Aldrig få uppleva intimitet

 Det där är svårt alltså, eftersom självvalda och frivilliga singlar inte vill ha någon kärleksrelation eller kärlek. Deras liv är fyllt med andra saker. Kan faktiskt bli lite avundsjuk på min väninna. Hon är totalt obrydd. Skulle Brad Pitt stöta på henne. Skulle hon inte bry sig. Det är helt nöjda med sin situation. 

Till TS, jag förstår att det kan bli jobbigt. Men ett problem är oftast att ni fokuserar allt ni är på att en relation ska få er att må bra. När erat problem oftast är djupare.

Du måste ta reda på vad som får dig att må bra. Det är inte hållbart att basera hela sin lycka och sitt liv på en enda sak eller människa. 

Tycker du ska boka tid för att prata med någon. Så du inte går runt ensam med dina tankar.

Egentligen mår jag inte dåligt av singellivet. Jag mår dåligt över att i princip aldrig få vara intim. Vi människor är inte gjorda för detta.Jag gör allt annat som får mig att må bra, men att aldrig få vara intim är det enda jag saknar i livet. Känner mig som ett missfoster.Jag har typ fått allt annat jag vill i livet. Närhet är ett mänskligt behov för nästan alla.

Jag kommer nog aldrig få uppleva närhet, intimitet och ett förhållande. Min situation är lite speciell, jag har varit fysiskt sjuk mellan åldern 17-34. Har lagt mycket kraft på att kunna fortsätta arbeta (sen 2014 har jag ett roligt jobb som ger mig mycket), men utöver det har all min energi har gått åt till att hantera min sjukdom, i perioder har jag varit riktigt dålig och inlagd på sjukhus. Har ett gäng vänner som varit med länge som jag försökt umgås med under tidens gång och som känner mig bra. När jag varit ledig har jag mest fokuserat att sköta om min sjukdom, ibland göra saker med vänner. Jag blev märkbart sämre mellan 2019-2023 och har varit så dålig att jag varit nära på att dö några gånger.

2023 fick jag prova en helt ny medicin som jag mådde mycket bättre av och fick tillbaka mycket ork och energi, och har inte varit lika sjuk. Däremot måste jag fortfarande ta en massa mediciner, tänka på hur jag lever, gå på regelbundna läkarbesök, göra en massa kontroller, och det finns vissa fysiska saker jag inte kan göra för att min kropp tagit skada av att ha varit sjuk så länge.

Men vad gäller just relationer så är det som att jag har ett långt avbrott i livet som jag aldrig mer kommer få tillbaka. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, jag har strulat lite och blivit kysst, hånglat osv när jag var i tonåren och inte var lika sjuk. Jag har självklart varit extremt "stängd" under tiden jag var som sjukast. Det har funnits killar och män som varit intresserade, till och med någon enstaka som varit förälskad i mig, men då har dom inte vetat om hur jag egentligen mår eftersom man blir ganska duktig på att "maskera" som sjuk när man är i sociala situationer eller på jobbet, man visar sin bästa sida och tar mediciner för att vara sitt bästa jag, och sen kraschar man när man kommer hem och behöver lägga en massa tid på att återhämta sig. Jag vet ju att den andra inte fått se mitt riktiga jag, och då har det känts som att dom blivit kär i den människan som jag valt att visa upp. Så jag har vänligen avvisat dom som visat intresse, eller inte öppnat upp för någonting och backat. För mig var det en överlevnadsstrategi. Mitt fokus var på att överleva, relationer har jag verkligen inte haft energi till öht. Det har känts viktigare att bibehålla vänskapsrelationer, och bara det var otroligt krävande ibland. 

Men jag har svårt att se hur någon någonsin skulle kunna vara tillsammans med mig eftersom jag är totalt oerfaren av vad det innebär att vara i en relation, och det hade kanske inte varit så märkligt om jag var 18. Men nu är jag 36. Jag är helt fine med det, jag vet inte om jag heller hade velat inleda någonting med någon som mig om jag var en "normalfungerande" person som levt ett relativt "vanligt" liv. En svag, halvsjuk tjej med allmänt kass fysisk hälsa som dessutom är en relations-rookie. Jag känner helt ärligt att jag inte har något vettigt att erbjuda en annan människa. Säger inte det för att få sympatier utan det är mer ett faktum.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, jag är inte direkt olycklig. Jag har en massa andra saker jag är glad över. Att jag inte är lika sjuk längre, att jag har så fina vänner, att jag orkat plocka upp några av mina fritidsintressen som jag inte hade ork och tid för när jag var som sjukast, och så är jag glad över att kunna jobba heltid igen eftersom mitt arbete är väldigt stimulerande och kreativt samt att jag har väldigt fina kollegor som också stöttat mig och funnits där för mig när jag mådde som sämst. Ibland kan tankarna vandra iväg och att jag kommer på mig själv med att fundera på hur det skulle kännas att vara tillsammans med någon, men det är verkligen inte "buhu det är så synd om mig" utan mer att jag funderar lite grann men landar ganska snabbt i att det inte är aktuellt och så går jag liksom vidare med en mental axelryckning. Svårt att beskriva. Och vad gäller den sexuella biten så är jag rätt duktig på att sköta det själv, så jag behöver liksom inte en partner för det.

Jag är inställd på att jag kommer vara singel resten av livet. Men jag vet inte om jag är särskilt olycklig av det. Däremot är det många i min omgivning som tycker att jag förtjänar kärlek och ett förhållande. Men dom kan ju inte sätta sig in i hur jag känner för det hela och hur mina tankar går. 

Jag tror det är enklare att leva singel om man har ett bra socialt nätverk. Har man vänner, kollegor, om man ser till att träffa människor i något sammanhang så ofta man kan. Det ger ganska mycket det också. Jag jobbar dessutom i ett socialt yrke så jag träffar även människor där och är ganska omtyckt i min yrkesroll och känner mig behövd av andra på det sättet.

Funderar däremot på att skaffa en hund, kanske om något år. Men det är för att jag älskar djur, och inte för att jag känner mig ensam. 
Barn har jag aldrig varit intresserad av, så finns ingen som helst dröm om att bilda familj.

Var läser du ut det, visa gärna citat? Jag tror att det bara finns i ditt huvud och i dina fördomar. Äldre oskuld=störd och knepig. Jag förstår att du brinner av längtan att använda i-ordet mot honom och kalla honom kvinnohatare.

Det du skriver om acceptans är rent nonsens. Om någon skrev att denne mådde dåligt i relationen, skulle du ge rådet att acceptera? Eller om någon inte trivs på jobbet? Eller om någon är sjuk men vet att det finns bot?

Att få närhet, intimitet och kanske en relation är ingalunda något ouppnåeligt. Därför ska TS inte acceptera utan tvärtom vägra acceptera situationen och arbeta för en förändring. Terapi kan vara en väg men då hos en seriös terapeut, ingen som föreslår acceptans utan som visar på vägar och metoder att bryta en ond cirkel. 

Att ha mindre gott utseende och dåliga sociala skills är besvärligt men inget som han är ensam om. Så TS ska satsa på kvinnor som är i samma situation, de finns. 40 är ingen ålder, jag vet de som varit äldre än det innan de fick till en relation.

Nej det du vill är att han ska resignera, ge upp och nöja sig. Han skriver ju att han redan är tämligen nöjd med övrigt i livet, det han längtar efter är närhet och intimitet. Varför är det så ouppnåeligt att han ska ge upp menar du? Och visst är det ett mänskligt behov inte bara hans behov, varför vill du förneka det?

Du påstår att jag feltolkar dig men allt du skriver går ju ut på att TS inte ska längta efter och söka få utlopp för ett allmänmänskligt behov av närhet och intimitet. Tolkningen blir att du missunnar honom det och han ska inte försöka få det han vill. 

Du vet mycket väl att i-ordet är incel och för kvinnor på FL är det lika med kvinnohatare.

Det också. Saknar någon att komma hem till. Saknar någon att krama.Ja det är jag. För att jag saknar ömhet, kärlek och närhet. Jag tycker om mitt liv i övrigt. Bra lägenhet och jobb.

Jag har knappt sovit senaste veckan överhuvudtaget för jag mår så dåligt på grund av detta.