Aldrig få uppleva intimitet

Har du funderat på sätt att acceptera och känna lyckan i din situation? Vad är det som gör att självvalda singlar är lyckliga? Har du arbetat med det?

 Det där är svårt alltså, eftersom självvalda och frivilliga singlar inte vill ha någon kärleksrelation eller kärlek. Deras liv är fyllt med andra saker. Kan faktiskt bli lite avundsjuk på min väninna. Hon är totalt obrydd. Skulle Brad Pitt stöta på henne. Skulle hon inte bry sig. Det är helt nöjda med sin situation. 

Till TS, jag förstår att det kan bli jobbigt. Men ett problem är oftast att ni fokuserar allt ni är på att en relation ska få er att må bra. När erat problem oftast är djupare.

Du måste ta reda på vad som får dig att må bra. Det är inte hållbart att basera hela sin lycka och sitt liv på en enda sak eller människa. 

Tycker du ska boka tid för att prata med någon. Så du inte går runt ensam med dina tankar.

Jag har aldrig heller fått uppleva intimitet på det sättet. Är 40 nu. Men det är faktiskt ingenting jag saknar. Har du funderat på varför du saknar något du aldrig fått? Finns dert andra saker du aldrig fått, men inte saknar? Varför saknar du inte de sakerna?

Egentligen mår jag inte dåligt av singellivet. Jag mår dåligt över att i princip aldrig få vara intim. Vi människor är inte gjorda för detta.Jag gör allt annat som får mig att må bra, men att aldrig få vara intim är det enda jag saknar i livet. Känner mig som ett missfoster.Jag har typ fått allt annat jag vill i livet. Närhet är ett mänskligt behov för nästan alla.

Jag tror det är mer familj du saknar? en kvinna som vill dela ditt liv skaffa barn?

Fast det är ju en inställning det handlar om, oavsett om man från början vill vara singel. Man kan på samma sätt vara olycklig i ett förhållande också. Handlar en situation om något man inte kan styra över så behöver man jobba med acceptansen. 

Det kan vara bra att ta kontakt med vården. Kan med all säkerhet säga att budskapet ts kommer att få handlar om just acceptans.

Ts, är du olycklig? -gör något om saken då. (Och det handlar inte om att skaffa sig en relation.) Förstår du vad du behöver arbeta med?

Somliga reagerar barnsligt på sånt här, typ som ett argt barn som vägrar att acceptera att den inte får det den vill ha och vägrar ändra sig, anstränger sig för att vara olycklig så att omgivningen ska förstå att den vill ha något. Jag hoppas att så inte är fallet. Underliggande så kan någon i så fall vara utsatt för en dålig uppfostran, har fått det den vill ha om den klagar tillräckligt och skaffat sig en dålig coping mechanism som sabbar livet. 

Därför är det också bra att prata med en beteendevetare. Vad är man extra sårbar för? Och hur hanterar man det?

Det jag utläser är att du verkar tro att du har förnekats en rättighet. Typ att allt är orättvist." Alla andra" "få"

Skärp dig ärligt talat.

Hej.
Känner med dig. 
Några saker: jag tror inte det är så extremt ovanligt (som det kanske kan kännas?). Så du behöver inte tänka att du är himla konstig eller så. Det är inte så lätt att träffa någon? Känner flera stycken som närmar sig 40 och aldrig har kysst nån och över 40 och inte haft sex. Kanske har man en tro eller av annan anledning är "extra seriös" med förhållanden, vill träffa den rätta pch kanske vänta med sex tills man gift sig.

Med det sagt kan det förstås fortfarande va jobbigt.
Jag träffade själv min man sent i livet och kände för min egen del att det var viktigt att ha en "B-plan" (eftersom jag såg familjeliv eller iallafall ett liv i relation som det jag ville mest, men inte visste om jag skulle få). En plan för hur jag skulle leva om det "sket" sig. Helst en kul plan. Så man inte bara går och väntar och väntar...

Det är väl mitt råd. Att inte bara gå å vänta utan planera för ett liv som kan va kul, intressant eller o-ensamt även som singel. Det går att leva i olika sorters kommuniteter där man lever som i en familj tex. Det måste inte va hemskt att va singel. Och det måste inte va underbart att ha en relation eller familj. Alla livssituationer har sina olika helveten. Men går man bara å längtar efter det man inte har blir det svårt att trivas.

Får man fråga hurpass sent? Jag tänker att efter 40 är det nog, mer eller mindre, förbi med att träffa någon. Iallafall om man helt saknar erfarenhet av tidigare relationer. I den åldern blir det svårt att anpassa sig, kompromissa och vara flexibel efter någon annans önskemål. Man är liksom fast och cementerad i sina egna levnadsvanor.

Jag kommer nog aldrig få uppleva närhet, intimitet och ett förhållande. Min situation är lite speciell, jag har varit fysiskt sjuk mellan åldern 17-34. Har lagt mycket kraft på att kunna fortsätta arbeta (sen 2014 har jag ett roligt jobb som ger mig mycket), men utöver det har all min energi har gått åt till att hantera min sjukdom, i perioder har jag varit riktigt dålig och inlagd på sjukhus. Har ett gäng vänner som varit med länge som jag försökt umgås med under tidens gång och som känner mig bra. När jag varit ledig har jag mest fokuserat att sköta om min sjukdom, ibland göra saker med vänner. Jag blev märkbart sämre mellan 2019-2023 och har varit så dålig att jag varit nära på att dö några gånger.

2023 fick jag prova en helt ny medicin som jag mådde mycket bättre av och fick tillbaka mycket ork och energi, och har inte varit lika sjuk. Däremot måste jag fortfarande ta en massa mediciner, tänka på hur jag lever, gå på regelbundna läkarbesök, göra en massa kontroller, och det finns vissa fysiska saker jag inte kan göra för att min kropp tagit skada av att ha varit sjuk så länge.

Men vad gäller just relationer så är det som att jag har ett långt avbrott i livet som jag aldrig mer kommer få tillbaka. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, jag har strulat lite och blivit kysst, hånglat osv när jag var i tonåren och inte var lika sjuk. Jag har självklart varit extremt "stängd" under tiden jag var som sjukast. Det har funnits killar och män som varit intresserade, till och med någon enstaka som varit förälskad i mig, men då har dom inte vetat om hur jag egentligen mår eftersom man blir ganska duktig på att "maskera" som sjuk när man är i sociala situationer eller på jobbet, man visar sin bästa sida och tar mediciner för att vara sitt bästa jag, och sen kraschar man när man kommer hem och behöver lägga en massa tid på att återhämta sig. Jag vet ju att den andra inte fått se mitt riktiga jag, och då har det känts som att dom blivit kär i den människan som jag valt att visa upp. Så jag har vänligen avvisat dom som visat intresse, eller inte öppnat upp för någonting och backat. För mig var det en överlevnadsstrategi. Mitt fokus var på att överleva, relationer har jag verkligen inte haft energi till öht. Det har känts viktigare att bibehålla vänskapsrelationer, och bara det var otroligt krävande ibland. 

Men jag har svårt att se hur någon någonsin skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom jag är totalt oerfaren av vad det innebär att vara i en relation, och det hade kanske inte varit så märkligt om jag var 18. Men nu är jag 36. Jag är helt fine med det, jag vet inte om jag heller hade velat inleda någonting med någon som mig om jag var en "normalfungerande" person som levt ett relativt "vanligt" liv. En svag, halvsjuk tjej med allmänt kass fysisk hälsa som dessutom är en relations-rookie. Jag känner helt ärligt att jag inte har något vettigt att erbjuda en annan människa. Säger inte det för att få sympatier utan det är mer ett faktum.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag är inte direkt olycklig. Jag har en massa andra saker jag är glad över. Att jag inte är lika sjuk längre, att jag har så fina vänner, att jag orkat plocka upp några av mina fritidsintressen som jag inte hade ork och tid för när jag var som sjukast, och så är jag glad över att kunna jobba heltid igen eftersom mitt arbete är väldigt stimulerande och kreativt samt att jag har väldigt fina kollegor som också stöttat mig och funnits där för mig när jag mådde som sämst. Ibland kan tankarna vandra iväg och att jag kommer på mig själv med att fundera på hur det skulle kännas att vara tillsammans med någon, men det är verkligen inte "buhu det är så synd om mig" utan mer att jag funderar lite grann men landar ganska snabbt i att det inte är aktuellt och så går jag liksom vidare med en mental axelryckning. Svårt att beskriva. Och vad gäller den sexuella biten så är jag rätt duktig på att sköta det själv, så jag behöver liksom inte en partner för det.

Jag är inställd på att jag kommer vara singel resten av livet. Men jag vet inte om jag är särskilt olycklig av det. Däremot är det många i min omgivning som tycker att jag förtjänar kärlek och ett förhållande. Men dom kan ju inte sätta sig in i hur jag känner för det hela och hur mina tankar går. 

Jag tror det är enklare att leva singel om man har ett bra socialt nätverk. Har man vänner, kollegor, om man ser till att träffa människor i något sammanhang så ofta man kan. Det ger ganska mycket det också. Jag jobbar dessutom i ett socialt yrke så jag träffar även människor där och är ganska omtyckt i min yrkesroll och känner mig behövd av andra på det sättet.

Funderar däremot på att skaffa en hund, kanske om något år. Men det är för att jag älskar djur, och inte för att jag känner mig ensam. 
Barn har jag aldrig varit intresserad av, så finns ingen som helst dröm om att bilda familj.