ju på barnen också som du skriver.. Men känns som att ha 4 ungar hemma inte är särskilt enkelt oavsett hur "enkla" barnen är. Det blir liksom barn överallt, men man vänjer sig väl (hoppas jag!).

Ja, att gå ner i arbetstid när man har flera barn känns ändå som ett smart val. Själv kommer jag vara hemma med barnen på heltid så på så sätt blir det nog enklare. 

Har fyra barn. Nu är de stora, yngsta går på högstadiet men för drygt 10 år sen när de var typ 1,3,5 och 7 så var det ju mer livat.

yngsta har alltid varit superlugn. Trean har varit en utmaning. Fyran hann liksom ikapp trean ganska direkt i hur mycket tillsyn som behövdes. 

Sen fanns det ju en period där vi många kvällar hade fyra barn med fyra olika aktiviteter på fyra olika ställen i stan. Det var en spännande tid logistiskt. Men jag tyckte det var mycket mindre slitigt än när de var mindre och man behövde vakta dem mer handfast så de inte hade ihjäl sig själv eller varandra.

som tonåringar har samtliga varit lugna. Klart de bråkat en del men överlag lugna, förståndiga och hjälpsamma när det krävts. Nu är livet plättlätt. 

Vilken härlig kvinnofälla du har fastnat i.